Den längsta natten

 

Många talar om mörkret. Särskilt här i södra delen av landet där ingen snö fallit. Det är deppigt. En regnig, blåsig, mörk tjugoförsta december. Men det handlar inte bara om dåligt väder och om frånvaron av dagsljus. Kanske ger vinternatten också näring åt sorger, bekymmer och besvikelser vi bär på någonstans inom oss. När vi klagar på vädret handlar det möjligen även om det mörkret. Farhågorna om sämre, farligare och hårdare tider. Rädslan för kända, okända och inbillade hot och faror. Till och med om fruktan för döden.

Jag har en kär vän som säger att jag inte skall oroa mig. Hon säger att det finns en kosmisk plan och att universum vill oss väl. Även om det ser mörkt ut kommer allt att ordna sig. Det finns alltså hopp. Även i de värsta undergångsscenarion. Jag såg filmen ”Interstellar”: Jordens undergång orsakad av människornas krig och andra miljöförstörande verksamheter var nära. I sista stund fann man ett tidshål till en annan galax med en oförstörd planet att emigrera till. Pust. Så skönt!

Riktigt så illa är det som tur är inte. Varken med världen eller midvintermörkret. Jag är för det mesta optimist och jag brukar försvara den mörka årstiden. Det är en bra tid för inomhusaktiviteter. Läsa, umgås, fundera, se film och TV, skriva, teckna, måla eller syssla med diverse andra inomhushobbies. Det finns ett lugn att ta vara på under den här dunkla årstiden. Och ljusdekorationerna lyser så vackert...

Men nu vänder det. Den kortaste dagen var i går. Ljuset kommer sakta åter. Nu väntar längre dagar och snart också snö som lyser upp. Jag lämnar vinteridets sköna lugn. Så småningom kommer jag åter att väckas för tidigt av morgonljus och fågelkvitter. Då duger det inte längre att slöa och meditera. 

Visst är det härligt med solens återkomst. Var årstid har sin tjusning, ...men i vårens rastlöshet kan jag ibland sakna det djupa, dystra och sköna vintermörkret!

Nationalism...

Jag är verkligen kluven. Sitter framför TV´n och ser norskor och norrmän vinna allt i längdskidor och en suverän svenska simma hem tre VM-guld åt sitt land och slå två världsrekord. Flaggor viftas. Nationalsånger spelas. Jag är missnöjd med de svenska skidåkarna och gläds åt simmerskan. Nästa ögonblick iakttar jag mig själv och undrar varför jag känner så. Att heja på sitt land eller sitt lag verkar sitta i ryggmärgen. Det är väl inget konstigt med det...? Men tar man några steg till blir nationalismen hotfull.

Sverigedemokraterna vattnar en drömd svenskhet och odlar fientligheten mot invandrare och EU-migranter. Motsvarande nationalistiska och främlingsfientliga strömningar är starka i många andra länder: Front National i Frankrike, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, UKIP i Storbritannien, Vlaams Blok i Belgien, FPÖ i Österrike och så vidare. Vi och dom andra. I vårt land eller i vår landsdel är vi bättre än dom som kommer utifrån! Inga främlingar hit, dom är ondskefulla och snyltar på oss! Hatet växer. Det till och med dödas av sådana skäl i Europa.

Jag rycks med och hejar på mina idrottande landsmän, men flaggorna och nationalhymnerna på de arenorna har en bitter bismak. Nationalkänslan stärks men det gör också föraktet, hatet och skadeglädjen. Och fotbollslagens fanatiska anhängare får mig att tänka på hjärntvättade massor som kan ledas vart som helst. Det har historien visat flera gånger.

Ändå känner jag ett visst hopp. För inte så länge sedan gav man ”utsocknes” på käften på dansbanan. Man levde i en bubbla och världen utanför den var hotfull. Värderingarna var ganska rigida och informationsflödet mycket begränsat. Allt detta har förändrats radikalt. Till och med den gamla ärkefienden Danmark är vi god vän med nuförtiden (ha, ha!). Världen ligger idag öppen framför våra fötter. Förutsättningarna för information och förståelse är numera utan motstycke i historien.

