Mellandags-funderingar

Det var fint solsken på julafton när jag var på väg till yngste sonen för julfirande. Vi samlades fyra vuxna och två barn hos honom. God mat, vanlig och vegetarisk, julklappar, Kalle Anka, julklapps-spel och lekar. Framåt kvällen promenerade jag hemåt genom ett tomt centrum i Lund. Julaftonskvällen och dagarna efter är ödsliga på något sätt, en väntan på det nya året kanske. Juldagen var kall, minus fem grader, ovanligt i dessa klimatförändrings-tider. Med en bekant gick jag en stadsrunda. Det mesta var stängt, men till sist hittade vi ett öppet fik. 

Som många av oss vet firas julen för att kyrkan på 300-talet bestämde att Jesus föddes på juldagen. Exakt vilket år är osäkert. Men det var Jesus som predikade allas lika värde, och hans inställning till främlingar var präglad av radikal kärlek och inkludering. Inte precis vad som idag gäller i Sverige och runtom i världen. Till och med våra käcka Kristdemokrater ger uttryck för hat och rädsla för främlingar och hejar på utvisningar av ”ickesvenskar”. Kanske skall vi inte glömma att vi härstammar från Afrika…

Jag minns att juldagen var tyst och helt nerstängd när jag var ung. Det fanns några sådana dagar under året då nästan inget var öppet, och till det alla stängda söndagar! Men efter annandag jul blev det då som nu snabbt full fart på kommersen. Biopremiärer, mellan-dagsrea, och julklappsbyten. Nu gick jag på bio och träffade vänner, men grundkänslan var melankolisk. En känsla av att jag lever i en skyddad verkstad i en värld plågad av krig, hat och klimatproblem, och som till stor del styrs av halvgalningar, självutnämnda bossar och diktatorer. Den känslan och insikten blir tydligare inför ett nytt år.

Vissa anser att jag är uppvuxen under Den Bästa Tiden. Jag är fyrtiotalist född under andra världskrigets sista år, uppväxt i ett land som inte drabbades av bomber, död och förstörelse. Efterkrigstiden var en tid av blåögd framtidstro och USA-beundran. Jag tog studenten 1964 och världen låg öppen. Värnplikt och studier följde och arbetsmarknaden var ganska tillgänglig. Framtiden kändes tämligen ljus och hoppfull. 

När jag nu som äldre man ibland ser tillbaks på mitt liv kan jag konstatera att kommunismens lyckorike föll ihop framför våra ögon och att yankeekapitalismens paradis var lurendrejeri. Tyvärr har jag också bevittnat FNs tandlöshet och hur solidaritet och folkhem har blivit skällsord och hur demokratin urholkats. I stället har jag sett hur individualism, materialism  och överkonsumtion hyllas och hur giriga multimiljardärers makt blivit allt större. Jag har sett hur oligarker, autokrater och nationalistiska högerkrafter tar makten över medierna och förkunnar att sant har blivit falskt. Och därtill alla de smutsiga krigen!  

Men man är väl ändå inte bara till för att klaga… sjungs det i visan. Mitt i allt världselände finns det många goda krafter. Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, UNHCR, Läkare utan gränser och ytterligare många bra organisationer och människor. Allt för ofta är det lätt att fokusera på det som är hemskt och dåligt i stället för på det som är positivt, gott och medkännande. Utan att vara troende påminns jag i dessa mellandagar om att Jesus´ förkunnelse var en kallelse till att leva ett liv präglat av kärlek, barmhärtighet och tro på syndernas förlåtelse. För honom, som ibland kallas den förste socialisten, var alla människor lika värda. Han förespråkade jämlikhet och social rättvisa och var kritisk mot överdriven privat rikedom.  

Jag deppar inte ihop, världen blir inte bättre om jag gör det. Även om negativa tankar fyller huvudet ibland, är jag trots allt för det mesta glad och lugn. Tåget rullade norrut dan före nyårsafton, då det blir lite fest. Då står man där och önskar någorlunda lyckliga slut på de pågående krigen i Ukraina, Palestina och Sudan. Och hoppas på en bättre och rättvisare värld.

 

Trehundrade bloggen

Den första bloggtexten till ”Janne funderar” (f.d. ”Farbror Janne”) skrev jag i maj 2013. Nu tolv och ett halvt år senare har jag skrivit den trehundrade. Efter en lite slumpartad början har jag fortsatt med tankar, funderingar och iakttagelser. Som ett envägssamtal med kända och okända därute. Som självterapi och sysselsättning och för att jag tycker om att skriva och dela mina tankar. Allt fler hittar till den funderande Jannes blogg. Förra månaden långt över tusen läsningar och  månaden innan ännu fler. Så jag fortsätter att skriva och fundera. https://www.blogger.com/blog/statspost/week/7838292086153281976/1134456841347896538

I debatten inför det stundande valet satsar högersidan, särskilt SD, på invandrarkortet. Integrationen skall inte brytas genom varierad bebyggelse, mer blandad befolkning och satsning på civilsamhället och bra skolor i de utsatta områdena. Nej, deras lösning är tydligen att behålla områdena segregerade och att få så många invandrare som möjligt att åka hem. Man hotar med utvisning och lockar med stora pengasummor. Att kriminella av utländskt ursprung skall ut ur Sverige tycker också jag, men en överväldigande majoritet av invandrarna i vårt land är skötsamma och bidrar stort till folkförsörjningen. Vet inte SD-folket det?

