Tankar vid årets slut

I går, måndagen före nyårsafton, en vanlig vardag, åkte jag ner till köpcentret för att handla på systemet. Jag tog bilen. Det gjorde väldigt många andra också eftersom köpcentra utanför stadskärnan är till för bilister. Jag satt ganska länge fast i bilköer innan jag hittade en ledig p-plats. Utanför systembolaget var det också kö. En väktare släppte in folk efterhand som andra kom ut. Inne på bolaget kunde man knappt röra sig. Det såg ut som alla skulle köpa nyårsdricka just denna dag. Man fick krångla sig fram till de varor man ville ha och se´n ställa sig i en av de långa kassaköerna. Utanför ingången satt en trött tiggerska som ingen tycktes lägga märke till. Men kontrasten var talande.

Julen hade varit fin med barn och barnbarn och anhöriga. Jag hade handlat måttliga presenter i någorlunda god tid före julafton. Dagen innan aftonen utgick det ett påbud att jag skulle vara tomte. Eftersom jag inte äger någon tomtemask gick jag ut för att handla en sådan. Men dom var slutsålda överallt. Först vid middagstid på julaftonen hittade min svärdotter en i en ICA-affär. Så barnen fick en tomte. Jag kände igen deras otåliga iver efter att äntligen få alla eftertraktade paket. Jag kände igen deras lycka när dom fick det efterlängtade och jag kände och såg tillfredställelsen hos givarna.

Men glädjen över prylfesten ebbar ut ganska fort och en slags tomhet infinner sig. Eller en slags tystnad där gemenskapen, samvaron framför teven, vid granen och vid matbordet lever kvar i sinnet. Jag fortsatte till väninnans släkt på juldagen och upplevde ungefär det samma: Glädjen i att samtala, promenera, äta och vara tillsammans.

Det finns ett slags allvar i dagarna mellan jul och nyår. En räkenskapens tid över det år som förflutit. Tankar över tidens snabba gång. Vart bär det hän? En samling inför det nya ovissa året. Kanske är detta inte något man känner i ungdomens år, möjligen förstärks melankolin med stigande ålder.

Dagarna blir långsamt ljusare. Det är nyårsafton. Jag skall gå på en middag med några vänner. Sprattelvinet är inköpt och värdinnan skall bjuda på hummer. Inga raketer i år, men vi går väl ut och tittar på de andras fyrverkerier. Och skålar som vanligt för ett Gott Nytt År...

Överviktig?

 

Min väninna räknade härom da´n ut mitt BMI. Det är 26,3. Jag är överviktig! Mitt argument att muskler väger mycket håller inte. Det räcker att jag tittar på min kroppsprofil i helfigurspegeln. Jaha, skall man göra något åt det? Böcker om olika dieter är storsäljare. Liksom kokböcker. Och folk lägger mycket pengar på att ”renovera” fullt fungerande kök samtidigt som man äter mer snabbmat än någonsin tidigare. Jag bestämde mig i alla fall för att studera ämnet lite närmare.

Jag lärde mig att BMI är den mest utbredda måttenheten när man talar om sund kroppsvikt. BMI står för Body Mass Index. Man räknar ut sitt BMI genom att dividera sin kroppsvikt i kg med sin längd i cm upphöjt till två. Det sägs ge en mycket mer exakt bild av ditt tillstånd än bara vikten. BMI under 18,5: Du är underviktig. BMI mellan 18,5 och 25: Du har en sund och normal vikt. BMI mellan 25 och 30: Du är överviktig. BMI över 30: Du är svårt överviktig. BMI över 35: Du är extremt överviktig.

GI (Glykemiskt Index) är ett annat begrepp som förekommer ofta i hälsosammanhang. Det går ut på att enskilda livsmedel ges ett glykemiskt index baserat på hur snabbt de bryts ner och absorberas i mag-tarmkanalen. Det är ett mått på olika livsmedels effekt på blodsockervärdet och ligger till grund för kostrekommendationer i vissa dieter. Det som i första hand påverkar GI-värdet är kolhydraterna i livsmedlet, både deras typ och mängd. Kolhydratrika livsmedel med högt GI-värde kallas ofta för "snabba kolhydrater", medan de med lågt GI-värde kallas för "långsamma kolhydrater".

