”Du
är alltid så himla på, alltid på väg, alltid nå´t på gång”,
säger en nära vän till mig. ”Jag tror du är rädd för att
dö!”, tillägger han. Jag tittar på honom för att se om han
skojar, men han menar uppenbarligen allvar. Alla tänker vi väl på
döden då och då, men jag tycker inte att jag styrs av någon
rädsla för att jag skall dö. ”I så fall”, säger jag till
honom, ”har jag förträngt det väl.”
Hans
påstående dyker upp i mitt huvud senare. Ja, det finns en viss
rastlöshet i mig. Det är få dagar då jag bara är stilla. Jag ser
till att ha något att göra och jag far ofta hit och dit på kortare
och längre utfärder. Men att en del utflykter också är resor till mitt inre och att
jag då och då sitter stilla och mediterar, vet inte den vännen.
Man
kan undra över hur mycket vetskapen om att vi skall dö styr våra
liv. Jag minns ännu hur jag som ung tjugoåring, studerande och
osäker på hur mitt liv skulle bli, föraktfullt och kanske
avundsjukt tittade på en snorkig äldre man som klev ur sin nya
Mercedes. Jag tänkte: Du kommer ändå snart att dö rike man, men
jag lever länge än! Jag var fattig med oviss framtid, men jag hade
i alla fall livet! Nu är förhållandet nästan det omvända. Jag
har hyfsat stabil ekonomi, men jag kommer snart att dö. Det är inte
mycket kvar av min utmätta tid. Visst, det kan dröja länge än,
men slutet är närmare nu. Fast jag vet detta lever jag till synes
obekymrat vidare.
Amatörpsykologen
i mig frågar hur förträngning fungerar, i vilken grad man ljuger
för sig själv, och vad det får för följder. Kanske är det så
att jag stänger av tanken på döden för att den är så
outhärdlig. Jag ser till att glömma bort den, jag
intellektualiserar och intalar mig själv att jag inte är rädd, att
jag har kontroll. Är det så att jag är ”på och alltid på väg”
för att glömma och tränga bort tanken på mitt utslocknande?
I
vilken grad styr tanken på vårt eftermäle våra liv? Någon gång
har jag fantiserat över vad de nära efterlevande kommer att säga
om mig när jag dött. Många ”stora”, särskilt män, verkar ha
varit nästan fixerade vid att lämna ett ståtligt minne efter sig i
form av materiella eller immateriella monument. Men de flesta av oss
säger nog ”Vad spelar det för roll om hundra år?!”
Är
troende mindre rädda för döden? Jag, en agnostiker, är inte
mannen att svara på det även om jag känner några troende av olika
slag. Kanske fungerar religionen som ett slags skydd och försäkring.
Är man övertygad om att man lever vidare på något sätt efter den
fysiska döden blir den mindre hotfull. Bara man inte hamnar på fel
sida och hamnar i ett hemskt helvete som en del fundamentalister
tror! Inför den risken blir väl döden extra skrämmande. Själv
tränger jag bort, avvaktar och sprallar vidare med viss
tillförsikt...
