Tankar vid årets slut

I går, måndagen före nyårsafton, en vanlig vardag, åkte jag ner till köpcentret för att handla på systemet. Jag tog bilen. Det gjorde väldigt många andra också eftersom köpcentra utanför stadskärnan är till för bilister. Jag satt ganska länge fast i bilköer innan jag hittade en ledig p-plats. Utanför systembolaget var det också kö. En väktare släppte in folk efterhand som andra kom ut. Inne på bolaget kunde man knappt röra sig. Det såg ut som alla skulle köpa nyårsdricka just denna dag. Man fick krångla sig fram till de varor man ville ha och se´n ställa sig i en av de långa kassaköerna. Utanför ingången satt en trött tiggerska som ingen tycktes lägga märke till. Men kontrasten var talande.

Julen hade varit fin med barn och barnbarn och anhöriga. Jag hade handlat måttliga presenter i någorlunda god tid före julafton. Dagen innan aftonen utgick det ett påbud att jag skulle vara tomte. Eftersom jag inte äger någon tomtemask gick jag ut för att handla en sådan. Men dom var slutsålda överallt. Först vid middagstid på julaftonen hittade min svärdotter en i en ICA-affär. Så barnen fick en tomte. Jag kände igen deras otåliga iver efter att äntligen få alla eftertraktade paket. Jag kände igen deras lycka när dom fick det efterlängtade och jag kände och såg tillfredställelsen hos givarna.

Men glädjen över prylfesten ebbar ut ganska fort och en slags tomhet infinner sig. Eller en slags tystnad där gemenskapen, samvaron framför teven, vid granen och vid matbordet lever kvar i sinnet. Jag fortsatte till väninnans släkt på juldagen och upplevde ungefär det samma: Glädjen i att samtala, promenera, äta och vara tillsammans.

Det finns ett slags allvar i dagarna mellan jul och nyår. En räkenskapens tid över det år som förflutit. Tankar över tidens snabba gång. Vart bär det hän? En samling inför det nya ovissa året. Kanske är detta inte något man känner i ungdomens år, möjligen förstärks melankolin med stigande ålder.

Dagarna blir långsamt ljusare. Det är nyårsafton. Jag skall gå på en middag med några vänner. Sprattelvinet är inköpt och värdinnan skall bjuda på hummer. Inga raketer i år, men vi går väl ut och tittar på de andras fyrverkerier. Och skålar som vanligt för ett Gott Nytt År...

Överviktig?

 

Min väninna räknade härom da´n ut mitt BMI. Det är 26,3. Jag är överviktig! Mitt argument att muskler väger mycket håller inte. Det räcker att jag tittar på min kroppsprofil i helfigurspegeln. Jaha, skall man göra något åt det? Böcker om olika dieter är storsäljare. Liksom kokböcker. Och folk lägger mycket pengar på att ”renovera” fullt fungerande kök samtidigt som man äter mer snabbmat än någonsin tidigare. Jag bestämde mig i alla fall för att studera ämnet lite närmare.

Jag lärde mig att BMI är den mest utbredda måttenheten när man talar om sund kroppsvikt. BMI står för Body Mass Index. Man räknar ut sitt BMI genom att dividera sin kroppsvikt i kg med sin längd i cm upphöjt till två. Det sägs ge en mycket mer exakt bild av ditt tillstånd än bara vikten. BMI under 18,5: Du är underviktig. BMI mellan 18,5 och 25: Du har en sund och normal vikt. BMI mellan 25 och 30: Du är överviktig. BMI över 30: Du är svårt överviktig. BMI över 35: Du är extremt överviktig.

GI (Glykemiskt Index) är ett annat begrepp som förekommer ofta i hälsosammanhang. Det går ut på att enskilda livsmedel ges ett glykemiskt index baserat på hur snabbt de bryts ner och absorberas i mag-tarmkanalen. Det är ett mått på olika livsmedels effekt på blodsockervärdet och ligger till grund för kostrekommendationer i vissa dieter. Det som i första hand påverkar GI-värdet är kolhydraterna i livsmedlet, både deras typ och mängd. Kolhydratrika livsmedel med högt GI-värde kallas ofta för "snabba kolhydrater", medan de med lågt GI-värde kallas för "långsamma kolhydrater".

