fredag 30 december 2022

Vemodet och melankolin


Julen är över, och ensam hemma känner jag ett stilla vemod i lugnet och den vilsamma tystnaden, och ett sorgligt vemod i tankarna på dottern som dog alldeles för ung. Också en känsla av vemod över tomheten i julens lätt uppblåsta förväntningar, över de flyktiga drömmar som vi matas med. Men kanske har vi lärt oss att tona ner det där en del. Min jul var riktigt skön, lugn och stilla. Jag är tacksam över att ha varit med mina söner och deras familjer. Ändå känner jag vemod inför ett nytt år som bär på en oviss framtid.

Funderar över ordet, sammansatt av ve (som ve och fasa) och mod. Läser att det är ett gammalt tyskt låneord, Wemut. Det är inte riktigt så ledsamt som sorg. Jag gillar hur det förklaras i wikipedia: Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.” Ja, en viss sorts vemod innehåller lugn och vila förutom sorgsenhet. Som känslan i en solnedgång under molnen eller som den spöklika mystiken i fullmånens sken och skugga en natt i september.

Jag kan få en känsla av vemod ensam i naturens famn. Vemod i avsked och i tvåsamhetens brister och förtjänster, vemod i kontaktlösheten som ibland uppstår också mellan vänner. Jag kan känna vemod i den skenbara gemenskapen ensam på en bar eller ett café. Vemod i tanken på världens alla brister och ojämlikheter och över lögnerna, dumheten och kriget. Liksom vemodet i spaning efter den tid som flytt och i insikten om att allt är förgängligt. Och kanske vemodet i när man ser den käcka ytan krackelera och som sagt, vemodet i förväntningarna inför ett nytt år.

Nej nu är jag alltför melankolisk! ...Vad betyder det ordet? Jo, tungsint, svårmodig, vemodig, dyster, nedstämd, deprimerad... Det är väl till och med en diagnos. Men reässanskonstnären Albrecht Dürer ger oss i sitt kända kopparstick Melenkolia 1 från 1514 mer att tänka på. I den bilden finns många symboler och tolkningarna av den är flera. (Klicka på bilden)

Kvinnan med vingar och huvudkrans tittar bestämt ut mot bildens vänsterkant. Hon håller en passare i högra handen och lutar fundersam huvudet i den vänstra. Vid hennes fötter finns hyvel, såg, hovtång, linjal, några spik, ett klot, en fårliknande hund och bredvid henne ett litet barn med vingar. På byggnaden bakom ser vi två vågskålar, ett timglas, en klocka och en platta med en magisk formel. Vi ser också en geometriskt tillhuggen sten och bakom den en stege. En strålande planet eller en meteor syns i fjärran. Framför den, över en sjö, syns en regnbåge och en flygande fladermusliknande varelse som bär texten MELENCOLIA 1. De vanligaste grundtolkningarna av bilden går ut på att kvinnan representerar konstnären som väntar på inspiration, och att melankolin då är ett begrundande och allvarligt tillstånd i en skapande konstnärlig process som är både hantverksmässig, filosofisk, andlig och vetenskaplig. En process som för en humanistisk multikonstnär i da Vincis och Dürers anda under renässansen kallades melankoli - ett eftertänksamt skapande tillstånd. I vår tid har ordet fått en deppigare innebörd, och alla nutida synonymer till melankoli griper mig när jag informeras om Putins elaka krig!

Nu blev det tungt igen. Bort med dysterheten en stund. Så minns jag i stället den glada julsnapsvisan vi sjöng redan för länge sedan: ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara // en liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär.” Lilla dottern sjöng glatt med, men eftersom vi just flyttat sjöng hon möbler i stället för möda. Inte helt fel! Vi skrattade och skålade och vemodet och melankolin stoppades långt in i något mörkt skåp och ersattes av förnöjsamhet och glädje. 

