Vad kunde jag ha gjort?

 

När man levt länge och tittar tillbaks på sitt liv, vill man kanske först se det som varit bra. ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Jo, det har funnits många sådana stunder, men om jag utvärderar ärligt finns det andra stunder också. Och saker som jag borde ha gjort annorlunda och bättre. Jag tror att många känner igen sig i det. Varför stannade jag så länge på det jobbet? Varför vågade jag inte mer? Varför tvekade jag i förhållanden och i livsval? Varför satsade jag inte mer på mina utförsgåvor? 

Ja, det är inte alltid så lätt att leva.Tänk om jag kunnat leva om mitt liv med den livserfarenhet jag har nu! Fler än jag har tänkt den tanken, men vi vet att det är en omöjlig ekvation som inte går ihop. Vi får alla börja mer eller mindre från scratch och begå våra misstag. Förutsättningar och hjälp på vägen varierar, men vi börjar vandringen som noviser. 

Många äldre som jag känner och har känt tycker att de ägnade för mycket tid åt yrkeslivet, och för lite åt familj, vänner, intressen och förmågor. Men jag känner några som valde att inte satsa på jobbstatus och ekonomisk kärriär. De hoppade över att bli anställda och valde i stället fria yrken och sysselsättningar. Eller levde på enklare lågt betalda jobb för att kunna ägna sig åt sådant som kändes viktigt och meningsfullt för dem. Själv hamnade jag någonstans mitt emellan. Fast det lutade nog mer mot plikt och trygghet...

Jag kan inte klaga på min start i den här tillvaron, även om min far hade ett hårt temperament. Jag hade bra föräldrar som levde i ett ganska kärleksfullt äktenskap. Hur man präglas de där åren har fler än jag funderat över. Att barndomen är tämligen avgörande är de flesta överens om. Jag gick ut i livet med goda förutsättningar, men jag var alltför konflikträdd och odlade tidigt en introvert sida, även om de flesta tycker att jag idag är en öppen och social människa. Man lär medan man lever, men hur mycket ändrar man sig egentligen under ett liv?

Funderingarna ovan kom till därför att jag tidigare hade skrivit ner dessa självbetraktande rader:

Jag har ofta varit lat 

Jag tvekade för mycket 

Jag hade inga klara mål 

Jag var plikttrogen utan mycket eftertanke 

Jag inser att lönearbetet tog för mycket tid och kraft

Jag utvecklade inte mina talanger tillräckligt

Jag hade svårt att hitta rätt i kärleken

Jag var både trogen och svekfull

Jag avlade tre barn som jag älskat och älskar

Jag var ointresserad av ekonomi och pengar 

Jag lärde mig att odla positiv ensamhet

Jag blev vän med naturen och havet

Jag har låga krav och har nöjt mig med lite

Jag har funnit lugn mitt i rastlösheten

Jag har och har haft flera nära vänner

Jag tror att sorgen har gjort mig starkare

Jag förstår numera livets drivkrafter lite bättre 

Men jag borde ha gjort och förstått mer! 

Gott Nytt År till Er Alla!

Vad fan är meningen?

Det är kanske banalt att skriva något om detta eviga ämne, men många av oss funderar nå´n gång på vad som är meningen med det hela. Livet, är det en utdragen dödsprocess... eller en lång födelseprocess? frågar sig författaren Merete Mazzarella. En intressant frågeställning som det säkert finns olika och mer nyanserade svar på. Men... vad fan lever vi en stund här på jorden för? En ganska kort stund. 

Kärleken? ”...och störst av allt är kärleken!” Kärleken till en särskild människa, till familjen, till medmänniskor och till livet. Det kan skänka mening åt tillvaron. På senare år har jag också sett hur viktiga husdjur kan vara. Att man verkligen kan älska sin tillgivna hund eller sin självständiga katt. Möjligen kan den osjälviska kärleken till människor och djur ge livet mening och ett stänk av gudomlighet.

Är meningen att skaffa barn? Visst, vi är biologiska varelser som liksom övriga sådana är programmerade att fortplanta oss. För många är att skaffa barn det största i livet. Det kan jag också tycka. Men små barn ger små bekymmer, stora barn stora bekymmer, säger den pessimistiske. För en del är det så, men för de flesta är väl ändå barnen stora glädjeämnen som ger livet meningsfullhet.

Sex? ”Livet är underbart när underlivet är bart”, var en ordlek som yttrades när jag var ung. Visst, sex kan vara härligt, skönt och kärleksfullt men också missbrukat och förgängligt. Jag läste nyligen Houllebecq´s ”Elementarpartiklarna” som kortfattat handlar om två halvbröder med helt olika drivkrafter i livet. Den ene lever för sex och är ständigt fixerad vid det, men tomheten i hans liv är monumental. I vår pornografiska tid går tyvärr sexet snett i många fall och blir orsak till besvikelse, lidande och skilsmässor. Sex och kärlek är linte alltid synnonyma.