Här några exempel i min värld: För ett par månader sedan fick jag en ny husläkare på min vårdcentral. Han gav sig god tid att lära känna mig och frågade hur jag lever och mår. Det blev ett ganska långt och bra samtal. Han har någon slags invandrar-bakgrund, kanske från Balkan, men talar utmärkt svenska och är mycket kunnig, inkännande och trevlig. 

På Folktandvården har jag haft flera tandläkare. Alla har varit bra. En specialist var ”helsvensk” övriga tre har varit av olika utländsk härkomst. Den som behandlade mig senast är från södra Albanien. Det ljöd stilla grekiska toner i bakgrunden medan han satte in en keramisk krona på en tand i överkäken.

Åttio procent av min bärbara dators minne upptogs av system. I datorbutiken tyckte de att jag skulle köpa en ny. Men jag tänkte att man borde kunna förlänga livet på den. Härom dagen lämnade jag den därför till en liten verkstad där man fixar datorer med problem. För mindre än en tiondel av vad en ny skulle kosta har min dator nästan blivit som ny. Det senaste installerarbara systemet upptar nu bara sju procent av hårddisken. Den duktiga och förtroende-ingivande datafixaren var också han från Albanien! 

Min ena toalett krånglade och luktade lätt av kloak. Jag anmälde problemet till värden. En morgon ringde det på dörren och en ung man med utländskt, möjligen arabiskt, utseende erbjöd sig att laga WC-n. Han hade bott fem/sex år i Sverige och talade bra svenska och berättade att han gått en tvåårig VVS-utbildning här. Han uppträdde föredömligt väl. Den unge killen såg snabbt vad som var fel, skruvade och bytte några delar. Lukten försvann och WC-n fungerar nu som den ska.

Jag åker buss ganska ofta och ser att de flesta förarna är av utländskt ursprung, och jag lägger också märke till att många som arbetar inom sjukvården har invandrar-bakgrund. De så kallade ”Sverigevännerna” på högerkanten verkar inte, eller vill inte, fatta det positiva dessa invandrade människor bidrar med. I alla fall är undertonen i deras budskap tydligt: ”Bevara Sverige Svenskt. I det här landet skall vi ha så få invandrare som möjligt!” 

Det är ett hån och en förolämpning mot alla duktiga och skötsamma människor med någon slags invandrarbakgrund! Man måste inse att de numera är en viktig del av vår befolkning och att ”svenskheten” utgörs också av dem!

”Make love, not war”

När jag var ung mönstrade alla män under gymnasietiden eller i motsvarande ålder. Det var obligatoriskt. Alla skulle ha någon roll i landets försvar. Jag ville bli elitsoldat och utbildades till röjdykare i det numera nedlagda kustartilleriet. Några år senare på repmånad (militär repetitionsövning) var mitt sinne mer pacifistiskt, men jag genomförde ändå övningen. Jag hade påverkats av den tidens fredsrörelse och av egna erfarenheter. ”Make love, not war!” I protesterna mot Vietnamkriget och inom den så kallade hippie-rörelsen användes denna slogan ofta. Vi unga ville ha fred, empati och kärlek i stället för krig, död och våld. Men vi blev inte bönhörda. Efter Vietnams seger följde krig i många delar av världen som till exempel i Afghanistan, Iran/Irak, Tjetjenien, Jugoslavien, i Syrien och Israel/Palestina.

  

När man tittar på världen av idag har det knappast blivit bättre. Nej, det verkar tyvärr vara dags att vända på det gamla hippie-slagordet. Bara i Ukrainakriget beräknas hundratusentals människor ha dött och ca en miljon skadats. Också siffrorna från Sudan är skrämmande höga, och i Gaza räknar FN med att ca 68.000 palestinier dött och 170.000 skadats hittills. I Israel beräknas ca 2000 personer ha dött varav 900 i Hamas atack.

”Make war, not love!” verkar vara den nya tidens slagord. Vapenhandel är en gigantisk business. USA med president Trumph i spetsen är världens överlägset ledande vapenhandlare. Med lätt hot uppmanar det landet sina allierade att kraftigt öka sin militära kapacitet, främst genom att handla vapen från USA. Det är ett sätt för Trumph att genomföra MAGA - Make America Great Again. (Eller: More Arms, Guns and Automatic weapons!)