Jag kollade vidare på nätet vad det finns för dieter och kostråd för oss som vill gå ner i vikt och äta sundare. Ja, efter en snabbtitt fick jag nog en känsla av att inte alla var lika sunda (!), men de flesta skulle ge viktminskning. Dessa hittade jag:

Femtvådieten - GI-metoden - Inget fett, men kolhydrater (långsamma) - LCHF (low carb high fat) = Fett, men inga snabba kolhydrater - Ananasdieten - Flygvärdinnedieten - Shangri-La-dieten - Rigshospitalets bantningskur - Atkinsdieten - ISO-dieten - VLCD (Very Low Calorie Diet) - Lågfettkost - Paleo”Stenålderskost”- Vegetarian - Vegan - Itrim - Medelhavskost – Viktväktarna

Vad skall man välja? Jag har en kompis som är läkare. Han tycker att jag skall strunta i alla dieter. Det är bara en sak som gäller säger han: ”Ät mindre och motionera mer!”. Han har själv provat det och gick ner runt 15 kilo på 4-5 månader. Sen slutade han med ÄMMM-metoden (ÄtMindreMotioneraMer) och gick snabbt upp alla kilona igen!

Inte lätt det här! Medan julen snabbt närmar sig ägnar jag mig eftertänksamt åt 5,2-metoden. Jag tömmer burken långsamt...

 

Framtidsdrömmar

På en herrmiddag häromsistens ställdes frågan om vi har några drömmar kvar så här på livets eftermiddag. Vi är i ålder från 59 och en bit uppåt. Den yngste svarade först: ”Jag drömmer om att äga en Porsche eller en röd Ferrari Testa Rossa”. Andra talade mycket om att resa. Afrika, Sydamerika, Asien, ja också närmare som Portugal, Italien, Island. Det handlade också om drömmen att bo en längre tid på en främmande ort utomlands så att man lärde känna den.

Jag, den äldste, sa att jag efter år av brustna och kanske uppfyllda drömmar kommit dithän att jag insett det bedrägliga med detta. Visst, resa till Island skulle jag gärna, men det finns en risk att de stora drömmarna och målen gör att man glömmer det lilla i tillvaron. Och att drömmarna man drömt inte är vad man väntat när man nått dem. För min del räcker det numera med mindre etappmål och framför allt med att trivas med dagen. Jag har också med åren en hyfsat bra insikt om mina förmågor och mina begränsningar. Många av ungdomens drömmar var orealistiska. Det är inte bra att drömma om att bli världsmästare i simning när man inte ens kan lära sig att crawla.

När samtalet glidit vidare kom det mer att handla om drömmar man haft som inte blev av och om oro för framtiden. Han som drömde om en Ferrari hade när han var ung fått en novell publicerad. Han är långt ifrån talanglös på området men hade gjort ett val att satsa på en annan karriär. "Men kan du inte skriva vid sidan av jobbet?", undrade någon. "Nej! Skrivandet skulle kräva total uppmärksamhet. Heltid!", svarade han. Så den drömmen är avvecklad. Och vi känner igen det: många av våra drömmar har snabbt eller så sakta gått upp i rök. Så är livet, helt enkelt.

Flera av oss hade haft drömmar om den stora kärleken och den lyckliga familjen. Något som både uppfyllts och svikits för de flesta av oss. När vi sågs första gångerna för mycket länge sedan levde vi alla i parförhållanden. Endast en av oss sex finns kvar i samma relation idag. När drömmarna sjunker ihop blåses det liv i nya. Tills man struntar i att blåsa upp någonting, eller finner sig i det inte helt fullkomliga...

En drömde om att få fortsätta sitt älskade jobb, helst till döddagar. Han hade satsat allt på det och visste inte hur han skulle fylla dagarna utan. Hur löser man det? Jag gillade när någon sa att hans enda dröm var att MFF tar guldet nästa år också. Lagom nivå! Och jag som tycker att jag numera är nöjd med mitt fånga dagen koncept, hörde mig säga att jag drömde om en värld utan rovdrift på naturen, om en mindre materialistisk, rättvisare och kärleksfullare värld. Så pompöst och orealistiskt...