Sträva efter det goda och göra gott? Det låter ju fint och riktigt, men det finns olika uppfattningar om vad som är gott. Missionären som for till Afrika för att frälsa ”hedningar” tyckte nog att han vigde sitt liv åt det goda. Och naziledarna på sin tid strävade efter att skapa ett samhälle de tyckte var gott. Detsamma med marxister och fascister. Men det finns en inre kompass som många av oss följer och som pekar på vad som är rätt och fel. Ibland kallas den samvete. Innerst inne vet de flesta av oss vad godhet är.

Söka lycka och framgång? Lycka, vad är det? ”Lyckan kommer, lyckan går”. Framgång är också svår att definera. För en del är det att sträva efter välstånd och rikedom. ”Pengar ger makt och frihet”, men sådan framgång kan också göda egoism, girighet, förakt och översitteri. Det ser vi otaliga exempel på. Men i grunden strävar vi nog alla efter lycka och någon slags framgång. Efter trygghet, goda nära relationer och en hyfsad materiell standard. Men tyvärr är alltför många av oss olyckliga allt för ofta.

Prins Hamlet i Helsingør

Ta vara på sina utförsgåvor? Tack vare att många har gjort det ser vårt samhälle ut som det gör. På gott och ont. En del anser att det är var och ens plikt att utveckla de talager man fötts med. För sitt eget, men också för mänsklighetens bästa. Men alla utvecklade talager verkar inte för det goda. ”Knarkkungar”, ”krigsherrar”, diktatorer och korrumperade makthavare är sorgiga exempel på det. Och hur bra är det att krigsmaterialingenjören använder sin talag till att utveckla nya djävulska vapen eller att torteraren förfinar sina yrkesfärdigheter? Men utmärkt bra att Beethoven, Rembrandt eller Dostojevskij satsade på att utveckla sina talanger! Liksom de flesta nobelprisvinnare. Och många därtill.

Uppnå sinnesro, ”mindfullness”? Vadå, leva i en bubbla avskild från världen, säger vissa. Men i vår stressade tid med uppskruvat livstempo söker sig många till yoga eller andra sätt att uppnå sinnesro och ett slags inre lugn. Kanske beror det på att kristendomen till stor del tappat greppet om våra själar och ersatts av materialism. Det har nog uppstått ett tomrum som vi fyller med snabba upplevelser och prylar. Men för många räcker det inte med dessa korta kickar. Man söker meningsfullhet, djup och frid och ett lungare livstempo. Kanske borde vi alla gå den vägen?

Ja, vad är meningen med livet, och hur lever vi det rätt? - Ha, ha! Nog ganska meningslöst att behandla ett sådant ämne på en A4-sida. Frågan kvarstår, och det finns många olika svar. Du får fundera själv och ta upp frågan med dina medmänniskor! 

<<<<<<<<<<<<< GOD JUL ! >>>>>>>>>>>>>>>

Alla mina plastförpackningar

 

Jag har svårt för att slänga vissa engångsförpackningar av plast. Mitt köksskåp innehåller alldeles för många sådana flaskor och burkar. Jag tycker att dom är för bra för att bara användas en gång, så jag samlar sådana och tänker att dom kan användas igen. Ändå fylls min avfallspåse för förpackningar och diverse annat av plast snabbt. Okej, tänker jag då, plastavfallet tas om hand och återvinns. Det är ju bra. Eller... 

Jag tittar på en dokumentär om plaståtervinning. Det är så att våra förpackningar ofta är tillverkade av ”återvinningsbar plast”, men de är inte tillverkade av sådan plast från början! Varför? Jo, därför att det blir mycket billigare med ny plast. Det tillverkas mer förpacknigar av ny plast än någonsin tidigare! Det är svårt och dyrt att återvinna använd plast. Det mesta av återvinningsbar plast går i stället till förbränning eller hamnar på soptippen (mer än 70%). Och anläggningar där man eldar med plast släpper ut mer Co2 än gasdrivna elverk.  https://www.svtplay.se/video/32889335/atervinningsbluffen

Rika länder i väst vill göra sig av med sitt plastavfall men kan inte längre exportera det till Kina eller till Turkiet. Det är ett mycket stort problem med plastavfall i fattiga länder. Indonesien är en tillväxtmarknad för plastavfall. Organiserad brottslighet tar över. Man får betalt för plastbränslet, och hittar hela tiden nya länder att exportera plastavfallet till. T.ex. Bulgarien, som har utbredd korruption. Där används plast som bränsle i cementfabriker, en av världens mest förorenande verksamheter.