Världens sju främsta exportörer av större vapensystem 2020-25 är: USA (43%), Frankrike (9,6%), Ryssland (7,8%), Kina (5,9%), Tyskland (5,6%), Italien (4,8%), Storbritannien (3,6%). Indien är världens största vapenimportör. Kina under Xi Jinping genomför en kraftig upprustning. Redan har landet fler krigsfartyg än USA. Målet är att vara helt militärt jämbördigt med USA om ca 20 år. Ragnarök är nära...  https://www.svenskafreds.se/kampanj/vilka-lander-ar-varldens-storsta-vapenexportorer/

I Sverige är samtliga partier mer eller mindre för upprustning. Svårt att stå emot när Ryssland är så aggressivt. I övrigt ser man en stark polarisering i politiken, kraftigt förstärkt av sociala medier. Nationalistiska högerkrafter är på frammarsch. Man ser hat och aggressivitet mot miljövänner, feminister och pacifister, mot vänster- och socialliberala värderingar. Och från andra hållet riktas oviljan främst mot nationalkonservativa, rasistiska och invandrarfientliga grupperingar.

Samtidigt har engagemanget för klimatfrågor minskat. I Brasilien blev det senaste inter-nationella klimatmötet COOP30 nästan resultatlöst. Trots uppenbara förändringar i jordens klimat väljer många att inte se det. I alla fall förnekar man att förändringarna - ett allt varmare klimat - påverkas stort av oss människor. Den största bluff människosläktet utsatts för, säger Donald Trumph och legitimerar en kraftigt klimat-försämrande politik och ett miljöförstörande levnadssätt. Även här gäller det att hata och förakta de som tycker annorlunda.

Hos oss handlar klimatfrågan delvis om hur vår el skall produceras. Många energiexperter menar att Sverige skulle klara en fossilfri elförsörjning väl utan ny kärnkraft: https://klimatgranskaren.se/fyra-experter-darfor-behovs-inte-karnkraften/ Men kärnkraft verkar vara ett mantra för den politiska högern. En del av dem vill antagligen också ha svenska kärnvapen... Men kanske inte. Innerst inne drömmer nog ändå de flesta om peace, love and understanding. Eller hur?

https://www.instagram.com/reel/DQrYN2eDCep/?igsh=YXA3cWVmbDNxYWJx

Härliga höst

Minns i november den ljuva september... sjungs det. Och visst är den sista sommarmånaden, september, fin – men vad är det för fel på november? Jag tycker till exempel att det är en fin tid att ge sig ut i naturen i. Ensam eller med vänner. Novemberhösten är särskilt tydlig i lövskogen med dess vackra färger. När bladen sedan faller till sist öppnar sig sikten. Luften är friskare. Det är en härlig tid att ge sig ut på själsligt ”skogsbad” i, en meditativ tid.

Under hösten och vintern är det också skönt att bada bastu vid hav eller sjö. Inom hemmets vrår är det ganska avkopplande, lugnt och mysigt. Jag tar in de köldkänsliga balkong-växterna och tänder kron- och värmeljusen. De som har kamin eller vedespis eldar där. De mörka kvällarna lockar till läsning, musiklyssnade, filmtittande och eftertanke. Utomhus sätter kommunen upp vinterljus och julträd. Jag och många med mig går mer på bio, utställningar och inomhuskonserter under denna kvällsmörka tid. 

Men många flyr söderut när dagarna blir kortare och vintern nalkas. Det har hänt att också jag gjort så. Det är inte konstigt att längta efter sol, värme och ljus, men fler borde lära sig att uppskatta hösten här i norr. Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svage kallar höst … skrev Karlfeldt i början av förra seklet. Kanske en viss övermännisko-ton i det, men det gäller att gilla läget och se det positiva i stället för att klaga och fly undan. Det är väl en livsinställning man kan rekommendera...

Även många fåglar drar söderut när dagarna blir kortare. Men hösten och vintern är inte tom på bevingade vänner. Jag ser dem. De vanligaste stannfåglarna är dessa: Talgoxe, pilfink, blåmes, gulsparv, grönfink, domherre, koltrast, skata, kaja och gråsparv. Där jag bor finns det också många stadsduvor och råkor. Och vid havet ser jag svanar, sothöns och olika andfåglar, på åkrarna fiskmåsar och kråkor. Och stararna drar runt i stora flockar. 

Denna dagen, ett liv, sa poeten. Detta året, ett liv, kan man kanske också säga. Livets höst är inte dålig, den är på sätt och vis livets krona. Det sakta vissnandet ger klarare insikt, och jag kan vila i ro och eftertanke. Jag kan iaktaga tillvaron och omgivningen stilla och lugnt och väga in det i mitt livs samlade minnen och upplevelser. Tänk om man hade haft den gamles erfarenhet när man var tjugo år! Det har sagts tidigare, och visst – det är en omöjlig ekvation. 

