Jag möter ganska ofta människor som närmar sig pensionsåldern. De frågar mig som nybliven ”pensionist” hur det är. Räcker pengarna? Vad gör du om dagarna? Saknar du inte jobbet och arbetskompisarna?
Många längtar
efter att sluta jobba. Kneget kanske är och har varit slitsamt,
psykiskt påfrestande eller bara tråkigt, och pensionen hägrar som
en befrielse. Men det rosaröda kuvertet med uppgifter om vad man
kommer att få i pension gör många mindre glada. Man frågar sig:
Hur skall jag klara mig? Tänk om börsen och därmed pensionen
sjunker ännu mer!? Tänk om jag inte kan bo kvar och måste skära
ner på mycket av sånt jag gillar och tycker om.
En annan oro finns
bland dem som inte alls vill sluta arbeta, som vill jobba så länge
de kan. Den kategori som tycker det är för jäkligt, rent av
åldersdiskriminerande, att man måste sluta vid 67 års
ålder. ”Varför slänger det här ungdomsfixerade samhället bort
den erfarenhet och kunskap som jag har? Det är ju resursslöseri!”
Här anar jag att man förtränger en nalkande ålderdom, att man med
ögonbindel vill gasa på tills man far över stupet. Eller att man
helt enkelt älskar sitt jobb så att det nästan blivit meningen med
livet.
Även om man hört
om deltidsarbetande och hemmafruar som får mycket dålig pension,
blir långt ifrån alla fattigpensionärer. Många har god ekonomi
efter att de slutat jobba, men de flesta ligger väl någonstans mitt
emellan. Som jag. Efter en tid av omställning hittade jag till ny
ekonomisk balans och dygnsrytm.
För mig har
mycket av det som brukar sägas om after worktiden besannats. Första
veckorna med skön sovmorgon varje dag avlöstes av en viss oro. Men
numera hinner jag umgås med barn, barnbarn, särbo, släkt och
vänner. Jag reser en del och har gott om tid till intressen och
hobbies. Pensionärer som med fulltecknad agenda ilar mellan olika
aktiviteter finns nog. En del av mina nära tycker att jag hör dit,
men själv tycker jag att jag befinner mig i en lugnare och lagom
aktiv tillvaro.
Rädsla för
sjukdom och ensamhet kan smyga sig in med ett avsaktande livstempo
och kanske färre sociala kontakter. Ibland väcks existensiella
frågor som legat i träda. Livet är inte så långt. I visst
perspektiv går det fort. När din tid i arbetslivet är över blir
det tydligare att du har en begränsad tid kvar att leva. Det låter
kanske inte så positivt, men ett lugnare tempo med tid för
eftertanke behövs. Som en semester efter ett hårt arbetsår.
Man får tid att
bearbeta det som varit och tid att tänka framåt. För mig och många
andra är pensionärstiden något att ta vara på. Vi försöker
följa uppmaningen i dansbandslåten: ”Låt de sista ljuva åren
bli de bästa i ditt liv”. Den
blev en gång utsedd till tidernas bästa
svensktoppslåt. Kanske därför att texten på ett enkelt och
effektivt sätt pekar på livets eftermiddag, kväll och natt. En tid
de flesta av oss funderat över. Pensionärstiden.
