Om att misslyckas

”Det viktigaste är inte vinna utan att kämpa väl!” har vi fått höra, men det borde nog skrivas om till ”Det viktigaste är inte att kämpa väl utan att vinna!”. För det är det som är normen i det Let´s dance-, Vinnarnas vinnare- och Idol-samhälle vi lever i. Ändå vet de flesta av oss att ytterst få av alla som spelar fotboll kan nå Zlatan-nivå, och att väldigt få blir riktigt rika och framgångsrika idrottare, musiker, författare, konstnärer eller entrepenörer även om många försöker. Det är stor skillnad mellan verkligheten och de bilder av lycka och framgång som medierna förmedlar till oss. Det gör att många känner sig obegåvade och misslyckade och ser sig som förlorare som inte är tillräckligt duktiga, vackra, rika, starka, snabba, smala eller intelligenta.

”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” är ett annat populärt citat. Men många varken kämpar väl eller spänner någon båge, även om de flesta har strävat en hel del och kämpat ibland, och några har hållit i en båge men missat måltavlan. I sociala sammanhang pejlas man snabbt in och rankas efter hur ”lyckad” man är. Och det handlar för det mesta om yttre attribut som jobb, boende, bil, fritidsaktiviteter, inkomst och förmögenhet. 

Jag hör om de lägst rankade, de ”misslyckade” arbetslösa, som straffas, förnedras och mår dåligt i det som kallas Fas 3, och ser alla de tysta karriärlösa med enkla jobb och får lust att utbrista: Leve Svensson, Leve medelmåttan! Jag tänker att det viktigaste är att lära känna sig själv, att acceptera den man är och göra det bästa av det, även om några andra tycker att man är en misslyckad typ.

”Pengar ger inte lycka, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen”, lär jetsetförfattaren Françoise Sagan ha yttrat. Kanske visste hon något som jag tror: Att de som anses lyckade inte alltid är så lyckliga, att den existentiella oron ofta är större i de fina, framgångsrika och välbeställda kretsarna. Statusjaktens pris kan vara högt och kantas ofta av girighet, ytlighet, falskhet och tomhet.

Som ung läste jag några böcker där huvudpersonerna är ”misslyckade”. Sommerset Maughams ”Den vassa eggen” kommer jag ihåg därför att, vad jag vill minnas, huvudpersonen Larry som av sina rika överklassvänner ansågs misslyckad, i slutändan var den mest lyckade därför att han sökte inåt, hoppade av lyxliv och statuskarriär och fann harmoni i livet efter att ha insett det fåfänga i sådan strävan. Också Herman Hesses ”Siddharta”, berättelsen om den unge brahmanen som lämnar sitt trygga hem för att söka livets mening, gjorde starkt intryck på mig på den tiden. Han blir en rik och framgångsrik livsnjutare men lämnar det livet och vandrar vidare för att finna harmoni, kunskap, kärlek, lycka och vänskap i ett enklare liv.

Vinnarkulturens baksidor avslöjade! De som av många skulle anses misslyckade blev vinnare i de böckerna. Jag kommer osökt att tänka på följande citat: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Kanske kommer någon ihåg vem det var som sa så? Hans rike var inte av denna världen...

Mitt Louisiana

Henry Heerups stenar

Det är fullt med pensionärer i restaurangen på Louisiana, konstmuseét /konsthallen strax söder om Helsingør, när jag och en vän är där en tidig tisdag eftermiddag. Det är inget lågprisställe. Det är en plats för välbeställd medelklass, en borgerlig institution. En del går nog dit för att bekräfta att man är någorlunda kulturell. Många är ”kulturtanter” = Kultuintresserade kvinnor i åldern 50 och uppåt. De som bär upp kulturlivet! Många svenskar. Detta är så långt ifrån gatukonst och förortskultur man kan komma, tänker jag. Men Louisiana fyller ett behov, tänker jag vidare. Förutom att vara en social mötesplats och kulturmarkör, täcker ställen som Louisiana kanske också ett andligt tomrum efter att kyrkan till stor del mist sin ledarroll på det området?

Nobuo Sekine "Phases of Nothingness"

Det där gäller även för mig, en kulturfarbror. Eftersom jag är intresserad av konst och länge har bott i Skåne har jag ett långt, kärleksfullt och vänskapligt förhållande till Louisiana. Cesars tumme, Max Ernsts grodskulptur, Nobuo Sekines tunga råa sten på skinande blank pelare, Henry Moore´s skulptur på krönet mot Öresund, Heerups stenar i grönskan, Yves Kleins monokromer, Asger Jorns kraftfulla expressionism, Alexander Calders stora skulptur vid restaurangutsikten mot Ven och Giacomettirummet med ett jättefönster ut mot den vackra dammen har alla självklara platser i mitt konstminne. Liksom utställningar som Claude Monet, Pompeji, Picasso, Magritte, Munch, Kinas skatter, Andy Warhol, Ai Weiwei, Andres Serrano och många fler.

Sist jag var där såg jag bland annat fantastiska teckningar av David Hockney, stora foton av Jeff Wall, konstfull och skrämmande dokumentär av Richard Mosse och fina målningar av en Peter Doig. Gången dessförinnan var halva museet fyllt av grå stenar och grus där några bäckar med porlande vatten rann fram. Skönt överraskande av danske Olafur Eliasson. Louisiana förmår att vara traditionellt och nyspännande på samma gång.

Installation av Olafur Eliasson

Louisiana är också ett utmärkt exempel på naturnära skandinavisk/dansk arkitektur. Den pietetsfullt bevarade ursprungliga byggnaden från 1856 har byggts till minst åtta gånger. Arkitekterna har skapat en spännande labyrint av sammanhängande rum ovan och under jord. Allt i harmonisk samklang med det vackra landskapet vid Öresundskusten. Bara det är värt en resa dit. Och den resan kryddas gärna också av ett besök på någon av Helsingørs krogar, där man med fördel kan beställa tre ospecifiserede smørrebrød med en øl och en bitter dram. Eller så tar man bara en lugn promenad i den vackra gamla staden där många svenskar handlar alkoholhaltiga drycker till förmånligt pris.

En resa till Louisiana kan fylla både kropp och själ. Och sådana resor behövs!