Jag iakttar smått road hur den yngsta generationen prövar sig fram i livet, precis som jag en gång gjorde. Ungefär samma misstag kommer att genomlevas, och samma livsavgörande upplevelser och upptäckter skall göras. Glädje och sorg, lycka och besvikelse. Liv och död. Men mest liv! Jag önskar dem lycka till och hoppas att de kan handskas med framtiden bättre än vad min generation gjort.

Inte bara jag utan också vännerna blir äldre. Nyligen var jag på åttioårskalas hos en vän som jag lärde känna i tidiga tjugoårsåldern. Och bokhyllan med leksaker för de små barnbarnen skall jag tömma, för de fina ungarna är ganska stora nu. ”Duplotiden” är förbi. Jag oroas inte mycket över mitt eget åldrande. Kanske har jag förträngt något, men jag accepterar tillståndet och finner glädje i var dag. Så också under denna härliga höst! 

(Klicka på bilderna!)

https://www.youtube.com/watch?v=9S-3srZqgfA

Livserfarenheten

När båda föräldrarna är borta och man själv är den äldste förändras livsperspektivet. Många som läser detta har upplevt det. Man är på sätt och vis barn så länge man har någon förälder i livet. Det tar en tid att vänja sig vid att vara äldst! Det känns tomt att inte lägre ha någon äldre att fråga om gamla tider, om släkt & vänner och om saker och händelser som varit.

Jag tackar vår herre, som kanske inte finns, för att jag fortfarande är pigg och frisk. De människor jag träffar och umgås med är med något undantag yngre än jag. Barn, barnbarn, syskon, särbo, släkt och vänner. Det är något speciellt med syskon. Jag har två yngre systrar. Vi har samma uppväxt och föräldrar att referera till. Liknande med mina barn. Min känsla av förhållandet till dem förändrades när deras farföräldrar inte längre fanns. Då var jag den äldste och definitivt vuxen till slut.

Det blir tydligare vad jag har gjort rätt och fel när jag som äldre ser mig själv ur barnens perspektiv. Jag ser också att jag på livets berg- och dalbana sett och lärt en hel del. ”Empirisk livskunskap”. Kanske är det en självbevarelsedrift att som äldre vara mer överseende och förlåtande. Även mot sig själv. Men möjligen slätar man över eller ”glömmer” en del sådant som inte var så bra...

När man är äldre är det liten skillnad mellan vardag och helgdag. Dagarna flyter ihop. I söndags vaknade jag och trodde det var måndag. I huvudet gick jag igenom vad som skulle göras på veckans första dag, så någon skillnad på dagarna är det kanske än. Minnet sviker också ofta när jag skall komma ihåg namn på personer och platser, men omdömet, värderingarna och baskunskaperna finns kvar där inne. Tillsammans med livserfarenheten. (Foto: Jag - en äldre man)

Framtidsperspektivet försvinner alltmer, men jag kan se nästa dag, nästa vecka, nästa månad och till och med ett år framåt, men framför allt kan jag på ett annat sätt än tidigare ta vara på varje dag. Åren som småbarns-förälder och heltids yrkes-arbetande flyter ihop. På den tiden hade man inte mycket tid att ”fånga dagen”. Det var år då en stor del av livet fylldes av plikter, men också en tid då man samlade erfarenheter. 

Jag - en mycket ung man

Minnet. Jag läste nyligen Annie Ernaux´s ”en flickas memoarer” och imponerades av hur hon efter femtio år kommer ihåg så många detaljer av sitt liv som ung flicka. De minnen jag har kvar av min ungdom är mycket sporadiska och bristfälliga. Men kanske går det att locka ut mer än vad jag anar ur de resterna. Det räcker att titta i ett familje-fotoalbum för att väcka slumrande minnen till liv. Det finns nog mycket gömt och förträngt i min gamla hjärna.

Många säger att man i grunden är den samma genom hela livet. Samma femtonåring? Tja, kanske ligger det något i det, men alla år av lagrade erfarenheter har format om den där ynglingen en hel del. Nu är jag en äldre man, men också en livserfaren man, förhoppningsvis lite klokare. Det sägs att man lär så länge man lever, så jag borde ha lärt mig mycket under mitt ganska långa liv. Hmm.

Ibland funderar jag på hur makthavarna i Ryssland, USA och Kina använder sina lärdomar och livserfarenheter från i tur och ordning KGB/FSB, mångmiljardärhem och revolutionselit. Till mänsklighetens bästa eller till att stärka sina stora egon och sin makt? Frågan är öppen...

Utan smartphone

Prova att leva utan smartphonen. Man inser inte hur beroende man är av den förrän den inte finns! Jag fick härom dagen lämna ifrån mig min iPhone14 på lagning nästan två veckor eftersom kameran i den slutat att fungera. Om jag inte haft min gamla dator också hade jag varit ganska isolerad. Bara det att jag inte kan ringa eller bli uppringd kändes direkt väldigt begränsande.

