Tänk om man visste...

Flickan och liemannen. Av tattokonstnären Kapten Hanna

Så är det höst igen. Året nalkas så sakta sitt slut. Det ligger nära att komma med en välkänd liknelse: Livet är som ett år. Nu är hösten här, snart är det vinter, sen tar året slut... Eller som farbror Melker sa citerandes Thomas Thorild: ”Denna dagen ett liv”. Det skymmer, kvällen kommer och snart är det natt.

Som nybliven pensionär får man mer tid att tänka över åren som gått och över de som är kvar. Tänk om man visste när man var tjugotvå vad man vet nu! Nog hade mitt liv sett annorlunda ut då. Men det är en omöjlig ekvation. Kanske får man hålla med Simone de Beauvoir som så lakoniskt konstaterade: ”Det tar en livstid att lära sig att leva, och när man har gjort det, då är det redan för sent …” Och det är inte utan skäl som denna kortdikt av Stig Johansson är så välkänd: "Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet".

När jag tänker tillbaks på jobbåren var det alltför många anonyma dagar som kom och gick. Plikten framför allt. En slöja av tidens töcken ligger över en stor del av dessa år. Barnens uppväxt och fritidsminnen är som oaser i en ganska enformig öken. Ok, det blev en viss omväxling genom en del byten av plats och innehåll men inget genomgripande. Och länge hade jag en känsla av att det fanns tid för spårbyte och förändring – någon gång i framtiden. Lite så blev det, men först efter att ålderstrappan börjat leda nedåt.

Ålderstrappa. Kistebrev på Kulturen i Lund

Ja, kanske är livet för kort. I vår kultur tappar vi ofta livsperspektivet. Man lever i en föreställning om att man är evigt ung och odödlig, om att det är gott om tid. Åldrandet och döden förträngs och man upptäcker sent att livet snart är slut.

Många går och bär på drömmar. En del fullt genomförbara, andra mer orealistiska. Det spelar ingen roll om drömmarna är storslagna eller småttiga. Inte så många gör något av dem ändå. Få tar steget ut ur det invanda. Många fastnar i resignation, beroende eller passivitet. Jag är inget särskilt gott föredöme själv. Men jag har med åren upplevt en allt större frihet. Frihet att våga säga och göra vad jag vill. Frihet att gå en egen väg. Och jag tror att jag har fått en viss insikt om mina begränsningar och möjligheter, mina styrkor och svagheter. Den insikten hade jag nog inte som ung. Med åren har jag kanske också blivit mer förstående och förlåtande, jag har fått lättare att se det positiva framför det negativa. Och jag uppskattar hösten alltmer...