Att sno med hem...

 

”Where to Invade Next” heter en dokumentärfilm av Michael Moore där han undersöker föredömligt bra saker på andra sidan Atlanten att sno med hem till USA. Sådant som norsk kriminalvård, tyskarnas ansvarstagande för historien samt deras arbetstid och löner, fransk skolmat, isländsk jämställdhet mellan könen, tunisisk kvinnohälsovård, italienska semesterförmåner, och gratis slovenska universitetsstudier, med mera. Också skolan i Finland, som i undersökningar är en av världens bästa, är ett sådant föredöme han vill ta med hem till USA. (Filmen finns på STVplay t o m 10 feb.)

Osökt tänker jag på vad vi borde importera till vårt land av detta. I debatten om sjunkande kvalitet och om vinstdrivande ”friskolor” i Sverige blir jag intresserad av varför den finska skolan är så framgångsrik. Kanske finns ett koncept som vi kunde låna av vårt grannland? Till min förvåning finner jag ett skolsystem som vinst- o friskoleivrare som Björklund & Co skulle kalla ”flumskola”!

I filmen berättar olika företrädare för det framgångsrika finska skolsystemet följande:

Man har färre lektioner i veckan och kortare skolår än i jämförbara länder och inga eller mycket lite läxor. Vidare tycker finnarna att centrala- och nationella prov är förkastliga. Eleverna lär sig inte något av dem, de tar upp för mycket tid och kraft till mycket ringa nytta.

Man anser vidare det är viktigt med ämnen som idrott, bild, poesi och musik för att utveckla hjärna, kropp och sinne och må bra! Och man betonar att det är viktigt att barn och ungdomar har tid för lek och intressen utanför skoltid, att eleverna blir lyckliga människor. ”Hjärnan måste få koppla av ibland”, ”Skolan handlar om att upptäcka hur man blir lycklig”, ”Vi försöker lära dem att respektera andra och sig själva”, ”Vi försöker lära dem att tänka självständigt och att vara kritiska”, ”Livet är så mycket mer än bara skolan”

(Jag tror att det finns en annan attityd till skolan i Finland än hos oss. Läraryrket har fortfarande en bra status och medborgarna är positivt inställda till skolan. Och politikerna är någorlunda eniga om skolsystemets utformning.)

I filmen berättas det vidare om att det i Finland är förbjudet för skolor att ta ut avgift eller göra vinst. Utbildningsministern säger att bästa skolan är den som ligger närmast. För i Finland är alla skolor lika bra! ”Friskolor” och privatskolor behövs inte, anser man. Det är viktigt för elever och samhälle att skolorna är likvärdiga och inte segregerade på något sätt. Allt detta har gjort att finska skolan får toppresultat i internationella undersökningar som Pisa.

Så annorlunda mot Sverige som sackat i sådana undersökningar! Hos oss betonas vikten av centrala- och nationella prov, här sorteras ämnen som musik och bild bort och här talar vi oss varma för en ”valfrihet” som skapar segregerade skolor och betygsinflation. Vi har en snäv kunskapssyn som belönar ”nyttiga” ämnen och diskriminerar ”mjuka” ämnen som utvecklar hjärna och sinne och får oss att må bra. Och att göra storvinster på skattebetalarnas pengar till skolan är långt ifrån förbjudet i Sverige. Vi är faktiskt världsbäst på det!

Nej, vi borde göra som Michel Moore och sno det finska skolsystemet till Sverige!

Gubbe med vitt skägg

På Tjugondedag Jul eller Tjugondag Knut, den 13:e januari, är julen slut om du inte visste det innan. ”Tjugondag Knut dansas julen ut” och ” Tjugondag Knut kastas granen ut” säger man. Jag plockar då in julstjärnan, tomtarna och adventsstaken. Någon gran har jag inte haft i år.

Julaftonen firade jag tillsammans med sönerna och deras familjer. I lagom tid efter Kalle Ankas julparad skickades jag ut för ”att köpa tidning”. Men denna gröna jul var jag för första gången på mycket länge inte tomte. Barnbarnen såg besvikna och förvånade ut när jag kom tillbaks normalt klädd och med en tidning i handen! Men strax efter dök äldste sonens svärmor upp som tomtegubbe med vitt skägg. Överraskning! Och jag slapp vara tomte denna jul!

För det är inte alltid kul att vara tomte. Det är jobbigt och svettigt att klä om och bakom masken tvivlar man på sin skådespelartalang. Och ibland spelar man över så att de små barnen blir rädda. Det gjorde min far för mycket länge sedan. Han bankade i dörren så man trodde han skulle slå hål på den, och när den öppnades hördes en torndönsstämma dåna bakom en stel tomtemask av papp: ”Finns det några snälla barn här!!?” Min yngsta syster blev så rädd att hon föll baklänges och slog huvudet blodigt. 

 

Det ställs tunga förväntningar på tomten. Han skall vara vänlig och samtidigt inge respekt. Han skall vara så trovärdig att barnen tror att han finns på riktigt. Han bör målande beskriva sin slädfärd från nordliga trakter. Men samtidigt som han skall vara en välmenande skäggprydd patriark är han en överkonsumtionssymbol. I värsta fall en överviktig och lätt berusad sådan. Det har jag också varit med om.

Jag har en känsla av att seden att en gubbe med vitt skägg kommer och delar ut julklappar lika mycket är till för oss vuxna som för barnen. Minns en julafton i Umeå då mina föräldrar var där hos mig och min dam tillsammans med min förstfödde. Jag hade en skånsk kompis som i hemlighet skulle vara tomte. Jag gick ut ”för att köpa tidningen” och efter en stund bankade han på dörren, välkomnades in av föräldrarna, bjöds på lite snaps och började julklappsutdelningen. Då kom jag in! Min far tappade hakan helt överrumplad. Han trodde ju att tomten var jag! Han och mor var lurade. Jag och kompisen var mycket nöjda. Hur min då sexårige son upplevde det hela minns jag inte...

Dagens barn är nog inte så lättlurade. De är mer inriktade på presenterna och sitter till skillnad från oss vuxna okoncentrerade framför Disneys jul på TV-n och undrar om inte tomten skall komma snart. Och när den vitskäggige kommer är dom finkänsliga nog att inte avslöja vem som finns bakom masken. Barnen är artiga, tar ivrigt emot sina paket och säger efter en stund ajö till tomten som måste åka vidare med sina renar. När jag härom veckan frågade fyraåriga barnbarnet Ronja om hon såg vem som var tomte i år, svarade hon: ”Ja, det var Zebs mormor.” Det stämde. I vårt ganska jämlika land kan den fryntlige respektingivande patriarken mycket väl vara en kvinna. Och som tomte skall man inte spela över, utan man bör var sig själv och låta barnen fatta vem man är.

Nästa steg blir kanske att lägga presenterna under granen och skippa tomten helt.