Telefonförsäljarplågan

 

Nu har det hänt två gånger på en vecka. Det har ringt två olika telefonförsäljare från samma företag. Ja, två gånger från två olika företag! Två gånger två lika med fyra påringningar alltså. Oftast unga välartade kvinnor och män som säger ”Hej, Jan!”. Det låter käckt, kamratligt och trevligt. Men lite för käckt. Inte är vi kompisar även om försäljaren försöker låta så. Jag svarar avmätt, men vill inte vara otrevlig.

Försäljarna ringer nästan bara på min fasta telefon. Antagligen är det svårare att fånga människor i mobiltelefonen. Med den kan man ju befinna sig i situationer där man är långt ifrån köpvillig. Det är nog så att äldre människor med gammeldags hemtelefon är de lättaste ”bytena”. Har den första försäljaren misslyckats tar nästa vid några timmar senare... Måste vara svårt för en lätt dement ensam människa att säga nej till de lockande erbjudandena.

Men jag vet också att telefonförsäljning inte är ett särskilt populärt arbete. Ofta är det unga människors första jobb. Jag har själv en son som sysslade med det en tid i brist på bättre. Inte så sällan hade han dåligt samvete för att han ”lurat på” någon, oftast en äldre person, något som denne egentligen inte tänkt köpa. Men han fick beröm av chefen...

Jag tycker lite synd om telefonförsäljarna samtidigt som jag blir irriterad över intrånget i mitt privatliv. I mitt inre gör jag mig en bild av uppringaren och försöker vara vänlig men bestämd. Ibland blir försäljaren smått desperat när han märker att jag,”offret”, vill avsluta samtalet utan att köpa, och han drar på lite extra. Då är det lätt för mig att bli lite sarkastisk och otrevlig. Någon gång har jag t o m lagt på luren mitt i samtalet. Och så sitter man där efteråt irriterad med lätt förhöjd puls. Så onödigt!

Vad gör man? Jo, man säger upp sitt fasta telefonabonnemang dit större delen av dom där samtalen kommer. Snart går mitt gamla hederliga telefonnummer i graven och det går bara att nå mig på mobilen. Och dit ger ni f-n i att ringa, kära telefonförsäljare!

PS. Läste just att mobiltelefonen hittills varit en fredad zon. Men från och med den 1 februari 2014 är det fritt fram för försäljare att ringa till mobilen. Fast och mobil telefoni kommer att ingå under samma ”etiska regler”. Något som konsumentverket kritiserar skarpt. Jag instämmer och anmäler mig till nixregistret för mobiler: Tel 077 228 0000!

Farväl gamla kökstelefon!

Härliga vintermörker!

 

Jag lever i en del av världen där det är väldigt ljust på sommaren men mycket mörkt under vintern. Många flyr vintern här för varmare och ljusare platser i sydligare nejder. Andra uthärdar kylan och de korta dagarna i väntan på våren. Särskilt längst ner i södra delen av vårt land där jag bor tycker många illa om den kalla, mörka årstiden och ”det vita möglet” som faller ned från himlen då och då.

Det är november nu och dagarna kommer att bli kortare tills det vänder strax före jul. Jag gillar mörkret! Det ger mig ett slags inre lugn. Många tycker jag är konstig. Men i mörkret lyser ljusen så fint inne och ute, jag tänker bra och Tv-n lyser klarare. Det är varmt och gott inomhus och man kan skriva, läsa och pyssla med bilder och foton. Bostaden blir som en trivsam koja utan något distraherande dagsljus utanför. Härliga mörker!

Sedan vänder det. Det blir sakta ljusare men det är långt till vår. Isarna lägger sig och snön faller. Dagarna är fortfarande korta men ljuset starkare. Sköna vinterdagar med skidåkning, långfärdsskridskor och snöpromenader. När det blir kväll tänder jag levande ljus, äter gott och myser med diverse inomhusaktiviteter.

