Att leva

Denna augustimånad har två nära vänners barn gift sig, och jag har varit på två begravningar. Två bröllop och två begravningar... Några unga liv blomstrar, nya börjar snart sin bana och några liv tar slut. Det är tillvarons självklara och obarmhärtiga gång.

Som en något övermogen man, nästan helt utan krämpor, inser jag att det är ett privilegium att leva, även om det inte alltid är så lätt. När sorgen över att en dotter som stått mig mycket nära dött alldeles för ung, förbannar jag ödet och kanske till och med det som kallas Gud. Lusten att leva ställs på sparlåga och flämtar till så att den nästan slocknar.

På TV-n ser jag ett minnesprogram om Kristina Lugn. Hon säger - ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det, kan man aldrig bli glad!” Det klickar till lite och jag anar vad hon menar. Om man tror att det alltid skall vara livat och lätt att leva och hakar på nå'n slags livslögn, blir fallet stort när motgångarna, besvikelserna och förlusterna kommer! 

Som tillhörande en äldre generation kan jag tycka att de unga idag är bortskämda och alltför vana att få som dom vill: Bara mat man gillar, märkeskläder, nöjesresor och massor av prylar. Många är väldigt kräsna. Dom är nog ganska sårbara inför tuffare tider, inte beredda på motgångar och förluster. Det finns ett begär efter ett ”perfekt” liv - men fallet kan bli stort!

Buddismen talar om livet som ett lidande och om att orsaken till det är begäret. Att vi lider för att vi begär och längtar efter så mycket, för att vi vill ha allt. Buddisten säger att om vi släcker begäret så slipper vi otillfredställelsen och lidandet i livet. Utan att ha fördjupat mig mycket i detta, tror jag att jag förstår meningen med det. 

I en intervju i SR1 nyligen talar den cancersjuke författaren Göran Greider om sin senaste bok och om ”den tomma tidens paradis”. Det vill säga konsten att vara, att finnas till, utan planer på något särskilt. Det påminner mig om meditation och om det populära begreppet mindfulness. Tillstånd då begären får stå tillbaka för ett slags universellt andligt och ”tomt” tillstånd. Inte så få människor i vår tid söker efter det.

Jag har nog blivit lite klokare med åren och allt mindre tvärsäker. Vad som är rätt eller fel har oftast många nyanser. Jag har lättare för att förlåta och förstå. Men också lättare för att säga vad jag tycker och stå för det, även om några tycker det är fel eller korkat. Och jag kan numera vara nöjd med tillvaron i det lugna och ganska händelselösa livet. Emellanåt kan jag vila i en slags fridfull tomhet.

Mycket är fel och galet med vår materilalistiskla livsstil, full av begär och behovtillfredställelse. Vi håller till och med på att förstöra den planet vi lever på! Omkring mig ser jag alltför många människor som är ångestfulla, missnöjda och olyckliga. Flera blir sjuka och några dör. Man kan med rätta säga att det är ett sorgearbete att leva! Kan man då vara glad?

Ja, det kan man! När man på ett djupare plan inser tillvarons alla sorger, problem och djävlighter kan man också se det goda, osjälviska, glada, välvilliga, solidariska och medkännande. Man kan glädjas över det och skratta åt krumbukter och konstigheter. Man kan skratta och vara glada tillsammans på kräftskivan även om man vet att världens knarkbaronener och diktatorer med anhang drivs av girighet och sjuka begär! Och även om man vet att vi alla en dag kommer att dö...

Begravning

I min ålder är det inte ovanligt att man går på begravning. En nära anhörig, en vän eller en släktig har gått bort. Senast var jag på den mest sorgliga begravning av alla jag varit med om: min älskade dotters. Den grep mig mer än någon tidigare. Stor och gränslös sorg och saknad! 

Men det är alltid mycket allvarligt och sorgesamt under en begravningsakt. Inför kistan eller urnan sörjer man den bortgångna, minns hennes liv och rannsakar kanske sitt eget och undrar hur länge det skall vara och hur det kommer att ta slut. 

Det obegripliga men samtidigt självklara tar tag i en. Man är kanske något mindre sorgsen och lättad efter att ha lagt en blomma till den avlidna och kommit ut ur begravnings-lokalen. Då har man lagt något bakom sig och det är också liksom att man själv vunnit ytterligare tid i schackspelet med liemannen. Man kan torka tårarna och umgås med de andra levande och prata om den döda med begravningsgäster, vänner och släktingar. En del av dem har man inte sett på länge. 

Vid minnesstunden efteråt blir det ofta pratsamt och till och med glatt när man sitter tillsammans vid måltidsdryckerna, buffématen och kaffet. Jag har upplevt det där flera gånger. Människor som är nästan okända för varandra samtalar öppet, och ibland har nya band knutits så att man har kommit närmare människor som man inte har sett på många år. Så blev det en gång med mina kusiner när en moster gick bort. Vart annat år ses vi numera under några dagar då vi umgås nära och pratar mycket. Släktband och minnen förenar oss fastän vi är ganska olika. 

Borgerliga begravningar blir allt vanligare, de senaste jag varit på var sådana. Då utformas akten efter den dödes o/el nära anhörigas önskemål. Min dotter Hanna hade nämnt några saker som vi närmast anhöriga tog fasta på inför hennes begravning. När min mor dog för några år sedan underlättade det för oss barn att hon hade skrivit ner en del om hur hon ville ha det. Jag har redan gjort likadant.

I vårt ganska ateistiska land har begravnings-ritualerna blivit mindre strikta liksom klädkoden. Flipflop och hawaiiskjorta eller högtidsklädsel är två ytterligheter. Oftast hamnar man någonstans mitt emellan. I begravnings-annonserna ser man också förändringen. Båtar, fåglar, hundar, bilar och diverse andra symboler syns numera bland några få kors på dessa sidor. Överst på sin begravningsannons, som hennes äldste bror utformade och tecknade, sitter Hanna med sin älskade hund och blickar bort mot fjärran.

Inför döden är vi alla lika sägs det. I alla fall skall vi alla dö, oberoende av social ställning och status. En gång på bildlärar-utbildningen i Umeå gjorde jag en liten utställning om de olika religionernas syn på döden. Kristendom, Islam, Buddhism, Hinduism m.fl. Begravningen och hur man gör med den döda kroppen verkar vara en övergångsrit till något slags liv i en annan dimension, i en annan värld. Som om döden inte är slutet, som om den är början på något annat. Även ateister säger gärna något i stil med att ”vi ses snart där uppe” till den döda.

Hannas mor och jag satt vid dotterns dödsbädd när hon tog sitt sista andetag. Hon böjde sitt huvud bakåt, spärrade upp ögonen och tittade förvånad upp i taket. En kort stund efteråt sänkte hon sitt huvud, halvslöt ögonen och hennes läppar formades till ett stilla leende. Jag undrar vad hon såg och upplevde under de ögonblicken...?