Skilda världar

 

Det finns en TV-serie som skildrar människorna i ett engelskt slott. Tjänarna och de som betjänas. De rikas överdådiga hus som en symbol för samhällets orättvisor. Som i den klassiska bilden ”Kapitalismens samhällspyramid”. Många ryser och tycker att det är hemskt att det var så på den tiden. ”Var så på den tiden?” Inkomstskillnaderna är gigantiska också idag i England, och de ökar kraftigt i landet Sverige.

I min bekantskapskrets har jag både fattiga och rika. Från moderater till vänsterpartister, kanske också någon sverigedemokrat. Jag märker att folk isolerar sig i sin krets och har lite kontakt med andra. Och man vill inte gärna se att det finns annan ekonomi, andra värderingar och vanor utanför den sociala grupp man själv tillhör. Särskilt om man är välbeställd! Jag möter t.ex. ganska ofta förvånade miner, inte bara från de på solsidan, när jag berättar att jag bor i hyresrätt. Dessutom i en kommunal sådan. Bor inte alla i eget hus eller bostadsrätt, tänker den förvånade och tycker tyst att jag är ett dumhuvud som inte äger mitt boende och inte kommer att tjäna pengar på det. 

 

I den offentliga bastun på kallbadhuset sitter rika och mindre bemedlade sida vid sida. ”E´ du med i hyresgästföreningen? Va, fan – e´du sosse!”, säger tandläkaren som bor i stor villa och spelar golf i Marbella ett par veckor om året. ”Jag åker aldrig buss eller tåg, det är väl bara miljönissar som gör det. Jag har bil för fan!”, säger hantverkaren med eget litet företag. ”Man kan inte ha en fackföreningsboss som statsminister!”, säger han som är högre tjänsteman på nå´n bank. Sverigedemokraten försöker övertyga omgivningen med ”Om vi skippar globaliseringen, sköter oss själva, lämnar EU och stoppar den hemska invandringen så kommer Sverige bli bästa platsen på jorden!”. Vänsterpartisten suckar och säger att allt ont beror på den giriga kapitalismen. ”Om vi bara blev av med den skulle vi medborgare äntligen få ett människovänligt och jämställt samhälle utan orättvisor!”

 

”Nej, nej”, säger moderaten, ”det kommer alltid att finnas orättvisor. Och är man duktig skall det väl för fan löna sig! Varför skall jag behöva betala skatt för att underhålla oduglingar och latmaskar !? ” ”Jaha, lev du ditt egoistiska lyxliv och strunta i miljön och världens lidande”, hör man från miljöpartisten. ”Dina barn och barnbarn kommer att få betala och lida ont för din själviskhet och oansvarighet, men det skiter väl du i!” ”Klart det skall löna sig att arbeta”, säger en sosse, ”men vi måste vara solidariska med de svaga här hemma och i världen. Vi måste betala skatt för att folkhemmet skall fungera! Det duger inte att bara vissa ska få bra utbildning, vård och omsorg.”

 

Men det är sällan de skilda världarna konfronteras så tydligt. För det mesta håller man sig inom sin krets och dunkar varandra i ryggen, bekräftar sina ”rätta” åsikter och de andras ”felaktiga och korkade” sådana. Detta har blivit än värre när de flesta på nätet bara tar del av sådant som styrker deras egna åsikter. Och när hot och hat har ersatt ärlig diskussion baserad på objektiva fakta. Så sorgligt!

I den offentliga bastun är det sällan ordkonfrontationer som ovan hörs. Enklare att prata om väder, sport och lite mer neutrala nyheter och hålla inne med sina värderingar och politiska åsikter tills man är i sin egen grupp eller i rätt forum på nätet. Så fortsätter vi tyvärr att leva i skilda världar i stället för att försöka förstå varandra, mötas och komma fram till vad som är bäst för oss alla. Men det verkar vara en omöjlighet...