Snö och is smälter så småningom och solen blir allt kaxigare. Det spritter i kroppen och det blir allt svårare att koncentrera sig på inomhussysslor. Man stoppar undan lyktor och stearinljus. Liksom vantar, vadderade ytterkläder, stickade mössor, långkalsonger och yllesockor. Nätterna blir kortare och koncentrationen splittras i det växande ljuset. Då är den förföriska, av många efterlängtade våren här. Men då saknar jag ljusen i vinterkvällsmörkret...

Ekonomisk rådgivning

Dollarpyramid

Jag har varit hos en ”oberoende ekonomisk rådgivare”. Dom var mycket vänliga där och det kostade ingenting. Den första träffen var ett informationsmöte. Förutom att jag var lite nyfiken lockades jag dit av gratis mat. Jag fick höra om pensions- och skattesystem och om hur man kan placera pengar. Något som dom naturligtvis vill göra åt mig.

Jag smet ut efter föredrag och käk utan att fylla i enkäten som delats ut. That´s it, tänkte jag. Men så var det inte. Bara nångra dagar efteråt ringdes jag upp av en kvinna med ljuv röst som ville boka tid för personlig rådgivning hos företaget. Och jag hörde mig själv tacka ja!

En vecka senare satt jag i ett samtalsrum med en proper, välklädd ung ekonom. Varför sitter jag här, tänkte jag medan jag svarade på rätt privata frågor om ekonomi och familjeförhållanden. Den unge ekonomen fick full inblick och insåg att det nog var svårt att tjäna mycket slantar på mig. Han såg att jag som nybliven pensionär lever något över mina tillgångar och hade ett förslag att jag skulle omvandla ett litet aktieinnehav till en slags fond från vilken det månadsvis skulle betalas ut till mig. Jag tyckte att det nog vore enklare för mig att skaffa billigare boende. Det kunde han inte förneka. Men han såg lite besviken ut.

När jag frågade vad dom tjänade pengar på, talade han om för mig att det inte alls var frågan om att snuva mig på något. Tvärtom! Om dom får placera åt mig får dom betalt av den dom placerar tillgångarna hos. Jag hade inte mycket att placera så tack och adjö. Men dom återkommer gärna om och när min kassa fylls på...

Efter detta har tre andra mer eller mindre oberoende ”ekonomiska rådgivare” ringt och erbjudit sina tjänster. Alla vill dom tjäna pengar på mina fattiga slantar. Ett tidens tecken i en kapitalistisk värld där jag är en liten kugge utan att vilja vara det. Jag säger som Marcellus i Hamlet: ”Ur led är tiden, ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Men det kan jag ju inte...

Misslyckat svenskt skolsystem

 

Jag, och många med mig, undrar vad som händer med det svenska skolsystemet. Ännu under 90-talet visade svenska elever toppresultat i internationella undersökningar. På den tiden gällde det som vår utbildningsminister hånfullt kallar ”den socialdemokratiska flumskolan”. Nu har Jan Björklund haft ansvarat för skolan i sju år och larmrapporterna duggar tätt.

I SVD 27/10 läser jag att Sverige i de senaste internationella undersökningarna som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har halkat efter betänkligt. Nu ligger vi en bit under snittet för jämförbara länder. Mer än var femte elev som gick ut högstadiet i fjol saknade fullständiga betyg. Tre av tio gymnasieelever får inga slutbetyg efter tre års studier och över 12 000 ungdomar beräknas varje år lämna grundskolan utan tillräckliga betyg för att över huvud taget kunna söka dit!

Jag ser att fem saker har hänt på vägen: Det fria skolvalet, sämre statlig styrning, skattefinansierade vinstdrivande privatskolor, en ny skolreform och att allt färre vill utbilda sig till lärare.

1.Att varje elev skall kunna välja vilken skola han/hon vill gå i verkar rimligt. Tyvärr har det lett till en snabbt ökande segregation som inte haft några positiva effekter på studieresultaten utan tvärtom lett till ökade skillnader mellan skolor och minskad likvärdighet i skolsystemet. Ibland undrar jag om det kanske var det man i vissa kretsar ville uppnå!?