Jag skulle åka till en god vän i Helsingborg. Men hur skaffar man biljett till tåget utan appen på mobilen? Kanske går det att betala med kort eller pengar någonstans, men jag bestämde mig för att att ta bilen i stället. Då insåg jag att jag inte kan öppna det stora garaget utan smart mobil. Jag löste det genom att be en granne öppna åt mig. När jag kom hem igen nästa dag väntade jag ganska länge utanför garaget. Till sist kom det en bil som skulle in och jag körde efter den.

Nästa dag skulle jag till kallbadhuset i närheten. Man uppmanas där att skaffa en app för att komma in på badet, men det har jag inte gjort. Det gamla armbandet med blip fungerar fortfarande som tur är. Värre är det att parkera utan smartphone då de flesta parkeringsplatser gått över till mobilbetalning. I affärer använder jag bankkort, men många betalar med den smarta telefonen även där. Insåg hur sårbart det är

Det blir alltmer så att samhällsfunktionerna kräver att varje medborgare har en smart mobil. Något för en konspirationsteoretiker att fundera över! Storebror vill se dig? Jag känner några personer i min ålder som inte skaffat en smartphone. De tycker den verkar komplicerad och lever med visst besvär vidare med en enkel knapptelefon. Så gjorde min mor. Hon var stolt över att hon, förutom att ringa, kunde använda sms på den. Men där gick gränsen. Så är det för många äldre i det här landet. Bankärenden med mera blir orättvist mycket krångligare för dem än för oss med smarta telefoner.

Nu sitter jag här med kontaktproblem eftersom jag inte kan ringa eller bli uppringd. Med mitt bankID på mobilen går det inte att logga in på nätbanken och inte heller på 1177. Endast meddelande- och mailfunktionen på datorn återstår för mig nu. Vilket sårbart samhälle, tänker jag. Slå ut mobilnätet och internet och vi hamnar alla i stora problem. Kanske till och med i kaos. Det där med att lagra mat och vatten hemma och att ha en rejäl sedelbunt liggande någonstans, är nog inte fel.

Samtidigt lockas jag av tanken på att gå ett steg längre: Att pröva att leva en period utan smartphone, dator, TV och radio. Som en slags retreat för att rensa sinnet och lufta själen. Jag har varit med om liknande på fjällvandringar när jag var yngre. Före de smarta telefonernas tid. Det gick mycket bra att leva nästan utan kontakt med yttervärlden. Det var jag och en kompis. Kanske fick vi några informationssmulor från världen utanför när vi passerade någon raststuga, men annars levde vi helt och hållet i fjällvärldens här och nu.

Men att tänka göra något är inte samma som att göra det! Snart sitter jag väl och bläddrar i instagram eller googlar på den där lilla handdatorn igen. Eller färdas med hjälp av den till en tidigare okänd adress. Den digitala klockan i apparaten bryr jag mig däremot inte om. Tiden läser jag lättare av på mitt armbandsur.

Jag har ett nytt sådant eftersom den förra klockan hamnade på havets botten. I början av sommaren fixade jag med en brygga och märkte efteråt att jag inte hade något armbandsur. Misstänkte att jag tappat det i sjön, men kunde inte se det där jag varit. Härom veckan, nästan tre månader senare, var jag där igen. Solen stod lågt och lyste på något som blänkte under bryggan. Där på en och en halv meters djup låg min klocka! Jag hämtade upp den. Urets armband var lite smutsrostigt men klockan visade exakt rätt tid! Tick tack du lilla vattentäta analoga tingest som fungerar så bra utan internet!

Livsglädjen

I dokumentärfilmen ”Nunnan -25 år i kloster” av Maud Nycander möter man den svenska nunnan Syster Maria av Bebådelsen tjugofem år efter att hon i Glumslöv som nittonåriga Marta gick in i Karmelitorden, den strängaste av alla klosterordnar. När man väl blivit nunna där lämnar man aldrig klostret. Ett livslångt självvalt ”fängelse” alltså! Ändå utstrålar hon livsglädje, harmoni och positiv kraft. Hon imponerade på mig med sin självklara integritet, skönhet och andliga styrka. Hon har i sin gud funnit mening med livet.

Vad skapar mening i mitt liv? Diskbänksfilosofen i mig undrar. Varför är vi här och vad gör vi på jorden från vaggan till graven? Är tillvaron en slump? Finns kosmos, planeten jorden och vi människor här av en tillfällighet? Det måste man väl tro om man är ateist. Behöver livet ha en mening eller nöjer vi oss med att det är en meningslös slump? Jag brukar kalla mig agnostiker och vill nog se en högre mening med tillvaron, men har lite svårt att hitta argument mot slumpteorin. Jag har avlat tre fina barn och omges av många goda, vänliga och kloka människor, kvinnor och män. En djupare mening än så att leva för kan jag inte peka på. Men vargarna i flocken har kanske lika mycket mening i sina liv...

