Telefonförsäljarplågan

 

Nu har det hänt två gånger på en vecka. Det har ringt två olika telefonförsäljare från samma företag. Ja, två gånger från två olika företag! Två gånger två lika med fyra påringningar alltså. Oftast unga välartade kvinnor och män som säger ”Hej, Jan!”. Det låter käckt, kamratligt och trevligt. Men lite för käckt. Inte är vi kompisar även om försäljaren försöker låta så. Jag svarar avmätt, men vill inte vara otrevlig.

Försäljarna ringer nästan bara på min fasta telefon. Antagligen är det svårare att fånga människor i mobiltelefonen. Med den kan man ju befinna sig i situationer där man är långt ifrån köpvillig. Det är nog så att äldre människor med gammeldags hemtelefon är de lättaste ”bytena”. Har den första försäljaren misslyckats tar nästa vid några timmar senare... Måste vara svårt för en lätt dement ensam människa att säga nej till de lockande erbjudandena.

Men jag vet också att telefonförsäljning inte är ett särskilt populärt arbete. Ofta är det unga människors första jobb. Jag har själv en son som sysslade med det en tid i brist på bättre. Inte så sällan hade han dåligt samvete för att han ”lurat på” någon, oftast en äldre person, något som denne egentligen inte tänkt köpa. Men han fick beröm av chefen...

Jag tycker lite synd om telefonförsäljarna samtidigt som jag blir irriterad över intrånget i mitt privatliv. I mitt inre gör jag mig en bild av uppringaren och försöker vara vänlig men bestämd. Ibland blir försäljaren smått desperat när han märker att jag,”offret”, vill avsluta samtalet utan att köpa, och han drar på lite extra. Då är det lätt för mig att bli lite sarkastisk och otrevlig. Någon gång har jag t o m lagt på luren mitt i samtalet. Och så sitter man där efteråt irriterad med lätt förhöjd puls. Så onödigt!

Vad gör man? Jo, man säger upp sitt fasta telefonabonnemang dit större delen av dom där samtalen kommer. Snart går mitt gamla hederliga telefonnummer i graven och det går bara att nå mig på mobilen. Och dit ger ni f-n i att ringa, kära telefonförsäljare!

PS. Läste just att mobiltelefonen hittills varit en fredad zon. Men från och med den 1 februari 2014 är det fritt fram för försäljare att ringa till mobilen. Fast och mobil telefoni kommer att ingå under samma ”etiska regler”. Något som konsumentverket kritiserar skarpt. Jag instämmer och anmäler mig till nixregistret för mobiler: Tel 077 228 0000!

Farväl gamla kökstelefon!

Härliga vintermörker!

 

Jag lever i en del av världen där det är väldigt ljust på sommaren men mycket mörkt under vintern. Många flyr vintern här för varmare och ljusare platser i sydligare nejder. Andra uthärdar kylan och de korta dagarna i väntan på våren. Särskilt längst ner i södra delen av vårt land där jag bor tycker många illa om den kalla, mörka årstiden och ”det vita möglet” som faller ned från himlen då och då.

Det är november nu och dagarna kommer att bli kortare tills det vänder strax före jul. Jag gillar mörkret! Det ger mig ett slags inre lugn. Många tycker jag är konstig. Men i mörkret lyser ljusen så fint inne och ute, jag tänker bra och Tv-n lyser klarare. Det är varmt och gott inomhus och man kan skriva, läsa och pyssla med bilder och foton. Bostaden blir som en trivsam koja utan något distraherande dagsljus utanför. Härliga mörker!

Sedan vänder det. Det blir sakta ljusare men det är långt till vår. Isarna lägger sig och snön faller. Dagarna är fortfarande korta men ljuset starkare. Sköna vinterdagar med skidåkning, långfärdsskridskor och snöpromenader. När det blir kväll tänder jag levande ljus, äter gott och myser med diverse inomhusaktiviteter.

Snö och is smälter så småningom och solen blir allt kaxigare. Det spritter i kroppen och det blir allt svårare att koncentrera sig på inomhussysslor. Man stoppar undan lyktor och stearinljus. Liksom vantar, vadderade ytterkläder, stickade mössor, långkalsonger och yllesockor. Nätterna blir kortare och koncentrationen splittras i det växande ljuset. Då är den förföriska, av många efterlängtade våren här. Men då saknar jag ljusen i vinterkvällsmörkret...

Ekonomisk rådgivning

Dollarpyramid

Jag har varit hos en ”oberoende ekonomisk rådgivare”. Dom var mycket vänliga där och det kostade ingenting. Den första träffen var ett informationsmöte. Förutom att jag var lite nyfiken lockades jag dit av gratis mat. Jag fick höra om pensions- och skattesystem och om hur man kan placera pengar. Något som dom naturligtvis vill göra åt mig.

Jag smet ut efter föredrag och käk utan att fylla i enkäten som delats ut. That´s it, tänkte jag. Men så var det inte. Bara nångra dagar efteråt ringdes jag upp av en kvinna med ljuv röst som ville boka tid för personlig rådgivning hos företaget. Och jag hörde mig själv tacka ja!