2.När skolorna kommunaliserades missade man att behålla en statlig styrning som såg till att det inte blev skillnader i ekonomi och annat mellan skolor i olika kommuner.

3.Sverige har dalat snabbt i kunskapsrankingen sedan marknadsliberalerna lanserade den för Sverige unika ”friskolereformen”. Flera länder tillåter skattefinansierade privata skolor, men det är bara i Sverige som de tillåts vara vinstdrivande. I vårt land driver man, med några undantag, privata skolor för att tjäna pengar, inte för att utveckla pedagogiken. Skattepengar som borde hamna i skolsystemet hamnar i stället alltför ofta som vinst i riskkapitalbolag. Detta urholkar naturligtvis kvalitén.

4.Björklunds i min mening populistiska skolreform på temat ”Det var bättre förr” (och då tänker han väl på sin egen skolgång) har inte gjort det hela bättre. Betyg tidigare, fler prov, hårdare krav för att komma in i gymnasiet och införandet av tvååriga yrkeslinjer som inte ger högskolebehörighet. Dessa ”förbättringar” har lett till att allt fler slås ut allt tidigare och till att antalet sökande till yrkeslinjerna har minskat drastiskt.

Internationella experter anser att fler prov och tidigare betyg är fel väg att gå. De anser att man i stället borde satsa på självständiga, välutbildade och duktiga lärare i ett likvärdigt skolsystem, och man undrar varför vi hämtar idéer från USA och England, som har ganska dåliga resultat, i stället för från framgångsrika utbildningsländer som Singapore, Finland, Sydkorea och vissa provinser i Kanada. De är också förbluffade över att Sverige som enda land i världen tillåter vinstsystem i en skattefinansierad skola som lett till oroväckande segregering, betygsinflation och allt sämre skolresultat.

5.Idag har man i Sverige stora och växande problem med att rekrytera nya lärare. Lönen är relativt dålig och media och andra har under lång tid baktalat yrket. Statusen har sjunkit drastiskt under de senaste decennierna. De flesta ungdomar med bra gymnasiebetyg väljer att utbilda sig till andra bättre betalda yrken. Det räcker idag med att chansa på 1-X-2 i högskoleprovet för att komma in på lärarhögskolorna som ändå inte kan fylla platserna med sökande. Cirka en tredjedel av de som börjat hoppar dessutom av.

Så ser det ut i landet Sverige där de ledande politikerna säger att vi skall konkurrera med kunskap på den globala marknaden! Hur kunde det bli så fel?

 

Appar

 

För min pigga 92-åriga mor är ord från dator-och internetvärlden obegripliga. Hon har lärt sig hantera en enkel mobiltelefon så att hon kan ringa och svara, ta emot bilder och ta emot och sända sms. Det är hon stolt över. Men den nya cyberrymden är i övrigt främmande och nästan skrämmande för henne. Hon har aldrig ägt en dator och än mindre lärt någonting om hur en sådan fungerar. Hon är en av en dryg miljon svenskar som lever i utanförskap utan tillgång till ”Nätet”!

Jag, hennes förstfödde, tycker att jag behärskar det mesta man behöver kunna till vardags och lite till i den nya it-världen. Men vid senaste mobiluppdatering (som ju sker ungefär vartannat år!) fanns det säkert ett 40-tal så kallade smartphones att välja bland. Och två eller tre av den gamla sorten. Eftersom jag redan har mobilt bredband till min bärbara dator tyckte jag det var onödigt att skaffa ytterligare ett och nöjde mig med en enklare telefon att ringa, sms-a och nödfotografera med.

Nu känner jag att jag börjar halka efter. Går inte omkring ständigt nätuppkopplad och jag … har inga appar! Ungdomar omkring mig, och för den delen också mogna män och kvinnor, verkar vara jätteintresserade av sina smarta mobiler. Det tycks finnas en app för varje problem och för varje situation. I alla fall tittar många av dem mer på de små bildskärmarna än på verkligheten runt omkring sig.