I medierna ser man och läser om krigen som rasar, om miljöförstörelse och om klimatöverenskommelser som bryts, om en allt starkare polarisering mellan olika politiska grupperingar, om krigshets och kraftig upprustning. AI-styrda drönare utvecklas snabbt och jag hörde nyligen att Putin skänkt ”domedagsbomber” till sin kompis Kim Jong-Un i Nordkorea. Bäddar mänskligheten för sin egen undergång? 

Det anser många, bland andra världskände psykologen C.G. Jung, zoologen och naturjournalisten David Attenborough och samhällskris-forskaren Luke Kemp. Orsaker som anges är människors egoism och kortsiktighet, oförmåga till samarbete och dålig krislösnings-förmåga, mycket stora samhällsklyftor och natur/klimatkatastrofer som riskerar att orsaka fysisk och social kollaps. 

Ja, många arter har gått under före oss. Är det värre med mänsklighetens undergång än med min egen död? Döden med sin lie är en välkänd symbol. Jag tror inte att jag är så rädd för honom. Vi föds och vi dör. Jag har sett både min mor och min dotter dö. Det var mycket sorgligt men det skrämde mig inte. Jag behöver inte hoppas på paradiset eller frukta helvetet. Möjligen kan jag hoppas på någon slags fortsättning eller återförening. Och för mina barn och barnbarns skull önskar jag en fredlig, miljövänlig och rättvis framtid.

Jag lastar mat och lämpliga kläder i bilen och far till fritidshuset där jag skall möta goa vänner i olika omgångar. I naturen finner jag ofta lugn, eftertanke och meditativ ro. I umgänget med vänner, särbo, systrar och barn finns glädje och stimulans. I detta finner jag kärlek i vid bemärkelse. Och trots odjurets tecken i skyn och misströstan ibland hittar jag ganska ofta till livsglädjen, även om det ibland sker med hjälp av konstgjord andning.

Hitta rätt i livet

”Vi jobbar och står i för att slippa tänka på hur meningslöst livet är...” Så säger den finska skådespelerskan Pilvi Hämäläinen i programmet Jakttider på SVT nyligen. Tystnaden, tomheten och ensamheten är hotfull, så vi fyller allt för ofta tillvaron med vad som helst för att slippa uppleva den där tomheten. Det låter överdrivet, fullt så illa är det väl inte? Men jag undrar ändå hur det uppväxande släktet hittar rätt i en mycket splittrad tillvaro med ett stort utbud av värderingar och livsstilar? (Foto: Mina två yngsta barn 1997)

Olika ideér och folkrörelser skapade den demokratiska välfärdsstat som vi lever i nu. Folkhemmet har till och med hamnat i regeringens kulturkánon! Det finns många åsikter och politiska partier att gilla eller avvisa. Vi lever i ett fritt och ganska tillåtande samhälle. Men kanske i en förvirrande mångfald? Jag läser till exempel på Wikipedia att ”Hbtqi+ är en på svenska vedertagen akronym för homosexuella, bisexuella, trans, queer-personer och intersexpersoner”... Svårt för en gammal heterosexuell man som jag att hänga med. Är det lättare för det uppväxande släktet? De måste vara förvirrade, lockade, rädda och osäkra i sitt identitetsskapande och i sina framtidsval.

Poddar, reklam och strömningstjänster på mobil och platta fångar deras intresse. Där visas förebilder, ideal och drömmar. Smink, skönhetsartiklar och hudvårds-produkter till mycket unga tjejer. Datorspel och våld till unga killar. Såhär skall du se ut och vara! Marknaden håller listigt de unga i handen och visar på en väg den tycker de skall gå. Egot är i centrum och ledordet är: Konsumera mera! Moralen i det hela är splittrad och otydlig. Ibland direkt omoralisk. Hur påverkas ungdomarnas livsvägsval av allt detta?

Moses med stentavlorna. Ill. i Book of Exodus 21-1

Kristendomen var i vår del av världen länge ett socialt och moraliskt rättesnöre för de flesta. Så är det inte längre. Idag har  det kristna inflytandet minskat hos oss, vilket många tycker är bra. Kanske är det annorlunda i katolska länder, men även där minskar kyrkans roll. Däremot består den bland fundamentalistiska kristna*, särskilt i USA, och därifrån sprids deras extrema bokstavstrogna tro vidare. (*”Militant icke liberalteologisk evangelikal protestantism” enligt historikern G.M.Marsdan. De utgör ca 25% av USA´s befolkning.)

Men nog är det så att kristendomens värderingar, som de presenteras i Jesus´ bergspredikan eller i de tio budorden, fortfarande lever som en underliggande moralisk norm för väldigt många av oss. Det rapporteras om att fler konfirmerar sig och att intresset för religion och kyrka ökar i Sverige. Också kyrkbröllop har blivit vanligare de senaste åren. Betyder detta att gamla kristna värderingar stärks bland nutidens ungdom? Eller är det bara ett tecken på att man söker trygghet i gamla traditioner? I den muslimska världen verkar en majoritet fortfarande styras av Koranen och dess uttolkare. Men sekulära muslimer är kanske vanligare än vad jag vet? Jag har åtminstone träffat några sådana. 