Trots allt prat om bättre miljö beräknas det plastavfall som sprids per år i världens hav mer än tredublas till år 2040. Kostnaderna för att tackla ett års plastproduktion (2019) beräknas till otroliga 32000 miljarder kronor under plastens livscykel, allt enligt WWF (Fotot intill är också därifrån). Alliance to End Plastic Waste, AEPW, är ett Singaporebaserat FN- och storföretags-stöttat, ideellt företag med ambitioner att reducera världens plastavfall, särskilt i haven. Men det anses av många vara ett misslyckande eftersom de främjar en minskning av plastavfall snarare än en minskning av världens plastproduktion. Plasttillverkning beräknas fördubblas de närmaste 20 åren! Och företag världen över tjänar miljarder på engångsförpackningar som inte återvinns.

”Greenwashing” används i stor utsträckning av många kända varumärken. Företaget Terracycle garanterar återvinning. Man sorterar plast i olika kategorier. Märket finns på produkter från tiotusentals företag. Men man misstänker att det ofta är fuskmärkning. Företaget har kanske någon Terracyclegodkänd plastprodukt, men använder det märket också på icke godkända plastprodukter. 

https://www.wwf.se/plast/#bli-fadder Plast finns överallt. Också i maten vi äter och dricker. Varje vecka får vi i oss plast motsvarande ett kreditkort! Dessutom lär jag mig att det i plaster finns mängder av kemiska ämnen som kan påverka oss negativt. Forskning visar bland annat att hormonstörande ämnen i plaster försämrar spermiekvaliteten hos män och orsakar för tidig bröstutveckling hos flickor. Usch. Jag skall rensa mitt kök och göra mig av med mina samlade plast-förpackningar och i framtiden använda så lite som möjligt av det materialet. (Men var skall jag slänga det så att det återvinns på rätt sätt?) 

Det får bli glas, porslin,  keramik, stål och trä i stället!

Dubbelheten

Att vara för och emot på samma gång. Eller att säga ett och göra något annat. Lätt att klaga på andra för att de gör fel, och sedan göra på liknande sätt själv. Eller att ha synpunkter på hur politiker och andra skall göra, för att sedan själv göra så som man kritiserar dem för. Till exempel hur jag beter mig i förhållande till den mycket aktuella miljöproblematiken. Dilemman och beteenden som jag nog inte är ensam om.

Jag kör bil ganska ofta, en vanlig bensinbil som de flesta, och jag vet att det inte är bra för miljön. Jag bidrar med Co2-utsläpp men snackar om att köpa miljöbil eller att cykla och åka kollektivt mer. Men snacka går ju... jag fortsätter att köra min fossilbil. Jag tycker man skall hjälpa utsatta människor, men vad gör jag åt det? En liten allmosa nå´n gång. Inte mer. Och jag tycker det är rimligt med en human invandringspolitik, men ser att det är problem med för många och dåligt integrerade invandrare. Hur får man ihop det?

Jag känner en del trygga fina par och jag kan avundas dem, men jag är samtidigt rädd för inlåsningen i tvåsamhet och har levt särboliv sedan millennieskiftet. En ”kanskeman” som hamnat i en kompromiss där jag säger ja och nej samtidigt. Hmm... Laglösa cyklister och elsparkförare irriterar jag mig på när de helt ansvarslöst kör på gångbanor, mot rött ljus och mot enkelriktat. Men hur gör jag själv? I går skällde en granne på mig för att jag cyklade på den gemensamma gården (där det är förbjudet att cykla), och det händer att också jag cyklar på trottoarer och mot rött ljus.

Minns hur jag klagade på ”folk” för att de inte höll avstånd i coronatider, och betedde mig sedan sig likadant själv. Ja, se där dubbelheten! Att klaga på andra är lätt, men att se kritiskt på sig själv är svårt. Problem, fel och missförhållanden beror på andra, inte på mig... Det finns nog en term inom psykologin för den sortens beteende.

Det har för mig blivit allt knepigare att säga vad som är rätt och fel. Ofta finns det en stor gråzon mellan ytterligheterna. Inte så sällan hamnar jag, kanske lite fegt, i den där zonen och har svårt för att vara entydigt för eller emot. Aftonbladet eller Expressen? Vegetarian eller köttätare? Skall vi ha snabbtåg? Är det bra med globalisering? Hur med EU? Vilka skall vara framtidens energikällor? Kan vi överleva utan ett bättre samhällssystem med andra värderingar och konsumtionsmönster än idag?

Vissa människor har väldigt bestämda åsikter. Gud finns säger de frälsta. Och enligt en del av dessa är det bara en liten skara som har fribiljett till himmelriket. Det vet dom! Detsamma gäller för många islamister. De som inte tror på Allah eller inte hyllar honom på rätt sätt är förtappade och skall lida helvetets kval. Nyligen pratade jag med en Trump- och SD-anhängare som nästan använde sådana termer för det han tror på. Ja, när jag lyssnar på den politiska debatten är tongångarna ganska ofta liknande. Motståndarsidans politiska koncept leder till misär, undergång och katastrof. Frälsningen förkunnas av den som har ordet. 

