”- - - Antingen
är du fattig med få ägodelar, befriad från allt extra bagage
därför att du äger inre frid och lycka, eller så kommer du
ingenstans! Jag förespråkar
inte fattigdom. Jag förespråkar måttfullhet. Men eftersom vi har
uppfunnit ett konsumtionssamhälle måste ekonomin ständigt växa.
Om den inte gör det anses det vara en tragedi, för vi har skapat
ett berg av överflödiga och onödiga behov. Men att köpa
nytt och slänga bort det gamla är att slösa bort våra liv! När
jag köper något, när du köper något, betalar du inte med pengar
för det. Du betalar med alla de timmar du har tillbringat med att
tjäna dessa pengar. Skillnaden är att livet inte är något som kan
köpas för pengar. Ett sådant liv blir bara kortare. Och det är
sorgligt att slänga bort livet på ett sådant sätt! - - -”
Vår tids omåttliga
konsumism ger en falsk känsla av tillfredställelse som leder oss in
i en hopplös återvändsgränd och till tragisk tomhet i våra liv.
Så tolkar jag de citerade orden ovan från en videosnutt på nätet
av Uruguays förre president José Mujica, ´Världens fattigaste
president´.
Detta och liknande
har man hört och tänkt förut, men det är inte mindre sant för
att det upprepas. Jag har uppnått respektabel ålder och ser ibland
tillbaka på mitt liv. Många av åren försvinner i ett töcken av
arbete och plikter. Visst handlade det om att överleva, men också
om att hålla en viss standard och om att infria olika förväntningar.
Livet var ofta så inrutat att man inte hade tid att leva och
friheten var hårt beskuren. Det fanns inte tillräckligt med fri
tid.
Det är så tydligt
nu när jag inte längre lönearbetar och har massor av timmar att
använda som jag vill. Tid till reflexion och långsamhet, tid till
att umgås och vara ensam, till att samtala och till att tänka
fritt. Naturligtvis skall vi alla helst arbeta, men hur mycket och
med vad? Alltför många sliter och bygger på berget av ”överflödiga
och onödiga behov”. Och vi är alla med mer eller mindre.
Det finns alltid en
gräns för hur mycket man behöver. Den buddistiske munken klarar
sig med med en mantel och en skål ris. I andra änden ser jag
storkonsumenten i sin jättelika yacht framför ett av sina
palatsliknande hus i något soligt skatteparadis. Någonstans
däremellan finns vi andra. Men i avsaknad av andra normer och
livsideal än konsumismen haltar våra liv.
Också under min tid
som gymnasielärare och som far till tre barn funderade jag ibland på
detta. Ens egna barn påverkas nog av den livsstil och de värderingar
man har som förälder, av det man säger och tror på. En del elever
får kanske viss vägledning av några av sina lärare, men ytterst är
vi alla utelämnade till att söka själva. Till vad har vi vårt liv
och hur vi skall leva det? Hur kan vi uppnå ”inre frid och lycka”?
Vårt samhälles svar
på den frågan är: Konsumera mera! Men allt fler upptäcker att det
leder fel, att vi vandrar i en återvändsgränd eller till och med
mot en bottenlös avgrund. Vi upptäcker också att det vimlar av
profeter under ytan. Sanna, falska och penninghungrande. Vem skall
jag lyssna till? Vem leder rätt och vem leder fel? Historien och
nutiden lär oss att man skall akta sig för färdigförpackade
lösningar! Nej, du måste nog med stöd av kloka levande och döda
själv hitta vägen. Med hjälp av dem själv komma fram till hur du skall leva ditt liv.