Men samtidigt som det talas mycket om globalisering och samarbete ökar polariseringen och motsättningarna mellan länder, regioner och religioner. Militärismen firar triumfer, upprustningsförespråkarna har medvind. Hårt skall ställas mot hårt. Aggressiv oförsonlighet och hot riktas mot länder och grupperingar med ”fel” åsikter, kultur, religion eller världsåskådning. Konfrontation i stället för försoning gäller. Maktspråk och vapen i stället för samtal.

Är vi inte mer än en flock vargar som ilsket hävdar sitt revir? Jag befarar att det enkelspåriga nationaltänkandet kommer att sluta med nationalism till döds! Jag skulle önska en öppen värld där nationerna samarbetar i en anda av solidaritet och välvilja. En värld där nationalismen är reducerad till oskyldig lek.

TANKAr

Intresset för lyrik i Japan lär vara mycket stort, och man håller gärna fast vid klassiska former. Den sedan 600-talet populäraste kortdiktsformen heter tanka. En tanka-dikt saknar rim. I stället består den av trettioen stavelser fördelade över fem rader enligt schemat 5-7-5-7-7. ”En Tanka väcker ögonblicket, och håller fast det med precision och musikalitet”, läser jag på Wikipedia och tänker att japanskt tuschmåleri har samma grundidé. Jag tycker att versmåttet känns tidlöst. Det fungerar lika bra idag. Här nedan några hemmagjorda, men först en mycket gammal tanka-dikt av ”prinsessan Nukada”:

Varsel

Medan jag rolös

väntade på dig i natt

dallrade plötsligt

spjälgardinen av bambu

till för en höstlig vindstöt 

Kärlek

Höstens gula löv

får mig att tänka på den

som ger mig kärlek

även när solen gått ner

under svartgrå horisont

Den mörka tiden

Natten kommer in 

som en svartklädd ryttare

Den mörka tiden

kräver mycket tålamod

och lovar dig ingenting

Flyga

Köpcentrets hjärta

bultade alltför girigt

Jag satte mig ner

och lät tankarna flyga

som maskrosfrön för vinden

Fallande löv

När hösten kommer

med regn och virvlande vind

kyla och fallande löv

Minns då sommarens värme

och de ljusa nätterna

Grå vinter

En kolsvart fågel

under tunga vintermoln

som sakta mörknar

byter plötsligt riktning och

glider tyst mot öppet hav

Tiggarens blick

Ingen av oss är väl oberörd av de talrika tiggarna på gator, vid livsmedelsaffärer, systembolag och uttagsautomater i våra städer och tätorter. För knappt två år sedan skrev jag den här texten som inte känns mindre aktuell idag:

 

I stadens myllrande centrum

kommer jag på mig själv att

byta till andra sidan av gatan

för att slippa möta den ödmjukt

knäböjande utländske tiggaren

Jag till och med undviker

vissa stråk där jag vet att

någon av dessa utlämnade

söker min gråblå blick med

sina mörka vädjande ögon

Man säger till mig att

de tysta tiggarna tillhör

en maffia som hemsöker

våra välmående städer

för att lura av oss pengar

Men vem vill sitta i timmar

knäböjande i kyla och regn

för att få några slantar

av välmående svenskar

som vill freda sitt samvete

Vad lever dessa människor

för liv i vårt vintermörka land

Var bor och sover dom

Hur kom dom hit och vad

är deras framtidsdrömmar

Jag lägger en slant i burken

framför en hukande kvinna

som jag inte lyckades undvika

”Hycklare”, viskar jag tyst

till min spegelbild i fönstret

Tänk om man visste...

Flickan och liemannen. Av tattokonstnären Kapten Hanna

Så är det höst igen. Året nalkas så sakta sitt slut. Det ligger nära att komma med en välkänd liknelse: Livet är som ett år. Nu är hösten här, snart är det vinter, sen tar året slut... Eller som farbror Melker sa citerandes Thomas Thorild: ”Denna dagen ett liv”. Det skymmer, kvällen kommer och snart är det natt.