Inte lätt att navigera bland alla åsiktsgrynnor. Det krävs kunskap och källkritiskt tänkade av oss som lyssnar, tittar och läser! Och det är extra svårt att hitta rätt i den kloak som internet och media utgör, där fakta, klokskap, missförstånd, konspirationsteorier, propaganda, reklam och löst tyckande flyter fritt omkring. 

Men trots dubbelheten i att det många gånger kan vara svårt att ta ställning och säkert veta vad som är rätt eller fel, är jag ändå grundad i vissa värderingar och åsikter. De är min bas när jag ger mig ut på åsikternas ocean och hela havet stormar. Jag kan lyssna på råd, justera kursen och reva ett eller annat segel - men min färdriktning ändrar jag inte. Det finns en yttersta gräns mot dubbelheten!

Den mest spridda svenska sången?

I början på 2000-talet lyssnade jag med viss förtjusning på en cd som hette ”En salig samling”. Det var frälsningsarmén i Göteborg som hade samlat diverse mer eller mindre kända artister att sjunga flera av de populära sånger som sjöngs och sjungs inom ”armén”. På den skivan framför t.ex. Stefan Sundström och Carl-Einar Häckner ”Barnatro”, Totta Näslund ”Pärleporten”, Rolf Wiklund ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Freddie Wadling ”Blott en dag”. En annan av dessa kända melodier, ”O store Gud”, sjungs av Åsa Gustavsson https://www.youtube.com/watch?v=T59Ojo0C6Fs (vers 1,3 och 5) Nyligen råkade jag höra att den sången är svensk och att den är vida spridd över världen. Jag blev nyfiken och kollade vidare. Det visade sig vara en ganska otrolig historia: 

Det var småläningen Carl Boberg som år 1885, då en predikant i Missionsförbundet, som satte text till en svensk folkmelodi som kan ha varit en spelemanslåt från Lerberget i Skåne. Han lär ha skrivit den naturromantiska texten efter att ha varit med om ett rejält åskväder och sedan sett regnbågen och den uppklarnande himeln över Kalmarsund. Låten trycktes i Mönsterås tidning år 1886 och några år senare i den frikyrkliga tidningen Sanningsvittnet. På något sätt hamnade den i Estland där den översattes till tyska,”Du Grosser Gott”. Flera år senare (1927) publicerades en version på ryska. Den fann den amerikanska missionären S.K.Hine i Ukraina och översatte den till engelska som ”How Great Thou Art”.

I den tappningen blev sången så småningom mycket populär i USA, inte minst under Billy Grahams (på fotot intill) TV-sända frälsningsföreställningar. Under hans korståg i New York 1957 sjöngs den mer än hundra gånger. Därefter återupptäcktes sången här hemma, där den nästan glömts bort. Det var den populäre frikyrkosångaren Einar Ekberg som var med på Grahams turné och lät översätta sången, som han trodde var amerikansk, till svenska som ”Du store Gud”. När han sedan sjöng denna ”amerikanska sång” på sina möten i Sverige kändes den igen som originalet ”O store Gud”. Cirkeln var sluten!

Einar Ekberg

I USA har ”How Great Thou Art” sjungits av många kända artister, till exempel Jonny Cash och Whitney Huston, men framför allt av Elvis Presley. Han spelade in den 1966, vann en Grammy för den året efter och ytterligere en för liveversionen år 1974. (Här live från 1977: https://www.youtube.com/watch?v=I4Ci2YpH6z4 )

Han framförde ofta den sången på sina konsertturnéer. Per-Erik Hallin, en svensk musiker som jobbade med Elvis 1973-74, försökte övertyga honom att sången ursprungligen var svensk. Men Elvis skrattade och trodde att svensken skojade med honom. Mr Presley visste ju att låten var amerikansk...

Så kan det gå. Varken Carl Boberg (på fotot här intill), som dog 1940, eller hans efterlevande har fått några royalties för den mycket välkända låten. Den lär finnas över hela världen översatt till ett femtiotal språk! Det sägs att ”Amazing Graze” är den enda andliga sång som sjungs lika ofta. Först 1972 kom ”O store Gud” med i EFS´ (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens) ”Sions toner”. Den sjungs numera i alla svenska samfund. I Svenska Psalmboken har den nr. 11. 

Kanske skall jag säga ”Amen” nu? 

...men vill du veta mer så lyssna detta radioreportage: https://sverigesradio.se/avsnitt/139599

Varför denna blogg?

