Vem är en "medelmåtta"?

Lila ljus hos "medelmåttorna"

Jag anser det vara tecken på en nedsättande översittarattityd att kalla en människa ”medelmåtta”. Man får absolut inte säga ”neger” om en mörkhyad människa. Det anses numera ytterst nedsättande. Men det tycks emellertid vara helt ok att föraktfullt kalla en normalbegåvad genomsnittsmänniska för ”medelmåtta”.

Särskilt i akademiska och intellektuella kretsar verkar det vara vanligt. Där man hyllar begåvning, snabbtänkthet, högt IQ och talang. Besitter man inte det kallas man medelmåtta och det betyder då att man är en dussinmänniska, en medelsvensson, eller rent av en nolla. En person som inte är bättre än genomsnittet anses vara ganska ointressant människa. En grå liten mus som aldrig märks eller utmärker sig. Någon som man kan både ha och mista.

Men vad är det för fel på normalbegåvning? Större delen av jordens befolkning är medelmåttligt begåvade dussinmänniskor. De är dom som håller hela världsmaskineriet igång. Ändå vill få kallas medelmåtta. De flesta av oss vill höja oss över mängden, vi vill berömmas, märkas och anses duktiga. Vi vill bekräftas och vara speciella och inte kallas medelmåttor. Även om vi i mångt och mycket är det.

Medelmåttiga långfärdskridskoåkare

Dags för medelmåttorna att få upprättelse! De kanske gör ett medelmåttigt jobb inom ett område, men de kan vara en begåvning inom ett annat. Verksamheter utan medelmåttor fungerar inte. Jag citerar chef.se/varda-din-medelmatta/ där man skriver såhär: ”Som chef har du medelmåttorna att tacka för mycket. Det är de som gör sitt jobb utan att knota, och utan att du behöver ägna dem speciellt mycket tid. När talangerna söker sig till ett grönare gräs hos konkurrenten är det medelmåttan som stannar kvar. Utan att göra något väsen av sig ser han eller hon till att verksamheten kan fortsätta.”

Jag tror att de flesta människor har någon stark sida utanför sin medelmåttlighet. Till exempel kan en person med ett IQ under genomsnittet vara en mekaniker eller kock högt över genomsnittet. Och de som föraktfullt ser ner på medelmåttorna presterar själva under genomsnittet på en del områden. Intellektuell briljans följs exempelvis inte alltid av ett gott praktiskt handlag.

En grågås bland vitkindade

Dostojevskij har skrivit att det finns två sorters medelmåttor: De som inser att de är det, och de som inte gör det. Han anser att de senare är de lyckligare. Jag för min del inser min medelmåttlighet på många områden och är ändå ganska lycklig.

Konsthallen som andaktsrum

 

Jag är konstintresserad och går på konstutställningar ganska ofta. Både hemma och utomlands. Vi som gör så är övervägande en ganska välutbildad medelklass, oftast mer än mindre kunniga, som tysta och andaktsfulla rör oss i utställningssalarna. Mitt intryck är att vi är fler kvinnor än män.

Även om jag är tämligen välutbildad och har varit yrkesverksam inom området bildkonst, är jag numera inte så sällan oberörd av de utställningar jag besöker. Nutida konst är konstig, säger en del belackare. ”Det är som kejsarens nya kläder!”. Men även om det är en orättvis generalisering, håller jag med till viss del. Ibland tycks det mig som om utställningsanordnarna, ”The Curators”, rör sig i en sfär högt över medelsvensson och gör utställningar för varandra. Om det kommer publik verkar vara mindre viktigt.

Tja, hur som helst med det, konsthallar och konstmuseer fungerar i alla fall som andaktsrum! När religionen mist sitt grepp över oss uppstår ett vacuum och konsten erbjuder ett alternativ. Tysta går vi genom utställningsrummen och försöker hitta djup och mening i det hela. Konstnärens idé, tanke och kreativitet som manifesteras i konsthallen kan kanske hjälpa oss att förstå meningen med livet? Kanske har konstnären en avgörande insikt som hen vill förmedla? Kanske finns det något här som avslöjar tingens innersta och yttersta ordning? Tysta eller viskande försöker vi förstå och uppskattar ibland idén eller den estetiska förfiningen när den finns.

Det enda riktigt högljudda konstrum som jag besökt är Sixtinska kapellet i Rom. Där är vakterna hela tiden förgäves sysselsatta med att hyssja åt konstbesökarna att vara tysta och meddela att det är förbjudet att fotografera. Det går inte att andaktsfullt beundra Michelangelos mästerverk där! I alla andra konstens rum där jag varit är publiken hovsam och vakterna tysta men vaksamma. De är konstandaktens stillsamma tjänare som ler försiktigt när vi uppför oss väl och som ingriper diskret om vi på något sätt stör ordningen.

I staden där jag bor har den kommunala konsthallen hamnat i stormväder. De utställningar som produceras där tycks inte intressera kommuninvånarna. Besökstalen har sjunkit betänkligt de senaste åren. De styrande politikerna tycker att verksamheten inte är tillräckligt folklig och vill förändra den. Jag brukar då och då smyga in i den nästan folktomma hallen. Även om jag inte alltid kan ta till mig eller förstå det som visas där är det en vacker lokal lämpad för meditation och eftertanke. Kanske är det ett utrymme som kan användas till mer publikknipande arrangemang som lockar fler människor. Men varför skall just konsthallar vara fulla av folk? Det finns ju halvtomma kyrkor också...