Bröllop

För en tid sedan såg jag ett program på STV/Kunskapskanalen, ”Lyxliv i Mumbai”. Där visades hur enorma summor läggs på bröllop. Sådan verksamhet utgör tre procent av Indiens BNP! Största branschen i landet! Det är massor av gäster på dessa fester som oftast varar i flera dagar. Det skall vara lyxigt och allt skall bjudas på. Det är prestige i att vara värst! Allt verkar väldigt ytligt och jag undrar stilla om äktenskapen håller? I alla fall är detta överdådiga och överdrivna festade mycket långt från den bild jag hade av Indien, dess andlighet och den vise hinduiske gurun...  

Även i Sverige verkar det vara uppgång för stora, påkostade bröllop. Samtidigt skiljer sig ca hälften av paren här. Fyra av tio av Sveriges hushåll var ensamhushåll år 2022. Tänker på mitt eget liv med ett äktenskap och några särboförhållanden, det sista sjutton år gammalt nu. ”Stackars gamle man” skulle säkert de bröllopsfestande indierna säga! Så olika kulturer! (Foto: Dottern Hanna gifter sig på Vashon Island utanför Seattle 2015)

Jag gifte mig borgerligt i Göteborgs rådhus 1987 (se foto intill). Då hade hon och jag levt ihop flera år, vi hade två fina ungar och jag hade en äldre son med in i förhållandet. Vill minnas att det var en tidigare kyrkominister som vigde oss. Bröllopet firades med middag hemma hos svärföräldrarna tillsammans med barnen, min far och mor och brudens moster och man. Bröllopsresan gick till Fredrikshamn och Skagen tur och retur. Stilla och fint, inget lyxigt Mumbaibröllop! Sedan strävade vi på men gled ifrån varandra och skiljdes strax efter millennieskiftet. 

Min dotter Hanna gifte sig två gånger. Första gången med en amerikansk rocksångare. De vigdes av en ”Elvis impersonator” i Las Vegas precis på millennieskiftet. Ganska överraskande och utan att vi föräldrar var med. Det blev 2000-talets bröllop i Time magazine! Släkten häpnade! Många år senare hade hon och en ny man ett fint bröllop på en gård på Vashon Island utanför Seattle (se översta fotot). Då var både jag och hennes mamma med. Jag höll tal. Den vigselförrättande pastorn fick en gratis tatuering som betalning! 

Min yngste son har två barn, men han har inte varit intresserad av äktenskap. Äldste sonen, som också har två barn, gifte sig för ganska länge sedan. Lite i smyg med några kompisar som vittnen. Vill minnas att jag fick reda på det bröllopet först efteråt. 

Nyligen var jag på storbröllop när särbons äldste son gifte sig utanför Åbo i Finland (se foto intill). De flesta av de 120 gästerna åkte båt från Stockholm. Vi samlades i en salong där vi bjöds på bubbel, och två vänner till brudparet övade oss i ”Bara bada bastu”-moves med mera. I land i Finland mötte två bussar som förde oss till vigsel och festplats. Vi fick massor av god mat och dryck. Det var många tal, glada jippon, fest och lekar. Ett utmärkt coverband stod för dansmusiken. I god tid körde bussarna oss lagom nyktra tillbaks till Åbo och Finlandsbåtens avgång på kvällen. 

I somras gifte sig en gammal mycket god vän i stillhet. Det var han och hon och två vittnen. Obemärkt eller stor fest? Så olika det kan vara!

Familjen har varit och är samhällets grundsten anser många. Nu - som nästan övermogen man - förstår jag den åsikten, men uppvuxen i sextiotalsandan tyckte jag att äktenskap var onödigt. Ändå gifte jag mig till sist... och skiljde mig. Som många vet är tvåsamheten inte sällan komplicerad. När båda jobbar och tjänar pengar själva har också mannens roll som familjeförsörjare försvunnit. Att skilja sig har blivit minst lika vanligt som att leva livet ut i samma äktenskap. Jag är ett dåligt föredöme, men märker att jag ändå önskar att giftasparen jag känner skall få en bra livslång samvaro! - Men jag vet att man också kan uppnå det utan att gifta sig.

Bondbröllop, Pieter Brueghel d.y. 1500. Hallwylska museet

Sköna utflykter

 

Jag bor i Lund. Finns det någon natur där omkring förutom åkrar? Jo, det gör det. Det finns grönområden och parker i staden, men man behöver köra bil, cykla eller åka buss en bit om man vill komma ut i ”riktig natur”. Min äldsta lillasysters ganska nya ”gubbe” bor strax norr om Stockholm. Han hade uppfattningen att Skåne är ett tämligen platt jordbrukslandskap. Numera vet han att det är mycket mer varierat än så. (Bilden intill: Bland blommande ramslök i Rövarekulan)