Det är nu åtta år sedan jag startade bloggen ”Farbror Janne”. Det började med att jag skulle visa ”kärbon” hur hon kunde visa sin ljuskonst-verksamhet på en blogg. Jag gjorde en testsida till henne, och inspirerad av den bestämde jag mig för att starta en egen blogg för att skriva om diverse företeelser i tillvaron så som jag ser och upplever dem. Jag kallas ofta Janne och var redan då jag började ”blogga” en äldre man, en farbror. Så fick bloggen sitt lagom seriösa namn.

Min blogg är kanske unik eftersom den har noll följare! Men nu är jag i alla fall uppe i 200 inlägg, knappt 30.000 läsningar, i genomsnitt 310 läsningar varje månad. Antalet läsare eller läsningar har ökat med tiden. Mest lästa inlägg ”Jag minns MAKIS” är läst nästan 1.900 gånger, det minst lästa ”Telefonförsäljare” bara 25 gånger. Det senaste årets mest lästa är ”Min kloka starka dotter” 614 gånger, och minst lästa ”Det är grått nu” 36 gånger. Jag kan bara se hur många läsningar inläggen har, inte vem som läst. Det tycker jag är bra. Läsaren är anonym så länge hen inte kommenterar i bloggen eller på facebook när jag lägger ut den där. 

Varför håller jag då på med detta? Jo, jag har alltid gillat att skriva och jag tycker det är kul att kommunicera mina upplevelser, tankar och åsikter. Jag hoppas att medmänniskor som läser mina texter kan känna igen sig ibland eller haka på och tänka vidare. Att sålla ut teman och att formulera sig håller hjärnan igång. Och det är en bra verksamhet att fylla tiden med när man är ”friherre”, det vill säga fri från lönearbete. 

Under de sista åren av min yrkesarbetstid som medielärare ingick i min tjänst att skriva artiklar i tidningen Edico. Liksom många andra som gillar att skriva har också jag funderat på att skriva en bok, och jag har gjort några mycket halvhjärtade försök. Men jag har insett att det är svårt. Både att orka, att få ihop bra kvalitet och att få en bok förlagd. I stället har jag valt att blogga, som är ett enkelt och billigt sätt att nå ut till läsare. 

Podd eller youtube-video, den nya tidens sätt att synas och höras på nätet, passar inte mig. Jag håller mig till bloggen och försöker skriva två inlägg varje månad. De får inte innehålla mer än en A4-sida text, om än med bara 9,5p textstorlek ibland. En fördel med bloggformatet är också att jag, som är lite av en fotonörd, lätt kan använda en del av mina foton till texterna. Kanske är de på google besvikna, eftersom jag valt att inte lägga ut annonser kring mina texter. Men jag tycker sådant stör och splittrar läsandet. 

Ett slag funderade jag på att sluta nu efter åtta år och 200 blogginlägg. Men jag fortsätter. Kanske ända till "the bitter end”. Det är både självterapi och ett sätt att prata med kända och okända vänner och bekanta långt borta och nära. Tack för att ni finns!

Att klippa banden

När jag tittar på den tid som flytt ser jag ibland människor som jag en gång var vän med. Vänner jag hade, men som jag har växt ifrån eller vänner som jag av olika skäl har slutat att ha kontakt med. Men jag ser också en och annan ”vän” jag har kvar, som jag kanske inte längre borde vara vän med. 

En del vänner var jag kompis med i skolan och under ungdomsåren, men vi gled ifrån varandra när vi utbildade oss, började jobba, bildade par och kanske flyttade till en annan plats eller ort. En del kompisar och goda bekanta på jobbet försvann när jag bytte arbetsplats, andra när jag skilde mig. Och en del nära anhöriga, nu senast min älskade dotter, och några mycket goda vänner har tyvärr försvunnit till ”sällare jaktmarker”.

Men det kan vara så med vänskap att man värdemässigt har hamnat på helt olika spår och inte längre förstår varandra. Till och med så långt ifrån varandra att den andre kommit att stå för sådana värderingar, attityder och handlingar man tycker illa om.

Vad gör man då? Ibland kan man klippa banden eller åtminstonne som kungen sa en gång ”vända blad”, och lägga det som varit bakom sig. Men i andra fall kan man på grund av praktiska omständigheter inte göra så. Man kanske finns i samma familj eller släkt, eller man är med i samma förening, lag eller grupp.

Nu är detta inte ett stort problem för mig, men jag har mött det några gånger i livet. Kanske skulle man förstå och förlåta i stället för att klippa banden? Även om någon bytt sida politiskt, fått en helt annan värdegrund än en själv eller betett sig idiotiskt på något sätt? Ja kanske det. Den människa man gillade eller i alla fall accepterade finns ändå kvar någonstans där inne. Det har jag varit med om.

Men om det är riktigt illa, skall man då sluta glida undan och ta fajten och konsekvenserna? Ja ibland! Det finns gränser för hur djävligt ”vännen” kan bete sig eller vilka otäcka åsikter och värderingar han anammat. Ibland måste man säga ifrån, klippa banden och sluta ha kontakt. Men det har bara hänt någon enstaka gång i mitt liv. 

