Jag har funderat en del kring minnet. Läste nyligen Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri och Minnestrilogin av Hanna Nordenhök. Hela, fragmenterade och sporadiska minnen verkar ligga till grund för berättelserna i böckerna. Vissa människor minns väldigt bra och mycket medan andra är sämre på det. Mitt minne är ganska dåligt. I alla fall tycker jag att jag minns för lite av mitt liv, särskilt barndomen. Det lär vara så att nervceller nybildas och växer snabbt hos unga människor. Hjärnan är då upptagen med att lära sig språket och andra nya saker, så att det inte finns plats kvar att lagra minnen av händelser på.
Kanske är mina äldsta minnen triggade av bilder i föräldrarnas fotoalbum. Möjligen är mitt tidigaste minne från 3-4 årsåldern när jag och en tejkompis, på en odlingslott i Hammarbyhöjden i Stockholm där vi bodde, plockade tulpaner och gav till våra mammor. Ägaren av kolonilotten där vi tog blommorna blev arg och vi små barn förstod inte varför. I högre ålder verkar det vara vanligt att man glömmer namn på personer och platser. Särskilt sådana som är lite perifera. Någon som känner igen detta: ”Du vet hon som spelade i den där filmen, vad hette den..? av, vad hette han nu..? o.s.v.” Det är det episodiska minnet som sviktar då. Nuförtiden blir det mycket tryckande på "smartfånen" för att hjälpa den där minnesbristen.
.jpg)
Där finns mycket sorgliga minnen av personer som stått mig nära och som dött, särskilt sorgesamt när de avlidit plötsligt eller alldeles för unga. Halvdesperata uppbrott och dumma otrohetslögner tynger också minnet. Liksom några pinsamheter: I 20-årsådern sommarjobbade jag med två andra ungdomar på ett tidningstryckeri. Efter arbetspassen tvättade vi oss med en grov tvål med sand i. Jag försökte göra mig lustig och sa att det det är nog överskott från tyska koncentrationsläger, tvål tillverkad av döda fångar. Den ena arbetskamraten tog mig lite avsides och sa allvarlig: ”Du, vet nog inte att Gösta som du arbetar med är jude!”- Ridå!
En annan gång kom den ganska unga grannen i huset intlll vid min särbos sommarställe körande med en dam i bilen. Han stannade och vi pratade kort medan de satt kvar i bilen. Jag tittade hastigt in och sa ”Hej Erik, har du din mamma med dig idag”, ”Nej”, svarade han. ”Det är min nya flickvän! Hon är lite äldre, men det gör inte mig något!” - Oj, oj vad pinsamt! (för mig alltså)
Hur våra samlade minnen påverkar våra liv är förmodligen mycket komplicerat. Det finns säkerligen många avhandlingar och böcker skrivna om det. Jag är bara en funderande amatör. Jag avslutar med goda och glada minnen: Alla tre barnens födslar är sådana! Känslan av frihet efter att ha tagit studenten. De första och de största kärlekarna. Fastän man glömt så mycket från barndomen glimtar lyckliga minnen därifrån. Minns glädjen över min första knallpulverpistol och sorgen när jag tappade den i havet från en Vaxholmsbåt. En hel uppsättning indianer och cowboys i present gjorde mig lycklig. Liksom DinkyToys-bilarna man tävlade med i någon liten backe. Och känslan av att ha vunnit många glaskulor, nicklar och vanliga stenkulor på gården. Minns soliga glimtar i båtar, sommarhus och på skär hos morfar och mormor och i Blekinge. På äldre dar många minnen från utflykter, resor, fester, fikastunder och samtal med gamla och nyare vänner av olika slag och med käresta, barn, barnbarn och systrar. Många goda stunder att minnas med människor jag gillar. Nuförtiden utgör de tillvarons kitt!
_in_NATO_blue.svg.png)
.jpeg)
.jpg)