Här några utflykts- och natur-ställen nära mig där jag varit genom åren. Med vänner av olika slag eller ensam. Alla platser inom rimligt avstånd från där jag bor: Botán, S:t Larsområdet, Kunskapsparken och Nöbbelövs mosse ligger i Lund. Ganska nära finns Billebjer, Skrylle, Prästaskogen med Trollskogen,Torup, Måryd, Lomma strand, Lödde sandskog, Järavallen & Saxtorpssjöarna, Barsebäck & Sjöbobadet, Linnebjär, Dalby Söderskog, Knivsåsen, Alnarpsparken, Risen & Unos runda i Genarp, Häckeberga, Fjällfotasjön, Klagshamn, Kullatorpet, Romele klint, Rövarekulan och trakten kring Vombsjön. (Bild: Utsikt från Kopparhatten i Skäralid)

Dottern Hanna med älsklingshunden Bela på Lomma strand

Lite längre bort finns Falsterbo & Måkläppen, Skäralid & Oden-sjön, Gällabjär, Klåveröd, Fulltofta, Frostavallen, Hilleshögs dalar & Glumslövs backar, Kullaberg, Bjärehalvön, olika ställen på Österlen t.ex. stränderna från Kåseberga till Vitemölla. Jag har säkert glömt några fina naturställen. Tips på fler sådana mottages tacksamt.

Världsläget med allt färre demokratier men med allt fler diktatorer och auktoritära ledare, hemska krig, rädsla för klimatkollaps, gängvåld och hotet att Artificiell Intelligens skall ta över våra liv ännu mer, är några saker som gör att många mår dåligt. Det föds för få barn i vårt land, antagligen delvis beroende på bristande framtidstro och kanske på en tilltagade normlöshet. Var och en får själv sätta gränserna och klura ut vad som gäller och vad som är meningen med livet. Det vårt kommersialiserade samhälle erbjuder är falska lösningar. Vi skall tro att vi kommer att må bättre om vi köper och konsumerar mer. Men att försöka köpa och shoppa sig lycklig och fri från oro är ett misslyckat koncept! (Bild: Vandringsstig i Lödde sandskog)

Ett bättre sätt att må bra och nå bättre fysisk och psykisk balans är att ge sig ut i naturen. En del joggar, men jag föredrar att vandra eller promenera. Gärna tillsammans med någon/några och ibland ensam med mina egna tankar. Att röra sig i naturen är bra för kropp och själ, inte minst när man blir äldre. Nu är dessutom gröna sköna våren och snart också sommaren här. Det är bara att strunta i shoppandet och ge sig ut till Moder Natur för att koppla av och bli vän med sig själv och sin omgivning! 

Ha en go´ tur. (Bild: Sanddyn på Måkläppen)

Farmor och jag

När man blir äldre minns man nog oftare de släktingar som fanns en gång. Den sista tiden har jag tänkt på min farmor. Hon var kanske den av far- och morföräldrarna som jag hade bäst kontakt med. Hon var öppen, glad och musikalisk. Hon föddes som Märta Elisabeth Sofia Appelbom år 1874 i Motala. Hennes far var senare stins i Skövde. Dora och Lisa var hennes systrar. Hon gifte sig första gången 1900 i Skövde med journalisten och järnvägsmannen Ivar August Davidsson, som på sin tid lär ha agiterat tillsammans med Branting på Bantorget i Stockholm. 

Farfar Emil och farmor Märta

Med Ivar fick hon döttrarna Aina och Vera. Det blev skilsmässa, och andra gången gifte hon sig med kontorschefen Carl Emil Sandström, 1911 i Stockholm. De fick barnen Annalisa, Anders  och Elsa. Jag vill minnas att farfar Emil dog 1958. Han älskade sin Märta, men kunde skämtsamt säga, ”Sitt ner kärring vi skall inte med tåget”, när hon ivrigt började duka av efter maten. Jag minns att när vi började en måltid hos henne var hon snabb med att säga ”Det här smakade väl inte så illa?” nästan innan vi övriga börjat äta av hennes vällagade mat. Vi vill alla ha bekräftelse på något sätt! Farmor flyttade till Malmö 1966 och hon dog där 1967, 93 år gammal. 

Jag 19 år

Jag föddes i slutet av 2:a världskriget i Kristianstad. Farsan hade fått jobb i största järnhandeln där, och mamma jobbade hos polisen. När jag var ett halvt år flyttade de hem till Stockholm. Pappa fick ett bättre jobb som resande försäljare på ett järngrossistföretag. Mamma blev hemmafru. När jag var sex år fick far jobb i Malmö som chef för filialen till företaget han jobbat på i Stockholm. Jag tog studenten på Latinskolan i Malmö år 1964. Farmor spelade piano på min studentfest. Det uppskattades mycket av de lätt berusade gästerna och hon trivdes!

Det är en häpnadsväckande utveckling farmor och jag har varit med om. Tillsammans täcker vi upp ett och ett halvt sekel! Hon föddes när järnvägen och telegrafen var unga. Hon upplevde unions-upplösningen, telefonen, bilen, 30-talsdepressionen, flygplanet, radion, filmen, första och andra världskriget och till sist teven. Jag föddes strax före att atombomben fälldes över Hiroshima. Därefter kom kalla kriget, Koreakriget, teven(1956), Vietnamkriget, Kinas växande styrka, Sovjetunionens fall, datorerna, video, internet, mobilen, smartphonen, Afganistankrigen, Iran, Irak och Isis, Gaza och Västbanken, överfallet på Ukraina, klimatförändringarna och artificiell intelligens. Listan kan göras mycket längre. Krigen har varit många, och aldrig någonsin i historien har väl den så kallade utvecklingen gått så fort.