De flesta finns kvar, och genom facebook och andra sociala medier håller jag lite kontakt med en del goda vänner och bekanta även om man hamnat långt ifrån varandra geografiskt. Det är bra att den möjligheten finns. Och på sociala medier är det också lätt att plocka bort sådana med alltför konstiga och korkade åsikter. Det är nästan lika lätt som att stänga av Ring P1 när dumheterna blir alltför påträngande.

Till sist är det helt enkelt så att vänskap kommer och går och att den bästa vänskapen består!

Epifani – vad är det?

Jag hörde ordet för första gången härom morgonen då jag råkade lyssna på SR P1. Morgongudstjänst lyssnar jag normalt aldrig på, men när jag av en slump ändå gjorde det väcktes mitt intresse när jag hörde talarens betraktelser kring begreppet epifani. Ursprungligen är ordet en religiös term – epifania - för trettondag jul (som firas till minne av uppenbarelsen av Jesus som Guds son). Men ordet kan också beteckna en annan guddomlig uppenbarelse, en plötslig omvändelse eller frälsning.

I mer världsligt språkbruk kan epifani vara en livsavgörande upplevelse, ett plötsligt uppdagande, en avgörande insikt. En stark ögonblicklig upplevelse av sammanhang och mening i livet! Antagligen har du som läser detta varit med en eller flera epifanier. Särskilt om du levt ganska länge. Epifani kan upplevas i medgång eller motgång, i lycka eller olycka. Jag tittar på mitt eget liv:

- Den första förälskelsen var förkrossande stark. Kanske blandar jag ihop några tidiga förälskelseupplevelser, men det var ett känslomässigt rus som öppnade en dörr in till en ny värld. En dörr till en slags tidig vuxenvärld.

- Det fantastiska i att vara med när ett nytt liv kommer till världen. Jag har varit med på alla mina tre barns födelser. Varje gång var det en omskakande och mäktig upplevelse av livets under! Som starkt påverkade mitt liv.

- Flera gånger har jag i naturen upplevt en känsla av sammanhag och mening med tillvaron. Det har varit i ensam farkost på havet, på vandring i fjällen eller under magiska ögonblick i skog och mark. Mäktiga, nästan andliga, upplevelser av insikt och stilla lycka.

- För ca 25 år sedan i våldsam åska på öppet hav i en liten segelbåt med båda sönerna fick jag en avgörande upplevelse. I den plötsliga stiltjen rodde vi mot land medan blixtarna slog ner runt omkring oss. Känslan av lättnad och tacksamhet när vi oskadda steg iland på ett högt skyddande skär var mycket stark. Jag tror jag tackade gud för att vi levde. 

En närståendes död, en allvarlig sjukdom eller olyckshändelse, en skilsmässa, en kärlekssorg, ofrivillig arbetslöshet eller akuta ekonomiska problem kan få dig se tillvaron på ett helt nytt och annorlunda sätt. Det kan orsaka depression, rädsla, upplevelse av vanmakt och hopplöshet. Men en sådan händelse kan också få dig att tänka om, få dig på ett nytt spår, ge dig nya insikter och öppna för en framtid som är bra på ett nytt och annorlunda sätt.

När båda ens föräldrar är döda och man själv tillhör den äldsta generationen ser man livet på ett nytt sätt. Min mor dog sist av mina föräldrar. Vid hennes dödsbädd kände jag starkt det nya livsperspektivet: Nu är du äldst. Det innebär ett ansvar. Så småningom skall dina barn ta över och begrava dig. Det är livets gång.

 

Så inträffade det jag absolut inte trodde skulle hända. Min dotter drabbades av obotlig cancer och dog endast 41 år gammal! Hennes mod, livskraft och styrka under sjukdomstiden var imponerande. Att sitta bredvid henne i dödsögonblicket var för mig en livsavgörande händelse. Jag insåg tydligt hur kort och skört livet är och hur mycket av det man slösat bort på meningslösheter. 

- - - Kanske har jag tänjt för mycket på betydelsen av ordet Epifani. Men vad gör det? Att bli pensionär var en annan livsavgörande upplevelse. I alla fall fick jag då efter en tid av viss vilsenhet en ny avgörande känsla av frihet som gav mig en lust att göra, säga och skriva vad jag vill. Och det gör jag numera. Nästan...

Att leva

Denna augustimånad har två nära vänners barn gift sig, och jag har varit på två begravningar. Två bröllop och två begravningar... Några unga liv blomstrar, nya börjar snart sin bana och några liv tar slut. Det är tillvarons självklara och obarmhärtiga gång.