Älskade Citroen 2CV

Man minns sina bilar. Jag körde upp till Umeå 1977 i en silvergrå Renault 4 L. Den som i reklamen kallades ”Skrytbilen”. Den rostade sönder och i min nya familj levde vi utan bil i flera år. Vi hyrde fordon vid behov. Sedan vi flyttat söderut skaffade vi så småningom en nästan ny lagunblå Citroen 2CV6, som vi hade mellan åren 1984 -1994. 

Jugoslavien 1988

Citroen 2CV´s grundkonstruktion var från slutet av 1930-talet, men världskriget kom emellan och produktionen kom igång först 1948. Dess tvåcylindriga luftkylda boxermotor hade ursprungligen nio hästkrafter (hk). En fransk ”skattehäst” är på 4,5 hk. Två sådana blir Deux Chevaux (= Två Hästar) Därför kallas bilen så i hemlandet. Vägegenskaperna var bra även om bilen krängde en del. Den hade en tekniskt avancerad, ganska mjuk fjädring. Det sägs att det var ett krav när bilen konstruerades att man skulle kunna köra tvärs över en nyplöjd åker iförd hög hatt... Den vi köpte var en senare version, 2CV6 Club, på hela 29 hk. Med vinden i ryggen kom man upp i 115 km/tim!

Österrike 1985

Det blev många resor mellan Lund och Göteborg och flera Sverigerundor, glasbruksrundor i Småland, med mera. Den var en bra vinterbil med framhjulsdrift och smala däck som trängde igenom snön. Kommer ihåg hur vi körde förbi en lyxig och slirande Mercedes från Nederländerna på snöväg mot Valfjället i Värmland. Under det tunna tygtaket la man till vintersäsongen isolerande skumplast. Jag vill minnas att bilen värmdes av kylluften från motorn, och det räckte bra. Jag minns också att generatorn pajade på vintersemester i Klavreström i Småland. I den trakten fanns ingen reservdel. Vi fick ladda batteriet och hoppas att strömmen skulle räcka hem till Skåne. Det gjorde den!

2CV´n var ett praktiskt och tåligt fortskaffningsmedel. Det var skönt att rulla ner taket när våren kom och den var förvånansvärt lastvänlig. Man kunde stoppa in mycket under sätena och bagageutrymmet var högt. Minns när vi, fyra personer, kom till en liten campingplats i Danmark och lastade ur ett rymligt tält, sovsäckar, stormkök och full servis. Därefter plockades framsätena och soffan där bak ur. Vi satt alla fint runt matbordet på marken. Campingfolket tittade storögt!

På Nordsjövall i Holland 1991

Under flera somrar körde vi kors och tvärs i Europa: Danmark, Holland, Frankrike, Väst-och Östtyskland, Österrike, Schweiz, Jugoslavien, Italien, och Norge. Minns hur vi på transitfärd genom DDR av gränsvakten frågades ”Haben Sie Pistolen oder Automatvaffen mit?” Det hade vi inte. När vi lämnade landet kollade en vakt under bilen och stack ner en lång pinne i bensintanken. Vet fortfarande inte vad han letade efter? På semester i Trogir i Jugoslavien gick kylfläkten till ”Spacek”, (= ”Det lilla skämtet”) som bilen kallades i det landet, sönder. Under en dag letade jag och min juggevärd efter en ny. Vi hittade till sist en på en skrot. Den var av gammal god kvalitet och hängde med tills vi sålde bilen. Till nästan samma pris som vi hade gett för den tio år tidigare!

Valfjället 1993

Sedan dess har jag ägt flera bilar, men ingen finns kvar i minnet som ”Lillcittran”. Den kallades också "Antibil", "Hippiebil", "Ett skämt". Den stod för ”Peace, Love and Understanding”. En rebell bland bilar. Greenpeaceloggan på bakre sidorutan satt bra! Bilen var en livsstilsmarkör. Lika mycket som en stor fin Jaguar eller BMW är det för någon med andra värderingar än mina.