Tillbaks till den lilla världen. Minns somrar med farmor på landet i Blekinge. Hon läste mycket, ofta deckare, men kikade gärna på slutet innan hon läst färdigt för att ta reda på hur det hela skulle sluta. När hon stod på bryggan redo för bad kunde hon säga ”Jag har inte så tokig figur va?”. Minns när hon synbarligen berusad kom hem med mina föräldrar efter en fest hos bekanta i land. ”Jag fick nog en dålig kräfta”, urskuldade hon sig skrattande.

(Här på bilden är farmor i Blekinge, ca 90 år gammal)

Hon badade gärna och berättade om långa simturer hon gjort, bl.a. i sjön Flaten söder om Stockholm. Farmor berättade också om ungdomsupplevelser i Skövde där det i de båda regementen fanns många ”stiliga militärer”. Hon var en ganska duktig men lite slarvig pianist. Jag fick vidare höra att när hennes första man pantsatte hennes piano, då begärde hon skilsmässa. Där gick gränsen! Kanske fanns det en tid, efter skilsmässan innan hon mötte min farfar, då hon träffade andra män. Hon berättade i alla fall om en konstnär vars kyssar hon inte glömt...

Foto på farmor Märta i 50-årsåldern(?). Möjligen i Bergianska trädgården i Stockholm

Jag lånade hennes lägenhet i Stockholm (Ekhagen) ett par gånger under somrarna då jag praktiserade på en reklambyrå eller gjorde lumpen i Vaxholm. Hon var då i Skåne eller på landet i Blekinge. Jag hade kompisar på besök i hennes stora tvåa och festade också rejält någon gång, men hon klagade aldrig. Kanske var jag bra på att städa? Minns att Jussi Björling var henns favoritartist. Det fanns flera skivor med honom hos henne. När jag var yngre bodde också två av mina kusiner på den sidan med familjer i Ekhagen. Jag har många positiva minnen därifrån.

Jag besökte farmor då och då när hon under sista tiden av sitt liv bodde i Kronprinsenhuset i Malmö. Mina systrar var nog oftare hos henne, men jag behandlades annorlunda. Hon mötte dem osminkad och bjöd på kaffe. När jag hälsade på hade hon klätt sig fin, sminkat sig lite, och hon bjöd på sherry eller whisky. Ha! Hon frågade vad jag skulle bli i framtiden och när jag svarade att jag ville syssla med kultur på något sätt, kanske som konstnär, var hon nöjd och glad. När jag tänker tillbaks på henne inser jag att det fanns ett tyst samförstånd mellan oss, det klickade, vi var lite av själsfränder. 

- Hej, hej Farmor. Din ande svävar runt mig ibland!

Glad Påsk?

Var min Påsk glad? Ja det var den - trots det hemska världsläget. Mina påskar är sekulära. Jag är ofta med fjärrbons släkt då. Det privata och nära blir för de flesta av oss ändå det som gäller. ”Ungdomarna”, det vill säga nästa generation som här är mellan 25 och 35 år, var tydliga med att man inte kan låta eländet i världen förstöra påskglädjen. Nej, god mat och trevlig samvaro skall vara i focus och i år visade naturen upp härlig grönska och blomprakt. Men tyvärr avslutades min påsk med en rejäl maginfluensa...

Jag såg tidigare hur GLAD PÅSK! hälsades kors och tvärs på nätet och via våra mobiler, och jag deltog själv. Vad menar vi med det? Knappast firar de flesta av oss att Jesus dog på korset på långfredagen, återuppstod på påskdagen och visade sig för lärjungarna på annandag påsk? En del troende gör det, men de flesta medborgare bryr sig inte alls om historien, man bara uppskattar ledigheten.

För kristna är det såhär: Fastan varar under 40 dagar före påsk. Under den tiden får man inte äta animaliskt fett, kött, mjölk och ägg. Fastan finns för att man skall minnas Jesus plågor på Golgata. Det är en förberedelsetid för firandet av hans död och uppståndelse under påskdagarna. Den teologiska forskningen stödjer apostlarna Paulus och Johannes uppgifter om att Jesus dog kl15 fredagen 3 april år 33. Att påsken firas på olika datum vart år bestämdes på kyrkomötet i Nicaea år 325! Då slog man fast att ”Påskdagen firas på den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen.” Lite konstigt och krångligt, men det är därför det blir på olika tider vart år.

För väldigt många är som sagt påsken en avkristnad helg och en viktig ledighet för de som jobbar eller går i skolan. Man träffar säkt och vänner. Kanske semestrar man – till fjällen t.ex. Intressant är, tycker jag, att de kristna högtiderna Jul, Påsk och Pingst har blivit viktiga lediga dagar också för väldigt många medborgare utan kristen tro. Till sist har de flesta glömt orsaken till varför det är helg. Ungefär som att semlor/fastlagsbullar äts långt före och omedvetet om den kristna fastan. Kors med en lidande Jesusfigurer ser vi nästan bara i kyrkorna! 