Jag kollade vidare på nätet vad det finns för dieter och kostråd för oss som vill gå ner i vikt och äta sundare. Ja, efter en snabbtitt fick jag nog en känsla av att inte alla var lika sunda (!), men de flesta skulle ge viktminskning. Dessa hittade jag:

Femtvådieten - GI-metoden - Inget fett, men kolhydrater (långsamma) - LCHF (low carb high fat) = Fett, men inga snabba kolhydrater - Ananasdieten - Flygvärdinnedieten - Shangri-La-dieten - Rigshospitalets bantningskur - Atkinsdieten - ISO-dieten - VLCD (Very Low Calorie Diet) - Lågfettkost - Paleo”Stenålderskost”- Vegetarian - Vegan - Itrim - Medelhavskost – Viktväktarna

Vad skall man välja? Jag har en kompis som är läkare. Han tycker att jag skall strunta i alla dieter. Det är bara en sak som gäller säger han: ”Ät mindre och motionera mer!”. Han har själv provat det och gick ner runt 15 kilo på 4-5 månader. Sen slutade han med ÄMMM-metoden (ÄtMindreMotioneraMer) och gick snabbt upp alla kilona igen!

Inte lätt det här! Medan julen snabbt närmar sig ägnar jag mig eftertänksamt åt 5,2-metoden. Jag tömmer burken långsamt...

 

Framtidsdrömmar

På en herrmiddag häromsistens ställdes frågan om vi har några drömmar kvar så här på livets eftermiddag. Vi är i ålder från 59 och en bit uppåt. Den yngste svarade först: ”Jag drömmer om att äga en Porsche eller en röd Ferrari Testa Rossa”. Andra talade mycket om att resa. Afrika, Sydamerika, Asien, ja också närmare som Portugal, Italien, Island. Det handlade också om drömmen att bo en längre tid på en främmande ort utomlands så att man lärde känna den.

Jag, den äldste, sa att jag efter år av brustna och kanske uppfyllda drömmar kommit dithän att jag insett det bedrägliga med detta. Visst, resa till Island skulle jag gärna, men det finns en risk att de stora drömmarna och målen gör att man glömmer det lilla i tillvaron. Och att drömmarna man drömt inte är vad man väntat när man nått dem. För min del räcker det numera med mindre etappmål och framför allt med att trivas med dagen. Jag har också med åren en hyfsat bra insikt om mina förmågor och mina begränsningar. Många av ungdomens drömmar var orealistiska. Det är inte bra att drömma om att bli världsmästare i simning när man inte ens kan lära sig att crawla.

När samtalet glidit vidare kom det mer att handla om drömmar man haft som inte blev av och om oro för framtiden. Han som drömde om en Ferrari hade när han var ung fått en novell publicerad. Han är långt ifrån talanglös på området men hade gjort ett val att satsa på en annan karriär. "Men kan du inte skriva vid sidan av jobbet?", undrade någon. "Nej! Skrivandet skulle kräva total uppmärksamhet. Heltid!", svarade han. Så den drömmen är avvecklad. Och vi känner igen det: många av våra drömmar har snabbt eller så sakta gått upp i rök. Så är livet, helt enkelt.

Flera av oss hade haft drömmar om den stora kärleken och den lyckliga familjen. Något som både uppfyllts och svikits för de flesta av oss. När vi sågs första gångerna för mycket länge sedan levde vi alla i parförhållanden. Endast en av oss sex finns kvar i samma relation idag. När drömmarna sjunker ihop blåses det liv i nya. Tills man struntar i att blåsa upp någonting, eller finner sig i det inte helt fullkomliga...

En drömde om att få fortsätta sitt älskade jobb, helst till döddagar. Han hade satsat allt på det och visste inte hur han skulle fylla dagarna utan. Hur löser man det? Jag gillade när någon sa att hans enda dröm var att MFF tar guldet nästa år också. Lagom nivå! Och jag som tycker att jag numera är nöjd med mitt fånga dagen koncept, hörde mig säga att jag drömde om en värld utan rovdrift på naturen, om en mindre materialistisk, rättvisare och kärleksfullare värld. Så pompöst och orealistiskt...