Som nybliven pensionär får man mer tid att tänka över åren som gått och över de som är kvar. Tänk om man visste när man var tjugotvå vad man vet nu! Nog hade mitt liv sett annorlunda ut då. Men det är en omöjlig ekvation. Kanske får man hålla med Simone de Beauvoir som så lakoniskt konstaterade: ”Det tar en livstid att lära sig att leva, och när man har gjort det, då är det redan för sent …” Och det är inte utan skäl som denna kortdikt av Stig Johansson är så välkänd: "Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet".

När jag tänker tillbaks på jobbåren var det alltför många anonyma dagar som kom och gick. Plikten framför allt. En slöja av tidens töcken ligger över en stor del av dessa år. Barnens uppväxt och fritidsminnen är som oaser i en ganska enformig öken. Ok, det blev en viss omväxling genom en del byten av plats och innehåll men inget genomgripande. Och länge hade jag en känsla av att det fanns tid för spårbyte och förändring – någon gång i framtiden. Lite så blev det, men först efter att ålderstrappan börjat leda nedåt.

Ålderstrappa. Kistebrev på Kulturen i Lund

Ja, kanske är livet för kort. I vår kultur tappar vi ofta livsperspektivet. Man lever i en föreställning om att man är evigt ung och odödlig, om att det är gott om tid. Åldrandet och döden förträngs och man upptäcker sent att livet snart är slut.

Många går och bär på drömmar. En del fullt genomförbara, andra mer orealistiska. Det spelar ingen roll om drömmarna är storslagna eller småttiga. Inte så många gör något av dem ändå. Få tar steget ut ur det invanda. Många fastnar i resignation, beroende eller passivitet. Jag är inget särskilt gott föredöme själv. Men jag har med åren upplevt en allt större frihet. Frihet att våga säga och göra vad jag vill. Frihet att gå en egen väg. Och jag tror att jag har fått en viss insikt om mina begränsningar och möjligheter, mina styrkor och svagheter. Den insikten hade jag nog inte som ung. Med åren har jag kanske också blivit mer förstående och förlåtande, jag har fått lättare att se det positiva framför det negativa. Och jag uppskattar hösten alltmer...

Livet är hårt -

Jag var i Göteborg över helgen och hälsade på en gammal kompis. En morgon när han fortfarande låg och sov, kokade jag kaffe i hans kök. På koppen jag drack ur fanns det tryckt ett citat av en 49-årig komvuxelev i Malmö : ”Livet är hårt – och inte ett dugg rättvist”. Jag känner knappast så för egen del, men det gav mig en tankeställare. Man behöver inte gå runt i staden länge för att se den tesen besannad. Men förutom uppenbart armod och exempel på hur hårt livet kan vara för hemlösa och andra på gatan, fastnade jag under Göteborgsvistelsen för två kända och tillsynes lyckade exempel.:

På Hasselblad Center såg jag en intressant utställning med foton av den omtalade och nyligen upptäckta fotografen Vivian Maier. Hon kallas Street Photographer och fotograferade under en stor del av sitt liv men levde ett tillbakadraget och anspråkslöst liv. Hon försörjde sig som barnsköterska i Chicago. De sista åren av sitt liv tillbringade hon i ensamhet och fattigdom. 

Självporträtt av Vivian Maier

Strax innan hon gick bort år 2009 upptäcktes hennes fotografiska verk av en slump. Då såldes hennes magasinerade tillhörigheter på auktion på grund av obetald lagerhyra. Där fanns drygt 120.000 negativ, super 8- och 16 mm filmer, ljudupptagningar, fotografier och ett stort antal oframkallade filmrullar. En av dem som köpte det mesta är idag ägare av bilderna som ställs ut på Hasselblad Center. Så kul för honom, men så orättvist och synd om Vivian som aldrig fick uppleva något genombrott! Livet är hårt!