Syndafallet. Okänd konstnär, Nationalmuseét

En egen iakttagelse: Som en flitig badare på ett kallbadhus har jag lagt märke till att många unga människor av olika ursprung vill ha badkläder på sig i bastun trots att det i badhusets regler står att man inte får ha sådana på sig. Jag har också hört att ungdomar undviker att duscha efter idrottslektioner eller fotbollsträning. Det har blivit pinsamt att visa sig naken. Ormen tycks ha kommit in i paradiset och kanske är syndafallet nära...

Jag tittar på serien Jag och min far med Magnus Uggla och hans dotter Agnes. I sjätte och sista avsnittet besöker de Finland för att få svar på varför landet i World Happiness Report klassats som världens lyckligaste. De talar bl.a. med filosofen och författaren Frank Martela. I Finland tycks man ta livet med en klackspark. Men det gäller ändå att kämpa på, att tåla motgångar och inte ha för stora förväntningar. Att hitta sina egna värderingar och intressen och följa dem. Att vårda vänskapen och inte jämföra tillvaron med hur den var när du var yngre eller med andra. Ge varje dag en chans och se tillvaron som den är. Var glad för att du lever i ett välordnat och icke korrumperat land. Drick kaffe och...Bada bastu! 

Kanske råd för både unga och äldre här hemma att ta till sig för att hitta rätt i livet?

https://www.svtplay.se/video/e5dYdbR/jag-och-min-far/6-mening-i-livet?video=visa&position=1185

Min musik

Jag spelar inget instrument och lyssnar numera ganska sällan på musik. Jag har nog en ganska torftig smak på det området. Jag minns att farsan ofta lyssnade på klassisk musik. "Vacker musik" kallade han det. Far spelade fiol och mor piano, men mycket sällan. Minns nästan bara Adams julsång som dom spelade tillsammans på julafton. Under en period i gymnasieåldern gick jag ibland på Malmö symfoni-orkesters konserter och jag lyssnar än idag då och då på klassisk musik. 

Minns att mina lillasystrar som barn lyssnade på Folk och rövare i Kamomilla stad av Torbjørn Egner. Jag kommer ännu ihåg några av låtarna på den skivan. Den första grammofon-skiva jag köpte själv var en s.k. stenkaka: Möte i monsunen av och med Evert Taube. Det spåret finns kvar och kompletterades senare med Bellman (gärna tolkad av Fred Åkerström), Cornelis Vreesvik, Olle Adolfsson, Kjell Höglund, Ola Magnell och Stefan Sundström. 

I tidiga tonåren var det Elvis Presley kontra Tommy Steele. Men vem minns Tommy idag? På hippor och FF (FöräldraFritt) under 1950-talet spelades Emile Ford (What do you want to make thoose eyes at me for), Little Gerhard (Buona Sera och What you´ve done to me), Fats Domino (Blueberry Hill), Cliff Richard (Living Doll) och ytterligare några dansvänliga låtar.

Jag gillade så kallad tradjazz under ungdomen. Som andra dixies i Malmö klädde jag mig i duffel och lyssnade på Papa Bue, Louis Armstrong, Chris Barber, Dutch Swing College Band, Colings traditional jazzmen m.fl. När jag blev lite äldre spisade man också lite modern jazz som tex.Gerry Mulligan, Lars Gullin och Jan Johansson.

En period gillade jag Hootenanny singers. Senare blev det mer progg med Nationalteatern, Mikael Wiehe & Hoola Bandola band m.fl. Samtidigt lyssnade jag på Beatles och Rolling Stones och ytterligare flera utländska och svenska band. Några andra som lämnat bestående spår hos mig är Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits och… Peps Persson. 

Vänner jammar på en privatfest. Linköping 2018

Upptäckte rappen då Eminem slog igenom med sin klingande och melodiösa pratmusik. Det var på besök i Boston. I skivbutikerna där kunde man köpa ocensurerad version om man var över 20 år gammal. Ser att ungdomen gillar rapp och hiphop, men jag känner mig för gammal nu för att hänga med på det där snackesjungandet. 

Jag kan ibland sakna att jag aldrig lärde mig spela. Ser den sköna gemenskapen hos de som lirar tillsammans och kan känna mig lite avundsjuk. 