Dessa högtidsdagar lever alltså kvar trots att skälen till att de finns glömts bort till stor del. Man träffar släkt och under påsken målar vi påskägg, äter sill, lax, kyckling, lamm - och ägg naturligtvis. Kanske också vegetariskt och så dricks öl, snaps, vin och påskmust. Kommunerna rustar med fjädrar -numera av tyg- gröna kvistar och jätteägg. Också kycklingar och påskharens långa öron skymtar fram här och där i dessa vårliga påsktider. Allt för att jag och alla andra kommuninvånare skall få en Glad Påsk!

https://www.youtube.com/watch?v=9HzRNs2xWBI

Omvänd Robin Hood-politik

Såhär är det: Efter en lättare stroke i september 2023 måste jag var dag stoppa i mig sex olika piller ordinerade av läkare. Jag köper dem på närmaste apotek. Gränsen för när läkemedels-subvention sätts in höjs från 2.850:- kr/år till 3.800:- kr/år den första juli. Totalt vill regeringen höja kostnadstaket för patienterna med 34% under år 2025. Tufft för sjuka medborgare med små inkomster!

En stor del av befolkningen bor i hyresrätt. Hyreshöjningen år 2024/25 låg i genomsnitt på strax under 5%. Mer än dubbelt så hög som inflationen som enligt senaste uppgift ligger på 2,3%. Mycket tyst i medierna om denna skillnad. Också tyst om den nyligen beslutade höjningen av ROT-avdraget från 30 till 50%. Det gör vi för att få igång byggandet, säger regeringen. Ja, det är bra för villa-, bostadsrätts- och fritidshusägare och kanske för en del hantverkare, men dåligt för hyresgästerna som sällan äger hus att renovera. Däremot får de snällt vara med och betala de bättre bemedlades ROT-avdrag via skatten. 

Tidigare sänktes skatten rejält för de som tjänar över 64.000:- i månaden. T.ex får statsministern 3% eller drygt 3000 kronor i sänkt skatt per månad. Medan den som tjänar 17.000 får 0,4% = 60 kronor i lägre skatt. En pensionär med medelpension får ca 100 kronor i sänkt skatt. Yippie! Jag läser att Swedbanks privatekonom A. Arkes torrt konstaterar att ”alla som har inkomst, lön eller pension får något, men det är de som har mest som får mest.” Alltså en slags omvänd Robin Hood-politik!

Tidigare har gåvo-och arvsskatten avskaffats (2005). Det betyder att släkt-förmögenheter stannar och växer i de rika familjerna, och att skillnaderna mellan de som har och de som inte har rusar i vårt land. Fastighetsskatten omvandlades och sänktes några år senare. Det maximala takbeloppet för fastighetsavgift/skatt låg år 2024 på 9.525,00 kronor. Detta gynnar särskilt de som äger dyra och högt taxerade bostäder. I förhållande till hyresgäster gynnas dessutom sedan länge husägare och bostadsrätts-innehavare av att kunna göra rejäla ränteavdrag på bostadslånet. 

Kanske tycker någon att jag kastar sten i glashus. Jag bor i en utmärkt hyresrätt med förhållandevis rimlig hyra, men jag har ärvt en del pengar och aktier och en del i ett fint fritidshus. Visst, folk försvarar det som gynnar dem själva, men när man tittar objektivt på det hela ser man att det är orättvist. Sedan länge pumpas vi dessutom från visst håll fulla med att statligt och kommunalt är sämre än privat och att äga är bättre än att hyra. Det är väl den politiska högerns logik, tänker jag.

I linje med det talar ungdomar nu för tiden om att köpa boende, inte om att hyra. Man skall äga! Det är inte konstigt eftersom man kan tjäna pengar på en lägenhet eller ett hus man äger, medan hyrorna är höga och stiger mer än inflationen. Sedan är det så att många inte har råd att köpa eftersom det blivit orimligt dyrt. De blir i stället tvugna att betala till en hyresvärd och inte till sig själva. Stackare!, säger många. Bara en del väljer hyresrätt av andra skäl. Jag tillhör nog dem. För mig känns det bra att hyra av ”allmännyttan”, d.v.s. kommunen.

Trots många fina ideér och tankar om en bättre värld verkar det vara så att så gott som alla hittills prövade politiska system gynnar en elit med pengar och makt. Samhälls-pyramiden består i princip. Skillnaderna mellan ”kapitalistiska” USA, ”kommunistiska” Kina och det ¨auktoritära enväldet¨ i Ryssland är i det avseendet inte så stor som många tror! Nordens länder har varit goda exempel, men nu verkar samma trista utveckling vara på gång också här. Solidaritet och någorlunda ekonomisk jämlikhet var vackra ord, men de hörs alltmer sällan numera. 