I en annan avdelning på Göteborgs konstmuseum finns en utställning kallad ”Skräckromantikens landskap – från Marcus Larsson till Goth” med bland annat flera dramatiska målningar av den svenske konststjärnan. Han, bondsonen från Åtvidabergstrakten, blev firad av sin tid, målade ibland inför publik, geniförklarades och gjorde succé hemma och i Europa. Publik och kritiker var eniga om Marcus snille. Hedersbetygelserna regnade över honom. Han kom i triumf till Stockholm från turnéer ute i Europa. I St.Petersburg blev Marcus hedersledamot i den kejserliga målarakademin. Han var den naturliga medelpunkten på många fester men levde som om var dag var hans sista.

1862 for Marcus till världsutställningen i London. Där tilldrog sig hans konst uppmärksamhet. Han sålde mycket och dyrt, men han förmådde inte hålla i pengarna. Han lär ha levt i ett ständigt rus och hans liv blev snart lika skeppsbrutet som hans våldsammaste målningar. Mot slutet målade han dystra motiv som bjöds ut för ett par skilling i ett gathörn i London där han bara 39 år gammal, utblottad och sjuk i tbc, dog år 1864.

”Lev hårt och dö ung” var ett slagord jag hörde i min ungdom. Då visste jag nog inte vem Markus Larsson var. Men få lär har uppfyllt det så väl som han. Lyckad, men olycklig. Jag kan tänka mig att han mot slutet tyckte att livet var hårt och orättvist...

Tankar efter valet

 

På en affisch från årets val ser betraktaren ryggarna på en familj på en solig utländsk sandstrand. I texten påstår nya Moderaterna att flygresan till Thailand blir över 2200 kr dyrare för familjen om Miljöpartiet får bestämma. Avgifter på kraftigt nedsmutsande och miljöfarliga verksamheter är alltså ett hot värre än en hotande miljökatastrof. Inget skall störa min billiga semesterresa. Det håller väl så länge jag lever. Stick huvudet i sanden. Efter oss syndafloden... Jag tycker mig se hur det egna materiella bästa nu går före eventuella framtida faror. Valrörelsen i Sverige år 2014 fick mig att att undra vad som får människor att rösta på visst parti. I en demokrati är det väl så att man röstar på det parti som gynnar ens egna intressen bäst. Men vi har olika intressen. Jag tänker såhär:

Det kan vara idealism som styr ditt val. Det kan handla om en politisk ideologi, en filosofisk eller religiös övertygelse. Många leds av att man vill ha ett solidariskt samhälle där man är beredd att dela med sig till dem som har det sämre. Man uppskattar ett pluralistiskt, jämlikt, tolerant och mångkulturellt samhälle. Man är beredd att att göra avkall på egen bekvämlighet för en bättre och renare framtid för alla. Eller man är övertygad om att ett visst ekonomiskt/politiskt system är det enda som kan skapa god välfärd och utveckla samhället till det bättre.

Men jag tror att många röstar av rädsla. Rädsla för en osäker framtid. Rädsla för att motståndarnas politiska agenda skall ta över. Rädsla för att ens värderingar hotas. Rädsla för degeneration och normupplösning. Rädsla för sämre egen ekonomi och sänkt materiell standard. Rädsla för att orten och landet där jag bor sakta skall invaderas av invandrare och flyktingar. Rädsla för muslimer och andra med främmande värderingar. Rädsla för hot mot ett kulturellt och etniskt homogent Sverige. Rädsla för militärt hot från främmande makt. Rädsla för det okända.

Eller man identifierar sig med en viss grupp som man anser vara missgynnad. Det kan vara småföretagare, ”vanliga” arbetare, arbetslösa, kvinnor, arbetande i privat eller offentlig sektor, landsbygdens folk, pensionärer, de som vill rädda jorden från att gå under, de som vill skapa solidaritet och jämlikhet, näringslivschefer, ”verklighetens folk”, militärer, lärare och andra yrkesgrupper etc. Man röstar då på det parti som gynnar den grupp man känner mest tillhörighet till.