Som vuxen är jag en passiv allätare. Men jag lyssnar ganska sällan på musik numera... och måste pinsamt nog erkänna en liten svaghet för enkla och tämligen banala dansbandslåter som t.ex. Gråt inga tårar (Thorleifs), Leende guldbruna ögon (Vikingarna) och De sista ljuva åren och Jag tänker leva tills jag dör (Lasse Stefanz/Wiehe). Ha, ha! Men jag gillar också singer/songwriters som t.ex. Robyn, Lars Winnerbäck och Lale

Två Dollykopior och jag. Malmö 2008

Jag har varit på få konserter. Såg Evert Taube på Gröna Lund 1963. Det var oförglömligt! Dolly Parton på Malmö Stadion är också något jag minns, liksom Santana på Christinehof vid samma tid. (Översta fotot)

Bild, foto, film, konst och litteratur har varit mina starkaste kulturella intressen genom åren. Sämre med musik. Minns med förvåning hur jag en dag under min tid som obehörig lärare vikarierade i det ämnet på Kirsebergsskolan i Malmö. Det var på en så kallad åhörardag när den ordinarie lärararen hade fegat ur. Hur klarade jag det?! Min CD- och skivspelare står still sedan många år. Jag lyssnar sporadiskt på musik på radio och TV och på Youtube på datorn. Jag har inte ens Spotify. Min erfarenhet av musik är ganska bristfällig.

En äldre jämställd man

För många år sedan läste jag boken ”Ställd – förräderiet mot mannen” av Susan Falludi. I den hävdade hon att det är synd om USA-mannen därför att hans roll förändrats så mycket att han blivit totalt vilsen på grund av att han inte längre är familjens självklara överhuvud och att manliga egenskaper som t.ex. muskelstyrka inte längre värderas högt. I mediernas filmer och serier lever de gamla idealen kvar, men i verkligheten ser det annorlunda ut, och det knäcker många män, skrev Falludi. Foto: P.M.Grahn

Problemet finns kvar och det finns också i Sverige. Jag ser den nya STV-dokumentären ”Priset män betalar”. Muskelstinna män som kändisen Jan Emanuel och den f.d. läraren Benjamin, numera ”influencer”, berättar om hur feminismen berövat många män deras manlighet. Tillsammans med f.d. kickboxaren Andrew Tate predikar de om att den gamla mansrollen måste återerövras. Styrka, kontroll och ansvar hyllas. De anser att det finns för många kuvade män som inte kan eller vågar tala om var skåpet skall stå!

Jag, en äldre man, tittar på från sidan. Mitt fina pris har varit att jag omgetts av och umgåtts med bra kvinnor. Mor, dotter, systrar (foto intill), andra kvinnliga släktingar, flickvänner, fru, särbor och tjej-kompisar. Visst har jag sett och varit med om hur könsrollerna förändrats. I mina föräldrars generation var det mycket vanligt med en ”hemmafru” som skötte hem och barn och en arbetande man som försörjde familjen. Under min tid förändrades detta, jämlikhet mellan könen blev ett ledord och jag försökte hänga med. 

Båda mammorna till mina barn är högskoleutbildade. En period pluggade äldste sonens mor i Lund medan jag bodde med lille sonen i Karlskrona, där jag jobbade då. Men jag har inte varit pappaledig många dar. Även om mamman till mina två yngsta barn hade samma jobb som jag, var det hon som var mammaledig när barnen var små och det var nog hon som bar tyngsta ansvaret för mat och hem. Jag försökte vara jämnlik men var inte det helt. Jag har i alla fall accepterat feminismen och jag har inte varit särskilt intresserad av muskler och kampsport. Jag tycker att jag är och har varit en ganska jämlik man. Numera en äldre sådan.

Hörsel och syn försämras med stigande ålder. Det gäller både kvinnor och män. På det området är jämlikheten total, haha! Jag har alltså vissa problem med att höra och se. Inte stora, tycker jag själv, men det finns människor omkrig mig som har en annan uppfattning om det. ”Vad sa du?”, ”Jag hörde inte riktigt”, ”En gång till” - Jo, ibland har jag svårt att uppfatta vad som sägs. Sköljer öronen med revaxör och tycker då att hörseln blir lite bättre. Ännu har jag inte hamnat hos någon audiolog. Kanske tycker jag ibland att det är skönt att inte höra allt...? Synen blev efter starroperation för flera år sedan bra, men högra ögat har försämrats lite. Fortfarande ser jag helt okej. Det vill säga tillräckligt bra.

Många mirakelmediciner och apparater annonseras på facebook och instagram. De lovar att göra min syn och framför allt hörseln bättre. Många skojare och lurendrejare är igång misstänker jag och undrar hur de har spårat just mig. Dessa algoritmer! Reklamen lovar kristallklar hörsel och vaxfria öron. Ja, de lovar till och med att jag ”kan få tillbaka livskvaliteten” och "leva lyckligare"! Allt för en mycket lägre kostnad än via vårdcentralen. I alla fall om jag handlar genast på nätet...

Jag har en känsla av att man respekterade äldre människor mer förr. Det var självklart för mig som liten påg att resa mig upp och lämna plats för äldre på bussen. Idag ser jag bara något välartat invandrarbarn göra så. Och det har blivit mycket luckrativt att lura äldre av båda könen på nätet. Unga psykopater har gamla som målgrupp och snor åt sig de gamlas besparingar när de fått gumman eller gubben att lämna ut sitt bank-id. Usch! Men jag är ganska vaksam och har klarat mig hittills. 

Ibland tycker jag att det var bättre förr!