Nej, det är nog tyvärr så att alla vet vad det är som gäller också i vår tid.

https://www.youtube.com/watch?v=Gxd23UVID7k

Din Frihet

Frihet är ett ord jag knappt vågar använda. Det riskerar att uppfattas som pretentiöst, svulstigt och uttjatat. Men nu är det gjort. ”Freedom is another word for nothing left to lose”, sjunger man med Kris Kristofferson eller Janis Joplin och tycker att det låter häftigt även om den verkliga, djupare meningen i de orden är ganska svår. Det är klart, känner du att du inte har någonting kvar att förlora, då är du i någon mening helt fri. För de flesta är det hemskt att ha förlorat allt, men orden kan också tolkas filosofiskt som att när du är av med alla dina osunda beroenden, då är du fri! Den tolkningen gillar jag utan att ha nått dit själv. 

Funderade härom veckan på hur mycket ”frihet” man har, när jag skulle försöka hitta en gemensam tid för mig och två damer som också är pensionärer. De hade knappast en fri dag de närmaste veckorna. Bara olika möten, träffar, engagemang och plikter. För mig var det nästan tvärtom, jag hade gott om tomma, ”fria” dagar. Innehållet fylls på mer kortsiktigt för min del. Ibland kan jag få lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig stadigt i något ideellt på samma sätt som dessa damer. Men min ”frihet” är kanske större än deras? Jag gillar att många dagar ligger öppna att upptäcka på olika sätt. Och jag gillar att kunna säga ja till förslag som snabbt dyker upp. Många är tvungna att säga nej, bundna av förpliktelser, beroenden och måsten.

Hanna på meditativ seglats

Jag märker detta också i andra vänskapsrelationer. Folk är väldigt uppbokade. Det är familj, äktenskap, släkt, föreningar och olika slags åtaganden. Många verkar vilja ha sina liv inrutade och ganska fullbokade. Det ger antagligen en känsla av trygghet. Det visar också på en slags status. En full agenda betyder att du är en duktig, viktig och ansvarsfull medborgare. Och kanske ser man det som en slags frihet där man slipper ovisshet, ensamhet, tystnad och jobbiga tankar?

Jag ser hur materialism och konsumism i stor utsräckning tagit över vårt samhälle, och jag vill delta så lite som möjligt i det spelet. Är jag då en slags överårig hippie med nästan bara tomma, innehållslösa dagar i agendan. En som vegeterande och flummande låter dagarna gå utan meningsfullt innehåll? Nej, det tycker jag inte. Det handlar mer om meditativ eftertänksamhet och att så långt möjligt välja sin egen väg och sina sociala sammanhang. Jag kan längta till den fridfulla tystnaden i mitt hem eller i naturen, också efter trevligt umgänge med särbo, vänner eller släkt. Jag ser min obokade tid som en frihetsresurs!

Jag tittar på Messiah Hallbergs ”Non fucking generation”. Där är det egoism (nästan narcissim), pengar, egenägt boende, ny bil, trendig heminredning, senaste smartphone, personlig träning och hälsa som gäller. För många tycks det vara viktigare än att sätta barn till världen. Risker och ovisshet är det värsta den så kallade generation Z vet, påstås det där. Och hur mycket frihet finns det då kvar? -  Ja, vi får inse att din och min frihet är begränsad. (Även om min är mindre begränsad än din - ha, ha.) Vi måste också förstå att inte alla inser hur beskuren deras frihet är, eller vilka vägar som leder till mer av den varan. https://www.svtplay.se/video/jwqA5Ak/hur-fan-hamnade-vi-har/6-non-fucking-generat

Jag tänker till sist på världens befolkning. Det verkar vara så att allt fler väljer säkerhet före frihet. Inte minst i Europa. Nationalkonservatism och smygfacism före liberalism och frihetlig socialism, och i förlängningen autokrati eller diktatur före demokrati! En stor del av världens folk styrs av autokrater eller diktatorer som inte så sällan kommit till makten genom lögner, manipulerade eller falska val och genom att fängsla eller döda konkurrenter. Ja, då talar vi inte om individens frihet utan om politisk frihet, något som vi tack och lov än så länge har i vårt land! 

https://www.youtube.com/watch?v=1V33pG5SvtE

Mörker i Reijmyre

Den mörka årstiden går mot sitt slut. Många tycker att den har varit extra dyster. I alla fall i södra delen av Sverige där det snöat mycket lite denna vinter. Nu är vårdagjämningen nära och de flesta längtar efter ljuset. På väninnans födelsedag den 8/3 var jag som gäst med på ett seminarium om mörker (och ljus) på Art Lab i Reijmyre. Vi åkte dit med två vänner som också var inbjudna.

På plats i det gamla glasbruket fördes alla deltagarna efter en kort introduktion in i ett absolut ljusfritt rum. Där satt vi, ca 15 personer, en bra stund och fick efter några minuter i totalt mörker uttrycka våra tankar kring det. Rösterna blev extra tydliga när vi inte kunde se varandra. Sedan förflyttade vi oss till Art Lab-bubblan/lokalen (se bild) där några konstnärer och andra kreatörer berättade och visade hur de på olika sätt jobbat och jobbar med temat mörker. (Se foto nedan) Seminariet avslutades med ett besök på utställningen Mörkrerts Resonans II i Engelska Magasinet med skaparen Anna Berglind som ciceron. Till sist framfördes i den mörka utställningslokalen ett halvtimme långt elektroniskt musikstycke av Rikard Vilhelm Lindell, en för mig okänd musiker. Lyssnandet blev nog mer koncentrerat i den mörklagda lokalen.