En vecka senare satt jag i ett samtalsrum med en proper, välklädd ung ekonom. Varför sitter jag här, tänkte jag medan jag svarade på rätt privata frågor om ekonomi och familjeförhållanden. Den unge ekonomen fick full inblick och insåg att det nog var svårt att tjäna mycket slantar på mig. Han såg att jag som nybliven pensionär lever något över mina tillgångar och hade ett förslag att jag skulle omvandla ett litet aktieinnehav till en slags fond från vilken det månadsvis skulle betalas ut till mig. Jag tyckte att det nog vore enklare för mig att skaffa billigare boende. Det kunde han inte förneka. Men han såg lite besviken ut.

När jag frågade vad dom tjänade pengar på, talade han om för mig att det inte alls var frågan om att snuva mig på något. Tvärtom! Om dom får placera åt mig får dom betalt av den dom placerar tillgångarna hos. Jag hade inte mycket att placera så tack och adjö. Men dom återkommer gärna om och när min kassa fylls på...

Efter detta har tre andra mer eller mindre oberoende ”ekonomiska rådgivare” ringt och erbjudit sina tjänster. Alla vill dom tjäna pengar på mina fattiga slantar. Ett tidens tecken i en kapitalistisk värld där jag är en liten kugge utan att vilja vara det. Jag säger som Marcellus i Hamlet: ”Ur led är tiden, ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Men det kan jag ju inte...

Misslyckat svenskt skolsystem

 

Jag, och många med mig, undrar vad som händer med det svenska skolsystemet. Ännu under 90-talet visade svenska elever toppresultat i internationella undersökningar. På den tiden gällde det som vår utbildningsminister hånfullt kallar ”den socialdemokratiska flumskolan”. Nu har Jan Björklund haft ansvarat för skolan i sju år och larmrapporterna duggar tätt.

I SVD 27/10 läser jag att Sverige i de senaste internationella undersökningarna som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har halkat efter betänkligt. Nu ligger vi en bit under snittet för jämförbara länder. Mer än var femte elev som gick ut högstadiet i fjol saknade fullständiga betyg. Tre av tio gymnasieelever får inga slutbetyg efter tre års studier och över 12 000 ungdomar beräknas varje år lämna grundskolan utan tillräckliga betyg för att över huvud taget kunna söka dit!

Jag ser att fem saker har hänt på vägen: Det fria skolvalet, sämre statlig styrning, skattefinansierade vinstdrivande privatskolor, en ny skolreform och att allt färre vill utbilda sig till lärare.

1.Att varje elev skall kunna välja vilken skola han/hon vill gå i verkar rimligt. Tyvärr har det lett till en snabbt ökande segregation som inte haft några positiva effekter på studieresultaten utan tvärtom lett till ökade skillnader mellan skolor och minskad likvärdighet i skolsystemet. Ibland undrar jag om det kanske var det man i vissa kretsar ville uppnå!?

2.När skolorna kommunaliserades missade man att behålla en statlig styrning som såg till att det inte blev skillnader i ekonomi och annat mellan skolor i olika kommuner.

3.Sverige har dalat snabbt i kunskapsrankingen sedan marknadsliberalerna lanserade den för Sverige unika ”friskolereformen”. Flera länder tillåter skattefinansierade privata skolor, men det är bara i Sverige som de tillåts vara vinstdrivande. I vårt land driver man, med några undantag, privata skolor för att tjäna pengar, inte för att utveckla pedagogiken. Skattepengar som borde hamna i skolsystemet hamnar i stället alltför ofta som vinst i riskkapitalbolag. Detta urholkar naturligtvis kvalitén.

4.Björklunds i min mening populistiska skolreform på temat ”Det var bättre förr” (och då tänker han väl på sin egen skolgång) har inte gjort det hela bättre. Betyg tidigare, fler prov, hårdare krav för att komma in i gymnasiet och införandet av tvååriga yrkeslinjer som inte ger högskolebehörighet. Dessa ”förbättringar” har lett till att allt fler slås ut allt tidigare och till att antalet sökande till yrkeslinjerna har minskat drastiskt.

Internationella experter anser att fler prov och tidigare betyg är fel väg att gå. De anser att man i stället borde satsa på självständiga, välutbildade och duktiga lärare i ett likvärdigt skolsystem, och man undrar varför vi hämtar idéer från USA och England, som har ganska dåliga resultat, i stället för från framgångsrika utbildningsländer som Singapore, Finland, Sydkorea och vissa provinser i Kanada. De är också förbluffade över att Sverige som enda land i världen tillåter vinstsystem i en skattefinansierad skola som lett till oroväckande segregering, betygsinflation och allt sämre skolresultat.

5.Idag har man i Sverige stora och växande problem med att rekrytera nya lärare. Lönen är relativt dålig och media och andra har under lång tid baktalat yrket. Statusen har sjunkit drastiskt under de senaste decennierna. De flesta ungdomar med bra gymnasiebetyg väljer att utbilda sig till andra bättre betalda yrken. Det räcker idag med att chansa på 1-X-2 i högskoleprovet för att komma in på lärarhögskolorna som ändå inte kan fylla platserna med sökande. Cirka en tredjedel av de som börjat hoppar dessutom av.

Så ser det ut i landet Sverige där de ledande politikerna säger att vi skall konkurrera med kunskap på den globala marknaden! Hur kunde det bli så fel?