Bonusfolket

Jag läser om fransmannen Thomas Pikettys uppmärksammade bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” och om OECD´s undersökning av de växande inkomstklyftorna i västvärlden. Man oroar sig för att detta kommer att orsaka allvarliga problem i samhällena. Sedan början av 90-talet har klyftorna vuxit mer och snabbare i Sverige än i något annat västland. De med lägst disponibla inkomster har inte fått någon ökning alls medan det ökat med runt åttio procent för den rikaste tiondelen av befolkningen. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/toppekonom-varnar-for-vaxande-klyftor Skillnaderna ökar vidare snabbt genom ackumulation av kapital i form av aktier, fastigheter, fondinkomster och ”kreativ bokföring” hos de rikaste. Också kapitaltillskott i form av bonusar till den gruppen sprider sig från USA och ökar. 

 

Ibland iakttar jag bonusfolket. De som bor i fina hus i avskilda stadsdelar eller på staketomgärdade lyxiga lantställen. De som tar sig rätten att köra för fort i sina dyra bilar. De som skatteplanerar och klagar på alldeles för höga skatter. De som avskyr ordet solidaritet. De som med sin dyra livsstil skitar ner miljön och tror sig leva rätt, men som lever med skygglappar och låtsas att det är normalt med det lyxliv de själva lever. De som till och med skryter med det och i tysthet föraktar dem som inte samlat på sig lika mycket pengar och ägodelar. De som inte vill se dem som lever i samhällets skuggsida.

Ett slags andra klassens bonusfolk finns bland en del sossar, andra politiker och högre tjänstemän med flera. Politisk karriär är en väg till ett ekonomiskt rikare liv. De sitter i styrelser och i kommun-, landstings- och företagsledningar och åker på dyra resor över hela världen. De har, i det övre skikt de lever i, inte längre kontakt med villkoren som de där nere lever under: Fattigpensionärerna, de ensamstående mödrarna, de arbetslösa, socialbidragstagarna, de utslitna och sjuka och de ekonomiskt utmattade.

I alla samhällen finns rika och fattiga, och det har väl alltid varit så. I Sverige under den socialdemokratiska eran var skillnaderna mindre än i alla andra länder. Men nu ökar klyftorna snabbt. Bonusfolket drar ifrån. De är välbärgade bidragstagare med höga inkomster som under senare år gynnats av ränteavdrag, rot- och rutavdrag, av slopad arvs- och förmögenhetsskatt och sänkt fastighets- och inkomstskatt. Samtidigt som de klagar på det svenska skattetrycket och ofta bosätter sig hel- eller deltid i enklaver i lågskatteländer.

I Sverige växer som sagt nu klyftorna snabbare än i andra västländer. Från att på 1980-talet ha varit världens ekonomiskt mest jämlika land är Sverige på väg att bli ett normalland i detta sammanhang. Antalet svenskar som lever under den relativa fattigdomsgränsen ökar och de rika blir snabbt allt rikare. Sammanhållningen i landet krackelerar när viljan hos de välbärgade att betala skatt för allas välfärd avtar i takt med att de själva i ökande grad garderar sig med privata försäkringar. De sociala försäkringssystemen urholkas. Också medelinkomsttagare utan privatförsäkring kan hamna på ganska bar backe om de blir sjuka eller mister jobbet. Jag har först på senare tid insett att Sverige knappast längre är något föredöme. Att Folkhemmet inte längre finns. Nu verkar det vara första, andra och tredje klass som gäller igen! https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sverige-snabbast-pa-att-oka-ekonomiska-klyftor

 

Hur lever jag själv då? Kanske finns jag någonstans kring mitten mellan botten och toppen. Hyfsad pension tack vare livslångt heltidsarbete och det numera slopade ATP-systemet och en buffert på banken på grund av tidigare generationens flit. Ränteavdrag har jag aldrig nyttjat, men däremot rotavdrag för om och tillbyggnader på det ärvda sommarhuset. Jag kastar bara småsten i glashuset kan man säga.

Tiden!

Mitt senaste blogginlägg var det hundrade sedan starten 2013. Det var för fyra år sedan, men det känns som drygt ett år bara. Då kan man säga att tiden gått fort! Äldste sonen fyller 46 nästa år, och äldsta barnbarnet har fyllt 15! Ibland känns det inte som det var så länge sedan hon föddes. Själv föddes jag under andra världskriget när framgångarna för tyskarna vändes till förlust i Stalingrad. Det var väldigt länge sen!

Jag ger mig inte in på fysikens definition av tid. Men jag minns hur det i skolan förklarades ungefär såhär: Om man sände en rymdfarkost med superhastighet ut i rymden, så skulle de år besättningen upplevde där inte var de samma som på jorden. När de återvände efter fem år i rymden skulle sådär femtio år ha förflutit här! Det hade något med Einsteins teorier att göra. Ja, tid är relativt. I ett vanligt människoperspektiv kan ett år vara kort, men i ett annat fall mycket långt. Också en timme kan kännas väldigt lång och till och med en minut kan vara en evighet.

Hur man upplever tid beror på omständigheterna och åldern. Det verkar vara en allmän uppfattning att tiden går fortare ju äldre man blir. Det lär bero på att man gör få nya erfarenheter och har färre nya upplevelser ju äldre man blir. Och de eventuellt nya glömmer man lättare, dagarna blir alltmer lika och man lever på minnen i stillheten medan tiden rullar allt snabbare...

Jag försöker ta livet en dag i sänder. ”Denna dagen är den första i resten av ditt liv”, sa någon. ”Jag bara lever på och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har”, sa Astrid Lindgren vid 94 års ålder. Jag håller med henne! Den livssynen manifesterades av farbror Melker i Astrid Lindgrens och Olle Hellboms TV-serie ”Vi på Saltkråkan” när han säger: ”Denna dagen ett liv!” . Uttrycket lär vara taget från 1700-talsförfattaren Thomas Thorild, men Astrid skall ha sett det hos Ellen Key 1924. Där det stod skrivet ”Denna dagen ett lif” på en dörrpost. 

Men man skall väl planera och ha mål i livet och inte leva som en dagslända?! Jo, men det finns en risk att målet blir allt och vägen dit utan glädje. När man lever med devisen ”Tid är pengar” blir det svårt att koppla av och ta vara på dagarnas fina stunder, och karriärjakten kan ta död på livsglädjen. Kanske känns livstiden längre och meningsfullare om livsmålen är mjuka, filosofiska och ideella?

Själv tycker jag mig ha haft en viss medvetenhet om detta under arbetslivstiden. Det fanns i mig, men tiden rann ändå iväg. Först med stigande ålder har jag fått grepp om tiden lite grand. Tycker att jag nu har privilegiet att kunna ta vara på den, att jag om varje dag kan säga att denna dagen var ett liv. Däremot är jag (ännu?) inte med på den uppfattning som omfattas av flera världsreligioner, att man efter den sista dagen hamnar i evigheten, i ett tillstånd där tiden inte har något slut...

Gonatt, nu skall jag sova. I morgon är det en ny dag!