Mina tankar snurrade. I det helmörka rummet sa jag en del och i Art Labbet var jag beredd att säga något om hur jag i min blogg Janne funderar berört ämnet mörker och ljus, men tiden räckte inte. (Se: Mörkret faller/ Ljuset i tunneln/ Mörkrets furste/ Stilla faller filmmörkret/ Jag söker skuggan/ Det inre ljuset/ Det är grått nu/ För många solnedgångar?/ Ljus i mörkret)

Ibland saknar jag mörkret. Vi lever i städer och tätorter med mycket ”ljusföroreningar”. Vi ser inte stjärnhimeln om vi inte ger oss ut på landsbygden till platser utan bebyggelse och gatubelysning. I min tidiga ungdom körde jag och äldste sonens mor genom Europa i en gammal Volkswagen. Jag minns ljuschocken när vi kom vi in i Österrike på väg mot Wien efter att i en vecka kört genom de då kommunistiska och nästan mörklagda Polen och Tjeckoslovakien. Vid gränsen möttes vi av ljusorgier i form av mycket neonreklam och mängder av gatljus. Vi hade hunnit vänja oss vid mörkret i de östliga länderna! 

Objekt i Anna Berglinds Mörkrets Resonans II

Jag tycker att vintermörkret kan vara vilsamt bakom kronljusens sken i hemmet. Ljuset behöver Mörkret för att uppskattas. Vitklädda Lucia med sina ljus och tärnor kräver morgonmörkret som kontrast. Städernas ljusarrangemag i jul- och vinterskuggan är också fina även om de gör stjärnhimeln svår att se. Min mörkerrädsla har minskat mycket med åren. Men ännu i sena ungdomsår kunde fantasin skapa farligheter i nattmörkret: Lömska mördare, farliga vilda djur, opålitliga skogsväsen eller till och med Satan. I den kända psalmen stiger ”Mörkrets furste ned, hotande och vred”. I gamla tider då det fanns mycket få ljuskällor var han och andra mörkervarelser en hotande verklighet för många!

Mörkret i våra sinnen är svårare att bekämpa med rationella skäl, men även här kan det vara lite yin och yang. Få av oss är alltid harmoniska, glada och nöjda. Den ljusa glädjen och lyckan har en motpol i mörk sorg, rädsla, oro, ångest eller depression. Men de mörka stunderna kan få ljuset att kännas tydligare när det väl kommer.

Dagen efter gick väninnan och jag en runda i Ekängen utanför Linköping. Det var skönt vårväder. Vi fikade i solen vid ett hembygdstorp medan Frida Karlsson vann 50 km skidor på VM i Trondheim. På tillbakavägen satt vi en stund i eftermiddagssolens sken vid Roxens strand och såg på när två unga tjejer obekymrat badade  i sjöns 5-gradiga vatten.

En sista mässa

I båtstaden Göteborg har det länge ordnats en båtmässa i början av året. Men denna -år 2025- är den sista, läser jag. Den lönar sig tydligen inte längre. Jag besökte denna sista mässa med en gammal god vän. Båtmässan var mindre i år, med färre utställare. Plastiga lyxjakter och mindre båtar ofta med monstersnurror visas, men också en hel del båtar för oss medelsvensson-personer. Vidare fanns den klassiska segelbåten ”Andungen” i ny plastskrud. Också många små snabbseglande jollar, men det var få yngre människor som var där och tittade. Däremot gott om äldre män som jag och min kompis. Vi beundrade bland annat fina gamla och nya träbåtar. Jag tog fyra lotter till en otroligt välbyggd GKSS-eka från Lilla Kålviks Båtbyggeri, men jag vann inte. Ekan skulle kosta 130.000:- om jag köpte den ny. Inte dyrt för så fint hantverk! 

Inom den kristna kyrkan i väst, protestantismen, kallas huvudgudstjänsten för mässa. I den upprepas symboliskt Jesus sista måltid i nattvarden genom intagandet av brödet och vinet. Kompisen och jag skålade lika symboliskt farväl och adjö till Göteborgs sista Båtmässa med varsin stor stark!