Men inte så sällan är det egoistiska materiella intressen som styr valet. Man vill bevaka, bevara och öka sin egen välfärd. Man vill ha mer pengar på sitt konto, så att man kan konsumera mer själv. Man vill få det materiellt bättre även om det kan innebära att andra får det sämre. Man röstar på det parti som man tror gynnar ens egen ekonomi bäst nu och ser kanske inte in i framtiden eller till allas bästa.

Sedan har vi de ca 15 procent av befolkningen som inte röstar alls. Är det marginaliserade människor i samhällets utkant, eller sådana som inte alls tror på den representativa demokratin? Eller är det bara allmänt okunniga, trötta, desillusionerade eller ointresserade människor? Förmodligen en blandning av allt detta.

Jag själv då? Här finns en blandning av hopp om en ljusnade framtid och farhågor om en dyster sådan. Jag styrs nog av idealism, men också av rädsla för att det som för mig är det sämsta alternativet skall ha framgång och kanske av egoism på så sätt att jag röstar på det parti som bäst gynnar mina egna intressen. Jag är nog väldigt normal...

Döende landsbygd – Leve landsbygden!

Under sommaren ser jag mer än annars av vårt land. Förvånar mig ibland över att folk kan bo och försörja sig i avlägsna trakter, samtidigt som jag beundrar dem som håller sig kvar och befolkar landsbygden. Själv bor jag helst i en större stad, men inte gärna i storstad. Landsbygden använder jag för rekreation.

Jag har under mitt liv sett hur landsbygdens folk flyttat in till städer och tätorter. Blekinges landsbygd, en bit av Södermanlands kusttrakter, Skånes skogsbygder och trakten sydost om Åtvidaberg är områden jag känner till. Jag har också varit en del i Västerbottens inland.

Jord- och skogsbruk behöver inte längre mycket folk. Maskinerna gör det mesta av jobbet. Endast allt större enheter blir lönsamma. Småskaligt och närodlat är mest en tom fras. Små jordbruk och torp läggs ner i snabb takt och blir fritidsboenden som står tomma under större delen av året. Ungdomarna vill inte stanna i småsamhällena som sakta men säkert avfolkas. Kanske är det en obeveklig förändringsprocess? 

Men det finns goda exempel på småsamhällen som växer när det finns bra kommunikationer, t.ex orter med eller nära till järnväg. Tågåkandet i Skåne har mångdubblats på 10-15 år. Många mindre orter lever upp när man får en station varifrån man kan tågpendla till arbetsplatser i städerna några mil bort. Annars är den landsbygd som finns någorlunda nära städer och samhällen beroende av bilen. Om inte den fanns skulle många fler hus stå tomma.

Kan avfolkningen stoppas? Norge lär vara ett lyckat exempel på att man med politiska styrmedel och statliga subventioner håller en levande landsbygd vid liv. Jag har mött landsbygdsmänniskor i Sverige som engagerar sig i det för mig hittills okända partiet Lpo, Landsbygdspartiet oberoende. Dom anser att inte något av riksdagspartierna tillgodoser landsbygdens intressen, och det får man nog hålla med om.

Jag läser ur deras partideklaration:

”LPo är ett parti för alla människor som bor och lever sina liv på landsbygden, i jordbruks- och skogsbygd, äldre stationssamhällen, bruksorter, kyrkbyar och andra orter med nära landsbygdsanknytning. Mer än en fjärdedel av rikets medborgare bor på landsbygden. Grunden för Landsbygdspartiets politik är alla människors lika värde och rättigheter.

Landsbygdspartiets idéologi utgår från kärleken till landsbygden samt tron på att landsbygden med tillhörande småbyar, småsamhällen och småstäder som helhet erbjuder en bättre livsmiljö för människor än vad storstäderna gör. Landsbygdspartiet vill därför bidra till ett bättre samhälle genom att ge människor en ökad möjlighet att bo, verka och få sin försörjning i en decentraliserad och landsbygdsnära miljö.”

