Till småsamhällets lov

Ibland dömer man med lätt nedlåtande kommentarer ut de mindre samhällena, tätorterna med ett eller ett par tusen invånare. De där orterna med ett litet torg, kyrka, vårdcentral, livsmedelshall, fik och några pizzerior, några småindustrier, sporthall och fotbollsplan, en del 3-4våningshus bland villorna, varav några är ganska slitna... Jag är uppväxt i Stockholm och Malmö. Har också bott i Karlskrona och Umeå. Har varit mycket i Göteborg och Köpenhamn. Bor sedan 36 år i Örestadsregionen, närmare bestämt i Lund. Jag betraktar mig efter svenska mått som storstadsbo.

När jag tänker efter blir jag besviken över min ibland negativa inställning till de små tätorterna. Jag håller på att bättra mig. Bjärnum, Gamleby, Sorsele, Skinnskatteberg, Rimforsa, Anderslöv, Pajala, Bräkne-Hoby, Hemse, Storuman o.s.v. I dessa orter finns egentligen mycket av landets själ. Hos dem som bor i sådana samhällen är ofta känslan för trakten och hembygden stark. I den lilla tätorten slipper man stress och man har nära till service, till varandra och till naturen. Jag har, särskilt på äldre dar, ofta stannat till i sådana samhällen. Då ser jag mig omkring på orten och försöker sedan hitta ett ställe att fika på. Här tre goda exempel:

Café/Restaurang i Virserums konsthall

Virserum är en ort i Småland som jag rastat i flera gånger. Det är en gammal plats, namnet är belagt så tidigt som 1278. Det som först väckte mitt intresse var konsthallen! En imponerande nybyggnad i trä, stor som om den låg i Stockholm, med ambitiöst utställningsprogram och ett bra fik. En gång i tiden var Virserum ”lika känt som IKEA”. Här tog landets maskinella möbelindustri sin början på 1880-talet och orten blev centrum för Sveriges möbelindustri i många år. Ännu på 1950-talet fanns det ett fyrtiotal fabriker i och kring samhället. 1970 bodde här 2.591 själar, 2010 hade invånarantalet sjunkit till 1.742 personer och ingen möbelfabrik finns kvar. Men jag har hittat två fik förutom det i konsthallen.

På Café Ramos i Tollarp

Tollarp i Skåne har jag passerat väldigt många gånger. Först på senare år har jag stannat till ibland. Samhället ligger vackert vid Vramsån i kanten av Linderödsåsen. På 1880-talet var det en järnvägsknut kring vilken samhället växte. Det sista tåget gick 1967. Orten är mest känd för livsmedelsföretaget Önos/Orkla. Det grundades 1903 och är fortfarande igång. Här gör man idag mos, sylt och marmelad under välkända varumärken som Önos, Felix, Bob och Den Gamle Fabrik. Befolkningen har ökat stadigt fram till 1995. Då bodde här ca 3.300 personer. Antalet invånare är ungefär detsamma idag. Två fik har jag funnit Tollarp. Fotot är från det centralt belägna Café Ramos, startat av chilenska invandrare.

Stenmans Konditori i Vilhelmina

Vilhelmina har jag besökt några gånger på väg till Borgafjäll och Kittelfjäll. Det är en centralort i Västerbottens inland med gymnasieskola, handel, turism och småindustri. 1804 fick byn Volgsjö namnet Vilhelmina efter Gustav IV Adolfs gemål Fredrika Dorotea Vilhelmina. Samhället som ligger vid Volgsjön och Ångermanälven har tågstation på inlandsbanan och flygplatsen South Lappland Airport ca en mil utanför tätorten. Befolkningen har sjunkit från en topp år 1990 till 3.657 invånare år 2010. De få gånger jag varit i Vilhelmina har jag hamnat på det kända fiket Stenmans där jag liksom alla kan få fönsterbord och luta mig tillbaka, smutta på kaffet, smaka på hembakat och titta ut över folklivet i det sydlapska samhället.

Mina små upptäcksresor lär fortsätta. Länge leve småsamhällena!

En dålig kock

 

Har märkt att matlagningsintresset är på topp i vårt välbeställda land. Alltid ett matlagningsprogram på TV och massor med mer eller mindre sofistikerade matlagningstips i tidningarna. Kokböcker är jämte deckare det som säljer bäst i de alltmer sällsynta bokaffärerna. Samtidigt äts det mer snabbmat än någonsin i vårt land – Det är något att fundera över!

Äldste sonen med flera brukar håna mig lätt för min bristfälliga kokkonst. Under barnens uppväxt försökte jag vara någorlunda jämställd. Tror att jag därför lagade middag sådär tre dagar i veckan. Det blev makaronipudding, risotto, stekt falukorv m potatismos, pannkaka, spenatsoppa m ägghalvor, fiskpinnar m ris, stekt grillkorv m potatis, och ytterligare några osofistikerade rätter. Barnen klagade inte på den tiden.

Jag har genom åren fått flera dyra fina kokböcker i present av barnen och andra nära anhöriga. Med dedikationer där dom hoppas bli bjudna på en riktigt god middag så småningom. Kulmen var nog när jag fick en gourmetmatlagningsskurs i present 2009. Där hamnade jag bland deltagare som var superintresserade av finare matlagning och som gått kursen ett par gånger tidigare. Jag var ambitiös, slet och antecknade men gjorde ingen succé. Jag kände mig som skolpojken som alltid blir vald sist in i fotbollslaget. När jag härom dagen letade efter receptanteckningarna från kursen på rätter med pata negra, skotsk skogsduva, franska ostron och italiensk panacotta mm, hittade jag dom inte. Fysisk förträngning kanske...

Barnen har gett upp hoppet tror jag. Äldste sonen säger att jag äter som man tankar en bil: Det gäller att stoppa i sig något med hyfsat näringsinnehåll så att man inte blir stående orkeslös utan kan fortsätta att vara igång. Numera brukar jag köpa hämtmat när jag skall bjuda dom på middag. Då ser dom lättade och nöjda ut.

Särbon som nästan är vegetarian (hon äter lite fisk ibland) försöker vidareutbilda mig i matlagningens konst. Bönbiffar, moster Esters syskonkaka (På förra midsommarens knytkalas lyckades jag strö salt i stället för socker på den!) och en del annat vegetariskt. Hon är tålmodig, men tar för det mesta själv över matlagningen och låter mig duka och diska i stället. Men hon tycker att jag gör en hyfsat god fiskgratäng.

Ibland har jag middagsbjudningar. Det är en stor utmaning de gånger jag skall sköta matlagningen helt själv. Då behöver jag minst en halv dags förberedelser med uppslagen kokbok (= oftast Vår Kokbok). Gästerna äter snällt och säger sällan så mycket om maten. För det mesta har vi trevligt ändå när samtalen flyter fram längs bordet. Men jag minns med viss obehagskänsla i magen den gången när en bordsgäst artigt undrade om jag hade någon micro, där han kunde köra sin tallrik några minuter. Den av mig tillagade kycklingen var röd in mot benen...

Men jag tycker själv att jag är jättebra på att göra snygga och goda smörgåsar. Det är inte att förakta! Och i kväll blir det stekt choritzokorv med kokt potatis, tomatklyftor, skivad saltgurka och stekt lök. Väldigt långt från gourmetmat, men gott!