Leva livet

 

”- - - Antingen är du fattig med få ägodelar, befriad från allt extra bagage därför att du äger inre frid och lycka, eller så kommer du ingenstans! Jag förespråkar inte fattigdom. Jag förespråkar måttfullhet. Men eftersom vi har uppfunnit ett konsumtionssamhälle måste ekonomin ständigt växa. Om den inte gör det anses det vara en tragedi, för vi har skapat ett berg av överflödiga och onödiga behov. Men att köpa nytt och slänga bort det gamla är att slösa bort våra liv! När jag köper något, när du köper något, betalar du inte med pengar för det. Du betalar med alla de timmar du har tillbringat med att tjäna dessa pengar. Skillnaden är att livet inte är något som kan köpas för pengar. Ett sådant liv blir bara kortare. Och det är sorgligt att slänga bort livet på ett sådant sätt! - - -”

Vår tids omåttliga konsumism ger en falsk känsla av tillfredställelse som leder oss in i en hopplös återvändsgränd och till tragisk tomhet i våra liv. Så tolkar jag de citerade orden ovan från en videosnutt på nätet av Uruguays förre president José Mujica, ´Världens fattigaste president´.

Detta och liknande har man hört och tänkt förut, men det är inte mindre sant för att det upprepas. Jag har uppnått respektabel ålder och ser ibland tillbaka på mitt liv. Många av åren försvinner i ett töcken av arbete och plikter. Visst handlade det om att överleva, men också om att hålla en viss standard och om att infria olika förväntningar. Livet var ofta så inrutat att man inte hade tid att leva och friheten var hårt beskuren. Det fanns inte tillräckligt med fri tid.

Det är så tydligt nu när jag inte längre lönearbetar och har massor av timmar att använda som jag vill. Tid till reflexion och långsamhet, tid till att umgås och vara ensam, till att samtala och till att tänka fritt. Naturligtvis skall vi alla helst arbeta, men hur mycket och med vad? Alltför många sliter och bygger på berget av ”överflödiga och onödiga behov”. Och vi är alla med mer eller mindre.

Det finns alltid en gräns för hur mycket man behöver. Den buddistiske munken klarar sig med med en mantel och en skål ris. I andra änden ser jag storkonsumenten i sin jättelika yacht framför ett av sina palatsliknande hus i något soligt skatteparadis. Någonstans däremellan finns vi andra. Men i avsaknad av andra normer och livsideal än konsumismen haltar våra liv. 

Också under min tid som gymnasielärare och som far till tre barn funderade jag ibland på detta. Ens egna barn påverkas nog av den livsstil och de värderingar man har som förälder, av det man säger och tror på. En del elever får kanske viss vägledning av några av sina lärare, men ytterst är vi alla utelämnade till att söka själva. Till vad har vi vårt liv och hur vi skall leva det? Hur kan vi uppnå ”inre frid och lycka”?

Vårt samhälles svar på den frågan är: Konsumera mera! Men allt fler upptäcker att det leder fel, att vi vandrar i en återvändsgränd eller till och med mot en bottenlös avgrund. Vi upptäcker också att det vimlar av profeter under ytan. Sanna, falska och penninghungrande. Vem skall jag lyssna till? Vem leder rätt och vem leder fel? Historien och nutiden lär oss att man skall akta sig för färdigförpackade lösningar! Nej, du måste nog med stöd av kloka levande och döda själv hitta vägen. Med hjälp av dem själv komma fram till hur du skall leva ditt liv.