Är det en romantisk Sörgårdsidyll man drömmer om, eller har man realistiska idéer om att kunna bryta inflyttningen till storstäderna och erbjuda människor lyckligare liv och bättre miljöer än det segregerade boendet i storstädernas getton?

Tja, vem vet? Jag tittar på den stora floran av valsedlar från mer eller mindre kända partier, men hittar ingen från Lpo. Jag hade ändå tänkt rösta på ett annat parti, men i mitt hjärta önskar jag landsbygdens folk lycka till!

Är sommaren redan slut?

Skärgårdsutsikt. Tjärö den 22 augusti

Lyssnade den 17:e augusti på årets sista sommarprogram! Vemodigt och kärleksfullt av Mustafa Can om några äldre människor i Västerbotten. Men när man sänder årets sista ”Sommar” i mitten av augusti förstärker och förmedlar Sveriges Radio en känsla som många känner och uttrycker: ”Nu är sommaren slut. Det stora vintermörkret är snart här.”

Man sänder ut ett negativt budskap. För många betyder att sommaren är slut också ett slut på en tid av frihet. Tillbaks till grottekvarnen. Semestern är över och barnen skall börja skolan. Den lite trista vardagslunken infinner sig igen. Kämpa på och stå ut tills ljusen tänds i granen, då du på nytt får ett litet andrum...

Jag håller inte med. Sommaren är inte slut! Den varar länge än. Augusti ut och långt in i september. Ja ok, då är det sensommar. Inte illa det heller. Krossa de negativa tankebilderna och ta vara på Brittsommar och Indiansommar. Ta emot ett fint lugn och njut av sensommarens sol och vackert vemodiga tystnad. 

Skånskt sensommarcafé

Lätt för mig att säga. Jag har lönearbetat färdigt och kan disponera min tid tämligen fritt och ta vara på de sommarstunder som återstår.

 

Men det handlar också om att tänka positivt; Vi har ett härligt omväxlande klimat här uppe i norr. Alla vet att vi inte kan ha sommar hela året. (Och tack för det!) Hösten är en härlig, lagom sval årstid med fina färger. Perfekt för surströmming, gås och naturpromenader. Visst är vintern mörk, men det vänder redan före jul, sen kommer tomten och nyår och det blir ljusare. Fint när snön faller och vattnen fryser till is. Skidor, skridskor och snögubbar. Och så kommer sköna våren igen. Och sommaren. Som varar långt in i september!

Måsar och trutar som funderar på att flytta

I sommartrafiken

 

Jag har kört mycket bil i sommar. Kanske för mycket. Har lagt märke till att många bilister är stressade. Dom kör om mig hela tiden. Särskilt på motorväg blir jag ständigt omkörd fastän jag kör minst så fort som skyltarna visar. Även om min hastighetsmätare står på 120, så swischar dom förbi!

Ofta handlar det om större bilar av märkena Audi, BMW eller Volvo. Antagligen skaffar folk sådana för att dom har väldigt bråttom. Medan jag kör om ett långsammare fordon kan en sådan ligga tio meter efter mig. Som om dom glömt allt dom eventuellt lärde sig i trafikskolan! Och jag har inte sett en enda hastighetskontroll eller fartkamera på motorväg under mitt bilistliv. Det verkar bara vara att gasa på för fartdårarna där.

På mindre vägar där det finns hastighetskameror håller man lagstadgad hastighet. När man passerar kamerorna... Sedan är det fritt blås igen. Ögontjänare! Och det är av någon outgrundlig anledning mest hannar bakom ratten på stressbilarna. Det är kanske därför en del kallar de där accelererande och snabbkörande fordonen för penisförlängare...

 Långtradarna däremot tar det lugnt. En omkörning på motorväg för dom kan ta fem minuter. Med en lång kö av irriterade presumtiva tävlingsförare bakom sig. I och för sig kan man tycka att det är fel att så mycket gods släpas runt på våra vägar. Långtradarna blir rejäla trafikproppar, särskilt när dom kör 3-4 i rad. Dom borde ha egna vägar. Och det finns ju järnvägar. 