Då enades vi också om att det nog är dags för en sista mässa för USA som föregångsland. Ledarna i världens demokratiska länder är mycket kritiska till den nye presidentens sanslöst bisarra utspel. Nätet flödar av nidbilder på Trumph. Ibland ihop med hans oligark multimiljardären Musk och ofta med Putin, hans förebild och ”vän” som lurar honom grundligt. Men skratten fastnar i halsen och väldigt många av oss ser en dyster framtid nalkas. Jag har varit over there flera gånger och träffat goda och trevliga amerikaner. Kanske lever hoppet ändå när man inser att det finns många kloka USA-medborgare. Även politiker, se länken här:  https://www.youtube.com/watch?v=rKBM2kS6B8o&t=20s

Tyvärr verkar det även vara läge för minst en mässa för Fredsrörelsen. I min ungdom gjorde jag ”lumpen” (värnplikten) som elitsoldat. När jag några år senare kallades till repetitionsövning tvekade jag därför att jag tagit till mig pacifistiska tankar. Men jag var inte beredd att gå i fängelse för vägran. Jag blev i stället repövningens affischman i lokaltidningen efter dykningar i Ystads hamn. De senaste åren har värnplikt kommit tillbaks i lightversion, och numera hårdsatsas det på försvaret. Tre procent av BNP är det närmaste målet. Den stora elaka grannen i öster anses vara ett överhängande hot. 

Och jag funderar på att gå med i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen...

Kanske är det också dags för en mässa för Vita Vintrar? Här ner i södra delen av landet har det inte varit vinter i år. Bara en lång meterologisk höst med enstaka soldagar, men mest gråväder, blåst och regn! För att uppleva riktig vinter åkte jag därför norrut under vecka åtta och hann med några skridskoskär på Ekängsjön utanför Linköping och sedan ett par timmar längskiddåkning i Östersundstrakten, där jag var med särbon en knapp vecka i fint vinterväder. Hon är uppvuxen i staden och besöker den varje år och ser tydligt att vintrarna blivit kortare och osäkrare. (Bilden intill visar islabyrinten på Storsjön i Östersunds "Vinterpark".) När vi tog tåget söderut efter soliga och snöfina dagar i minusgrader hade temperaturen gått över till plus. Snön började smälta och regn väntades nästa dag. Tråkigt nog blidkas knappast vädergudarna av en mässa. Gonatt!

"Jag är alkoholist”

När jag beställde hämtmat på en restaurang nära mig härom dagen och skulle sätta mig ner och vänta på den, bad en ung man att jag skulle slå mig ner hos honom. Tidigare, när jag kom in i lokalen, såg jag att en bekymrad servitris talade med honom. Han satt nu ensam med en stor stark framför sig. Jag tvekade lite, för han verkade vara berusad. Men han såg också väldigt vädjande och snäll ut, så jag slog mig ner. Har var ganska ung och såg trevlig ut, hyfsat kädd och med mellanblont lockigt hår. Men jag märkte snabbt att han inte mådde bra. Hans blick var lite irrande och han hade nervösa ryckningar kring munnen. Han startade samtalet direkt: 

- Jag är alkoholist! Jag skall tillbaks till Nämndemansgården. Socialen hämtar mig snart.

- Nämndemansgården lär vara bra på att bota alkoholism. Jag känner en som har goda erfarenheter av det, sa jag. 

- Så var det kanske på 70- 80-talen, svarade han och såg skeptisk ut. Han hade uppenbarligen inte samma erfarenheter som den jag kände.

- Jag har cancer, ett mylom på hjärnan, och fyra/fem år kvar att leva. Jag är trettiosju år gammal. Man skall inte behöva dö så ung! Jag behandlas med cytostatika och strålas, fortsatte han. Han visade mig någon slags shunt som var inopererad under huden på bröstet nära högra axeln. Jag beklagade hans cancer och undrade om läkarna kanske ändå kan hjälpa honom att överleva längre.

- Nej, det kan dom inte!, sa han bestämt. 

- Är det därför du dricker för mycket alkohol, frågade jag då. 

- Nej! svarade han. 

- Finns det kanske andra skäl till din alkoholism. Har du det möjligen i generna? 

- Jag tror inte på det där med gener. Kan bara skylla på mig själv! Hans ansikts-ryckningar blev tydligare och han började gråta stilla.

Jag berättade om min dotter och hennes alltför tidiga död i äggstockscancer. Frågade om hans föräldrar. 

- Dom oroar ihjäl sig, sa han. 

Jag berättade lite mer om min dotter och sedan om mina mycket måttliga alkoholvanor.

- Jag såg direkt att du inte är alkoholist, sa han. 

Jag pratade vidare om att jag har några vänner som dricker alldeles för mycket, men som har kunnat leva ganska normala liv ändå. Vad krävs för att man skall kallas alkoholist? Den unge mannen bredvid mig hävdade att han snabbt kan se om någon är alkoholist eller inte. Jag tvivlade nog lite på det.

Så bytte han plötsligt ämne: 

- Jag är moderat, men gillar också vänsterpartiet. 

- De flesta svenska politiska partier har kanske något bra i sitt program. Också en del mindre bra eller riktigt dåligt. Inget parti kan passa alla dina åsikter. Men moderaterna är väl partiet för dem som har gott om pengar, tyckte jag.

- De som tjänar mycket har väl gjort sig förtjänta av det!, ansåg han. 

- Jo, det stör inte mig jättemycket att vissa är rikare än andra, men skillnaderna är för stora nu och ökar snabbt. Och de flesta blir rika därför att de är födda i rätt familj och har ärvt fastigheter, mark, aktier och pengar. De gynnas av att vi har mycket låg skatt på fastigheter och aktiesparande och ingen skatt alls på arv, gåvor och förmögenhet. Läs boken ´Girig-Sverige´ av Andreas Cervenka, sa jag. 