Som en något övermogen man, nästan helt utan krämpor, inser jag att det är ett privilegium att leva, även om det inte alltid är så lätt. När sorgen över att en dotter som stått mig mycket nära dött alldeles för ung, förbannar jag ödet och kanske till och med det som kallas Gud. Lusten att leva ställs på sparlåga och flämtar till så att den nästan slocknar.

På TV-n ser jag ett minnesprogram om Kristina Lugn. Hon säger - ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det, kan man aldrig bli glad!” Det klickar till lite och jag anar vad hon menar. Om man tror att det alltid skall vara livat och lätt att leva och hakar på nå'n slags livslögn, blir fallet stort när motgångarna, besvikelserna och förlusterna kommer! 

Som tillhörande en äldre generation kan jag tycka att de unga idag är bortskämda och alltför vana att få som dom vill: Bara mat man gillar, märkeskläder, nöjesresor och massor av prylar. Många är väldigt kräsna. Dom är nog ganska sårbara inför tuffare tider, inte beredda på motgångar och förluster. Det finns ett begär efter ett ”perfekt” liv - men fallet kan bli stort!

Buddismen talar om livet som ett lidande och om att orsaken till det är begäret. Att vi lider för att vi begär och längtar efter så mycket, för att vi vill ha allt. Buddisten säger att om vi släcker begäret så slipper vi otillfredställelsen och lidandet i livet. Utan att ha fördjupat mig mycket i detta, tror jag att jag förstår meningen med det. 

I en intervju i SR1 nyligen talar den cancersjuke författaren Göran Greider om sin senaste bok och om ”den tomma tidens paradis”. Det vill säga konsten att vara, att finnas till, utan planer på något särskilt. Det påminner mig om meditation och om det populära begreppet mindfulness. Tillstånd då begären får stå tillbaka för ett slags universellt andligt och ”tomt” tillstånd. Inte så få människor i vår tid söker efter det.

Jag har nog blivit lite klokare med åren och allt mindre tvärsäker. Vad som är rätt eller fel har oftast många nyanser. Jag har lättare för att förlåta och förstå. Men också lättare för att säga vad jag tycker och stå för det, även om några tycker det är fel eller korkat. Och jag kan numera vara nöjd med tillvaron i det lugna och ganska händelselösa livet. Emellanåt kan jag vila i en slags fridfull tomhet.

Mycket är fel och galet med vår materilalistiskla livsstil, full av begär och behovtillfredställelse. Vi håller till och med på att förstöra den planet vi lever på! Omkring mig ser jag alltför många människor som är ångestfulla, missnöjda och olyckliga. Flera blir sjuka och några dör. Man kan med rätta säga att det är ett sorgearbete att leva! Kan man då vara glad?

Ja, det kan man! När man på ett djupare plan inser tillvarons alla sorger, problem och djävlighter kan man också se det goda, osjälviska, glada, välvilliga, solidariska och medkännande. Man kan glädjas över det och skratta åt krumbukter och konstigheter. Man kan skratta och vara glada tillsammans på kräftskivan även om man vet att världens knarkbaronener och diktatorer med anhang drivs av girighet och sjuka begär! Och även om man vet att vi alla en dag kommer att dö...

Begravning

I min ålder är det inte ovanligt att man går på begravning. En nära anhörig, en vän eller en släktig har gått bort. Senast var jag på den mest sorgliga begravning av alla jag varit med om: min älskade dotters. Den grep mig mer än någon tidigare. Stor och gränslös sorg och saknad! 

Men det är alltid mycket allvarligt och sorgesamt under en begravningsakt. Inför kistan eller urnan sörjer man den bortgångna, minns hennes liv och rannsakar kanske sitt eget och undrar hur länge det skall vara och hur det kommer att ta slut. 

Det obegripliga men samtidigt självklara tar tag i en. Man är kanske något mindre sorgsen och lättad efter att ha lagt en blomma till den avlidna och kommit ut ur begravnings-lokalen. Då har man lagt något bakom sig och det är också liksom att man själv vunnit ytterligare tid i schackspelet med liemannen. Man kan torka tårarna och umgås med de andra levande och prata om den döda med begravningsgäster, vänner och släktingar. En del av dem har man inte sett på länge. 

Vid minnesstunden efteråt blir det ofta pratsamt och till och med glatt när man sitter tillsammans vid måltidsdryckerna, buffématen och kaffet. Jag har upplevt det där flera gånger. Människor som är nästan okända för varandra samtalar öppet, och ibland har nya band knutits så att man har kommit närmare människor som man inte har sett på många år. Så blev det en gång med mina kusiner när en moster gick bort. Vart annat år ses vi numera under några dagar då vi umgås nära och pratar mycket. Släktband och minnen förenar oss fastän vi är ganska olika. 