Sommarens talrika husbilar och husvagnar håller ungefär samma takt som lastbilarna, även om det finns en och annan som tycks ha glömt att han har en husvagn på släp, eller att det är en stor husbil han rattar....

Jag själv då? Jag kör en ganska liten miljöklassad bil och borde vara ett föredöme. Tycker nog att jag far fram sansat utan att köra för sakta. Men då och då rycks jag med av någon slags tävlingsinstinkt och finner mig gasa på och köra om bilar som jag tycker rullar lite för sakta, fastän dom håller lagstadgad hastighet. Och jag är själv en ögontjänare ibland. Så beter jag mig stundom, trots att jag tycker att man skall ta det lugnt på vägarna och inte dras med i den moderna farthetsen! 

Även kvinnan vid min sida tycker ibland att jag kör för fort. ”Kör sakta!” säger hon när vi på en liten grusväg passerar en bondgård i 25-30 km/t. ”Visa hänsyn. Dammet ryker!” En annan gång tycker hon att jag kör för fort i en kurva. Jag blir sur och sårad i min manlighet. Kör demonstrativt löjligt sakta. Besinnar mig senare och låter henne köra nästa gång.

Det blir hon som rattar bilen resten av vår sommartid tillsammans. Och hon kör som flertalet av sommarbilisterna: lugnt, fint och lagenligt... 

Att prokastinera

Försvinnade BuddhaPad-bild.

Det finns ett känt ordspråk som lyder såhär: ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag”. När jag googlar på det finner jag att det är ´ett gammalt svenskt talesätt´. Antar att det har sin grund i vår lutherska statsreligion. Jag får också reda på att motsatsen, att skjuta upp saker som man kunde gjort idag, med ett fint ord kallas för att prokastinera. Det kommer av latinets pro crastino som ungefärligen betyder tillhörande morgondagen.

Jag har nog prokastinerat en hel del under mitt - vid det här laget ganska långa - liv. Särskilt lite känsliga, tråkiga eller lätt obehagliga saker har jag skjutit upp, lämnat att tas itu med senare. Jag har skjutit upp till morgondagen, det jag kunde gjort idag.

Men när jag betraktar unga människor i min omgivning händer det att jag tycker att dom skjuter upp för mycket. Smutsig disk i travar, stökigt och ostädat, med mera. ”Ta itu med det där nu”, tänker jag, ”sluta med att skjuta upp allt till nästa dag. Sluta att vara deadlinedansare”. Så lätt att vara kritisk mot andra, men inte mot sig själv. Ja, jag är duktig på att snabbt diska upp efter mig, men hur viktigt är det egentligen?

Det är komplicerat. Vissa saker är det bra att man skjuter upp. Det behövs kanske mer eftertanke och det kan vara fel att göra något förhastat. Det skall ha tid att ´mogna´. Men det där kan också bli en ursäkt till att inte göra något. I alla fall inte i tid. 

Och det finns motsatsen. Människor som inte kan prokastinera, som ständigt städar och håller igång med vad dom tycker är nödvändiga men tråkiga göromål. Plikten framför allt. De som tycker att allt måste göras nu, men som inte kan slappna av, improvisera och skjuta upp till morgondagen. Som alltid måste vara duktiga och nåbara på mobil och dator, som måste planera allt och göra det i rätt tid.

Så här i sommarens soliga och regniga dagar tycker jag det är ok att skjuta upp saker. Det är nästan så att jag skulle vilja utbrista: ”Prokastinera mera!”. Då menar jag att man skall ta vara på stunden och vara beredd på att ändra uppgjorda planer. Att man kan lägga undan ´smartfånen´ och med öppet sinne ta vara på livet och dagen och inte hindras för mycket av plikter och agendor. 

Men skjut inte upp sådant som maler i ditt inre. Olösta konflikter och förträngda irritationer. Dolda och outredda besvikelser och undanstoppade aggressioner. Sånt som frusit fast i en skall man försöka tina upp så fort som möjligt. Det har jag varit dålig på, men försöker bättra mig. Sent skall syndaren vakna...