- Men, fortsatte jag, det är ändå bättre hos oss än i USA, där jag varit en hel del. Så mycket utslagning, så många uteliggare, sådant armod ser du inte i Sverige. 

Han såg lite konfunderad ut. 

- Är du journalist?, frågade han. 

- Nej, svarade jag.

Maten levererades till mig av servitrisen som pratade med honom när jag kom till restaurangen. Hon log vänligt som vanligt, men hade något ängsligt i blicken. Jag tittade lugnande på henne, reste mig och vände mig sedan mot den alkoholiserade killen bredvid mig för att säga hej då. 

- Tack för att du pratade med mig. Du räddade min dag!, sa den dödssjuke unge alkoholisten till mig då. 

- Oj!, tänkte jag lätt förvånad. 

- Jag önskar dig det bästa möjliga av de år du har kvar, hörde jag mig säga, innan jag gick därifrån med maten till mitt trygga, friska och nästan nyktra hem...

En vecka i solen

Jag har för första gången varit en vecka på Gran Canaria. Det var skönt att byta januarimörkret och det skånska vinterregnet mot lagom sommarvärme. Jag lockades med av en vän som är en rutinerad kanarieöarna-resenär. Han har varit på Islas Canarias ett tjugotal gånger. Jag har varit med honom en gång tidigare, strax före pandemin, på ön Fuerteventura. https://sandis013.blogspot.com/2019/12/all-inclusive.html

Nu bodde vi i Maspalomas längst nere i söder på Gran Canaria. Där möts man av en massiv turism. Mängder av hotell och bungalows för turister. Vi bodde i ett av de åttiofyra hotell som finns bara i området Playa del Inglés. I angränsande Campo International finns åttiotvå. Sedan ytterligare många i andra delar av samhället. Förutom alla hotell och turistboenden ser man affärer med diverse tingeltangel, matbutiker, cafeér, barer och restauranger. Och mycket bussar och bilar. Många av de som jobbar i affärer och på hotell och restauranger bor i San Fernando, en stadsdel utan hotell längst bort från kusten. 

Ingen lyxturism, tvärtom verkade det mest vara ´vanliga enkla människor´ som semestrar här, de flesta medelålders och äldre. Rörande att se gamla livserfarna par som promenerar hand i hand. Jag hörde och såg spanjorer från fastlandet, tyskar, engelsmän, holländare, svenskar, danskar, norrmän och finnar. Ja, vi såg flera finska tangokrogar (foto) och karaokeställen i området där vi bodde! Finfin lång havspromenad och vidsträckta sandstränder, t.o.m. en liten öken, Dunas de Maspalomas. Flera områden längs stranden var för nakenbadare. Ingen katolsk moralism här!  

Kanarieöarna, särskilt där vi var, verkar vara totalt beroende av turism. Man undrar hur det var här under pandemin, eller före turismens tid för den delen? Men jag hör att Spaniens ekonomi numera går bra, bättre än i de flesta europeiska länder. Människor flyttar till Spanien och bidrar till det ekonomiska uppsvinget. De kommer särskilt från länder i Sydamerika. Spanjorerna är duktiga på grön energi och de är världsledande på att producera vindkraft. Till år 2030 skall 81 procent av landets energi vara grön. Vi såg solcellsparker och massor av vindkraftverk under de bussresor vi gjorde.

Kapellet San Antonio i Vegueta

En dag åkte vi med det lokala bussbolaget Global till huvudstaden Las Palmas som var större än jag föreställt mig, runt 380.000 invånare. Staden är grundad på 1400-talet. Nära katedralen Santa Ana ligger den gamla stadsdelen Vegueta med byggnader i spansk kolonialstil. Dit hittade vi så småningom efter att ha passerat förbi 7-8 konditorier /bagerier på jakt efter en kall öl.

Om jag tvekade lite att följa med kompisen till Kanarieöarna berodde det på det numera nästan förbjudna uttrycket ´flygskam´. Skall jag bidra till att att smutsa ner atmosfären med mer koldioxid för en vecka med sol? Jag har en son som inte kan tänka sig att flyga om det inte är absolut nödvändigt. Hmm. Men det var många år sen jag flög sist, så jag bestämde mig för att hänga på. 

Men fem timmar i var riktning i ett fullproppat charterflygplan är en prövning. Jag som är van att åka tåg tycker att det är mycket trångt. Det gäller att hålla in armbågarna och det går inte att sträcka på benen. Personalen går med sina specialformgivna mat-, godis- och dryckesvagnar och trängs med kissnödiga resenärer. Inte kul!

När vi lämnade Playa del Inglés var det några mörka moln på himeln och det föll ett lätt men välbehövligt regn! Och när vi landade på Sturup möttes vi av ett kompakt mörker och en en frisk men kall skånsk vintervind. Plus en grad celsius, +1°C. Borta bra men hemma bäst? Tja, jag måste erkänna att det också var rätt bra i solen på det superturistiska Playa del Inglés...