Som yin och yang i livets obevekliga böljegång!




torsdag 15 december 2022

Bada bastu



M
ed åren har jag blivit ganska beroende av att bada bastu, av att svettas i bastun och sedan kylas ner i kallt vatten. Ofta i vänlig samvaro med andra bastubadare. Som många vet är det svenska ordet bastu en förkortning av badstuga. Alltså en mindre byggnad eller ett rum som värms upp till hög temperatur för bad. I de flesta länder används det finska ordet sauna. Enligt wikipedia var bastu vanligt under medeltiden i nordeuropa men på grund av ”osedligt leverne” förbjöds allmänna bastubad på 15- och 1600-talen i många länder. I Sverige fick bastu-badandet ny fart mot slutet av 1800-talet, då främst av hygieniska skäl. Numera handlar att bada bastu mest om välmående och socialt umgänge, tänker jag.

På initiativ av en vän som bor i Bjärred vid kusten nära Lund träffades jag och några vänner till honom den första oktober 2010 för att bada bastu och sedan snacka, äta och ha trevligt. Denna första träff var hos en kompis till honom i Helsingborg. Vi käkade där och badade bastu på anrika Pålsjöbaden. Det var vännen från Bjärred som föreslog att vi skulle fortsätta att träffas på detta sätt på olika bastuställen vid hav eller sjö i södra Sverige, och att vi skulle kalla oss ”Bastupågarna”. Så blev det, och det har rullat på ända tills coronaepedemin satte stopp. Men sedan en tid är vi igång igen. Vi brukar träffas runt 9 gånger om året. Helst skall bastun vara belägen så att man kan kyla sig i äkta havs- eller insjövatten. 

Vi har frekventerat dessa havsbad: Varbergs kallbadhus, Kvickbadet i Höganäs, Pålsjöbaden och Kallis i Helsingborg, Råå kallbadhus, Bjärreds Saltsjöbad, Ribersborgs kallbadhus och Sibbarps kallbadhus i Malmö, Det Kolde Gys i Köpenhamn, Skanör Falsterbo Kallbadhus, Karlshamns Kallbadhus och i bastu hos mig i skärgården utanför och vid Danskesjön i nordvästra Skåne hos en av medlemmarna. Vi har också badat på bastuflotte i Sövde- och Tjörnarpssjöarna, i tunna på Branteviks Vandrarhem och i bastu med kallpool i Hörbys varmbadhus. Och så har vi varit på badresor till Budapest och Rejkavik. Kanske har jag glömt något ställe...

Jag är en ärftligt belastad bastubadare! Min far var stamgäst på Ribersborgs kallbadhus i Malmö, kallat ”Ribban” eller ”Kallis”, och han var senare också medlem i ”Isbjörnarna” som har en liten bastu på en brygga vid Ribersborgs-stranden i samma stad. Han var dessutom ordförande i Malmö Bastugille under tio år. På fritidshuset i Blekinge byggdes en bastu i slutet av 1960-talet. Jag badade då och då med farsan när jag var ung, men blev inte frekvent bastubadare förrän på 1990-talet. Då på Ribban, men sedan några år är jag i stället stammis på Bjärreds Saltsjöbad, "Långa bryggan", som ligger närmare Lund. 

Tyvärr är det badet sedan en tid stängt mellan 09.30 och 17.00 fyra vardagar i veckan på grund av högt elpris. Som pensionär badar jag helst förmiddag eller eftermiddag, alltså under arbetstid då det inte är så mycket folk i bastun. Tråkligt att jag inte kan bada så ofta där på grund av det. Det får väl bli ett och annat gästspel i Malmö eller Helsingborg i stället. För mig är det nämligen alldeles uppenbart att bastubadande gör gott för både kropp och själ!

Jag har skrivit om detta sista tidigare: 

http://sandis013.blogspot.com/2015/03/mindfulness-genom-bastubad.html

Och här en artikel från Uppsala Universitet om nyttan med bastubad:

https://www.uu.se/nyheter/artikel/?id=15444&typ=artikel