Minns snö och is

Skåne 2017

I år föll vinterns första snö över Skåne den sjunde februari. Jag gillar vinter och snö. I år har jag endast några få gånger stått på skidor och skridskor. Det har inte varit många dagar med snö, is och minusgrader. Men vid de tillfällena ser jag hur barn har kastat snöbollar, åkt pulka, gjort snöänglar och byggt snögubbar. Hos dem ser man äkta snöglädje! Men de flesta vuxna skåningar rynkar på näsan och klagar över snöslask och halka. Jag hann med en snösafari och några skidrundor vid Sjöbo Ore innan plusgraderna tog över.

Roxen 2017

Vintern är kort, mycket mycket kort – det mesta töar bort... Härom dagen såg jag spirande påskliljor på en ö i Blekingeskärgården. Sist jag var där låg ett tunt istäcke över vikarna. Då åkte jag vidare norrut där farbar is låg på insjöarna. Jag gjorde med min färdledarinna årets sista skridskotur på sjön Roxen den 18. februari. Mycket bättre än inget, men jag saknar riktiga vintrar som varar ett slag. Nästa år får jag åka längre norrut till ett riktigt vinterland!

 

Klafreström 1987

Jag har många sköna snö- och isminnen: Kälkbacken hos ”lillmormor” i Södertälje och hos släkt i Ekhagen/Stockholm. Vinterutflykter med far, mor och syskon till Frostavallen och Sjöbo efter flytt till Malmö. Varje vinter skridsko på Öresundsparkens dammar och Fjällfotasjön. Egna påskskidresor till kusin Per i Tänndalen. Resor till Åre, Storlien, Storulvån och Storhogna. Någon tur till Österikiska alper. Tre år i fina skidspår i Umeåtrakten. Februarilovsresor med fru o barn till Klafreström, Valfjället och flera gånger till Branäs. Många skridsko-och skidrundor med dem i Skåne. På äldre da´r skidor i Tärnaby, Hemavan, Borga- och Kittelfjäll. Härliga långfärdsskridskorundor på sjöar i Östergötland och Skåne. Och många skidturer hemmavid så snart det fanns tillräckligt med snö.

Men sådana tillfällen blir allt färre. I år var snövintern nog rekordkort här nere. Snölandskap är så vackra och

Borgafjäll 2005

känslan av snö är ren och klar. Den snuddar nästan vid Evigheten. Men allt förändras. De milda vintrarna är enligt forskarna ett tecken på en klimatförändring som är orsakad av oss människor. Som individ känner man sig maktlös. De som äger makten träffas på klimatkonferenser och skriver under protokoll. Det tycker man är bra och

Branäs 1995

försöker leva någorlunda klimatvänligt. Men så stryker en ny president i ”världens största 

demokrati” ett streck över det hela. Och här hemma klagar halva folket högljutt när regeringen försöker införa utsläppsbegränsningar. Inget skall ändras! Efter oss syndafloden.

Nu är vintern slut. Inget mer snö och is. Nu när våren här. Också en härlig årstid.

I Kaurismäkis värld

 

Jag har bara varit i Finland två gånger. Första resan dit gick över Bottenviken från Umeå/Holmsund till Wasa i slutet av 70-talet. Där tog jag och flickvännen in på ett resandehem, kotin matkoilla, av enklaste slag. Av en sträng dam i en vaktkurliknande reception tilldelades vi ett rum. Sängen var väl begagnad och försedd med flera madrasser för att kompensera dess dåliga skick. Även om jag förvånades över att så många talade svenska i Wasa var det något finskt över vårt natthärbärge. Såhär efteråt känner jag att det där hemmet för resande mycket väl kunde varit med i en film av någon av bröderna Kaurismäki.

Härom dagen såg jag tillsammans med min ena syster filmen ”Ljus i natten” på Panora i Malmö. Det är Aki Kaurismäkis senaste. Den handlar liksom hans förra film ”Mannen från Le Havre” om hur vi reagerar på flyktingar. Om ”vanliga människors” civilkurage, oegennyttiga hjälpsamhet, om fördomar och rädslor. Allt kryddat med en stillsamt drastisk humor, fåordighet, 60-talsscenografi och finsk tango. Jag inser att alla filmer av bröderna jag sett har påverkat min (fördomsfulla) bild av Finland: Ett land med tysta, kärva, människor med förträngda känslor som blommar ut i vodkaruset. Ärliga landsortsbor som inte riktigt förlikar sig med det moderna stadslivet. Folk som inte tål överheten, som ser på livet med sisu och lätt bitter humor och som gärna dansar tango …

Scen ur "Ljus i natten"

Efter filmen vi såg berättade jag för min syster att den Kaurismäkifilm som jag minns starkast kanske är ”Zomie and the ghost train” från 1991. Den börjar i dur på finsk landsbygd och slutar i moll i storstaden Istanbul. När jag kollar efteråt ser jag att det var brodern Mika som gjorde den filmen. Han är den mindre kända. Jag minns hans filmer ”Rosso”, ”Helsinki Napoli All Night Long”, ”I Los Angeles utan karta” och ”Mama Afrika”. Efter starten i Finland blev Mika, som också framgår av titlarna, mer internationell och bor numera i Brasilien.

Av de filmer av Aki jag minns bäst är två från 1990. Den ena är urfinska ”Flickan från tändsticksfabriken” där den ensamma tysta underklasskvinnan, spelad av Akis favoritskådespelerska Kati Outinen, hämnas grundligt på en förförande rik man. Den andra är den internationella ”I hired a contract killer”. Den franska stjärnan Jean-Pierre Léaud spelar huvudrollen, en depressiv man som misslyckas med att ta livet av sig och därför beställer mord på sig själv. Efter det finner han kärleken och försöker undkomma den yrkesmördare han beställt!

Den kändaste av Akis filmer är kanske ”Mannen utan minne” från 2002. Det är ännu en film som bidragit till att skapa min bild av Finland. Rånad, dödförklarad och återuppstånden försöker huvudpersonen finna sin plats i samhällets botten. Där finner han mycket värme, omtanke, glädje, hjälpsamhet och uthållighet. Filmen nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film 2003, men Aki åkte inte till galan i Hollywood eftersom han inte ville vara i ett USA som invaderade Irak.

Hans senaste två filmer om flyktingproblematiken visar på en moralisk hållning som inte är den samma som Sannfinländarnas eller staten Finlands. Han säger att ”Ljus i natten” är hans sista film. Jag hoppas att han ändrar sig. Filmskapare som Kaurismäki behövs som motvikt till all trist digitalisering, allt våld och all lätt underhållning på bio!