Borgerliga begravningar blir allt vanligare, de senaste jag varit på var sådana. Då utformas akten efter den dödes o/el nära anhörigas önskemål. Min dotter Hanna hade nämnt några saker som vi närmast anhöriga tog fasta på inför hennes begravning. När min mor dog för några år sedan underlättade det för oss barn att hon hade skrivit ner en del om hur hon ville ha det. Jag har redan gjort likadant.

I vårt ganska ateistiska land har begravnings-ritualerna blivit mindre strikta liksom klädkoden. Flipflop och hawaiiskjorta eller högtidsklädsel är två ytterligheter. Oftast hamnar man någonstans mitt emellan. I begravnings-annonserna ser man också förändringen. Båtar, fåglar, hundar, bilar och diverse andra symboler syns numera bland några få kors på dessa sidor. Överst på sin begravningsannons, som hennes äldste bror utformade och tecknade, sitter Hanna med sin älskade hund och blickar bort mot fjärran.

Inför döden är vi alla lika sägs det. I alla fall skall vi alla dö, oberoende av social ställning och status. En gång på bildlärar-utbildningen i Umeå gjorde jag en liten utställning om de olika religionernas syn på döden. Kristendom, Islam, Buddhism, Hinduism m.fl. Begravningen och hur man gör med den döda kroppen verkar vara en övergångsrit till något slags liv i en annan dimension, i en annan värld. Som om döden inte är slutet, som om den är början på något annat. Även ateister säger gärna något i stil med att ”vi ses snart där uppe” till den döda.

Hannas mor och jag satt vid dotterns dödsbädd när hon tog sitt sista andetag. Hon böjde sitt huvud bakåt, spärrade upp ögonen och tittade förvånad upp i taket. En kort stund efteråt sänkte hon sitt huvud, halvslöt ögonen och hennes läppar formades till ett stilla leende. Jag undrar vad hon såg och upplevde under de ögonblicken...?

Sorgen

Så hände det jag aldrig ville skulle hända. Det jag hoppades skulle dröja ytterligare många år. Försämringen som var uppenbar ville jag inte se. Men den älskade dotterns liv tog slut. Vi - hennes föräldrar, man och bröder, var med henne till sista andetaget i hennes hem. Sorgen är ogripbart stor! 

Hur gör man? Jag skriver nog detta för att bearbeta sorgen. Nu har det gått knappt två veckor, men det känns fortfarande overkligt och svårt att fatta att hon inte finns mer. Det är tröttsamt att inse förlusten och att leva vidare med den. Hennes död vilar som en sordin över tillvaron.

Hon skall begravas om ett par veckor och det måste planeras. Jag har haft stor hjälp av äldste sonen. Allt praktiskt kring det ser ut att falla på plats. Nu befinner jag mig på en fin naturskön plats i norraste Småland tillsammans med min "kärbo". Här får jag vänlig omvårdnad och försöker samla kraft.

Jag är nog mer disträ än vanligt. Tankar på dottern dyker hela tiden upp i mitt huvud. Varför skulle hon så ung drabbas av den grymt dödsbringande sjukdomen? Varför lever jag, hennes gamle far, vidare utan sådana problem? Man kan tycka att livet är orättvist. Varför fick hon inte överleva mig?

Saknaden är så stor! Vi hade en nära, fin relation och den blev allt bättre med åren. Hon levde ett spännande liv och var intreserad av så mycket. Vi hade många gemensamma intressen och kunde prata med varandra om allt mellan himmel och jord. Även om döden och livets korthet. Hon var en mycket älskad dotter och blev också en allra bästa vän.

I början av juli förra året flyttade hon hem efter tjugo år i USA. Hon hade en ”dödsdom” över sig efter att man ca ett år tidigare konstaterat en mycket elak cancer. Hon hade länge önskat flytta hem och bo i ett hus på landet, nära till familj, släkt och vänner. 

Hon flyttade in hos mig medan hon sökte bostad. Det blev många bilresor till olika hus på landsbygden i Skåne innan det till sist klickade. I november flyttade hon in i huset nära Löberöd, tjugo minuters bilväg från Lund. Hennes kreativa energi gick åt till att skapa ett mycket fint och personligt hem där. Det blev hennes drömhem!

Hon blev allt svagare under våren. När hennes amerikanske man, som pendlat mellan Sverige och USA, inte var där bodde jag ofta hos henne. Jag var dålig på att se försämringen. Eller ville inte. Hur mycket hon anade och förstod vet jag inte. 

Hennes sista resa gick till det älskade sommarhuset i Blekinge där jag, tillsammans med hennes man och äldste bror med familj, firade midsommar. På bilden, där hon sitter med maken Jamie bak i båten på väg från huset, ser hon så glad ut. Jag kan inte fatta att hennes liv tog slut bara tio dagar senare!

Livet måste gå vidare. Kanske kommer man till sist på något sätt över sorgen, men livet kommer aldrig bli sig likt utan henne.