Det går fort. Jag minns när jag för bara några år sedan i olika tryckta medier och annorstädes förundrad tittade på fyrkanter med små svarta och vita rutor och pixlar. Förstod sedan att det var något som smartphonen kan läsa in. En app!? ...Något som gör livet lättare för dig, något som du snart inte kan vara utan!

Idag skall man vara ständigt uppkopplad och kommentera och svara direkt i de ”sociala medierna” och på mejl. Någon längre väntetid accepteras inte. Allt genast med hjälp av den appfyllda smarta telefonen! När jag på kvällen öppnar min dator har det rasat in massor och jag känner att jag är sen. De flesta har redan gått i mål. Jag har blivit äldre och hänger inte riktigt med... Får väl nästa gång jag byter mobil skaffa en sån där liten handdator och skaffa appar.

Eller stanna upp och fortsätta som nu. Jag kan ju ändå så mycket mer än morsan.

Långt borta och nära

 

Du har kanske hört berättelsen om indianen som när han landat efter en längre flygtur satte sig ner på marken och väntade på sin själ. Själv har jag just åkt San Francisco tur och retur. Fick jag min själ med hem?

Många av mina kompisar har varit i Thailand. Flera gånger. Och i Australien, Brasilien, Sydafrika. Man åker på weekendresor till Berlin, Barcelona, Rom, Paris, London. Ungdomar far jorden runt. Kort sagt, vi reser som aldrig förr. Trots att vi är medvetna och vet att flygandet ökar på miljöförstörarkvoten avsevärt.

  Allt går fort nu. Mina föräldrar träffades en gång på en cykelsemester från Stockholm till Skåne. Ingen av deras familjer hade bil och att flyga ut i världen var otänkbart. Jorden krymper. Det verkar som många lever efter devisen ”Hemma bra, men borta bäst”. Är det äventyrslystnad, nyfikenhet och upptäckarglädje som gör att vi vill se alltmer avlägsna platser? Är det för att kompisen varit där eller därför att vi sett det på TV? Åker vi långt bort för att finna mening och glädje? Ju längre bort, desto lyckligare... eller är det bara en flykt från en trist vardag?

Jag har märkt att det man söker på fjärran platser ofta också finns nära. Men det kräver att man stillar sinnet och lär sig att se storheten i det lilla. Kanske har den insikten vuxit med stigande ålder.

Härom dagen upptäckte jag en vacker sjö i ett naturområde som jag inte känt till tidigare. Det ligger bara någon mil utanför staden där jag bott och sedan arbetat i under många år. En oväntad idyll så nära! Det fyllde mig med en slags lycka. När jag satt på en höjd och tittade ut över sjön gav det mig lika mycket som utsikten över San Franciscobukten.

Egentligen finns det många sådana nära platser. Även redan kända. På en stilla kvällspromenad får parkdammen och träden runt omkring en ny innebörd. På cykelturen känner du dofter och ser nya detaljer. På söndagsutflykten till en plats där du varit många gånger tidigare får den nytt liv.

När jag går med barnbarnet i den välkända, nära skogen som brinner av höstens färger är jag glad att jag fick själen med mig hem från Kalifornien.

San Francisco september 2013

På San Franciscos gator

trängs turister och uteliggare

med spårvagnar, trådbussar o

biodieselhybrider, taxibilar,

cyklister och vanliga gående

eller joggande stadsbor

På stadens tusentals krogar

serveras god mat av vänliga

unga människor medan

Stilla Havets mäktiga dyningar

sakta sköljer in över Sunset Beach

Paraden med homo-, bi- och

transsexuella på Folsom Street

vibrerar av desperation och

tafatta försök att fånga dagen,

av behov att synas, av att

vara mer än vad man blev

och kanske av längtan efter

äkta kärlek

På havet vid Golden Gate

tävlar monstruösa katamaraner

sponsrade av miljardärer

USAs mönstergrabbar vinner

den ärofulla Americas Cup

på ett bragdartat sätt och

nationens självkänsla stärks

Över gräsmattorna framför den

pampiga City Hall där hemlösa

vilar i solen och över köerna

till soppköken vid Embarcadero

vilar moln av uppgivenhet

och förtvivlan

I streetcars med tonade rutor

glider de välbeställda förbi

mot komfortabla bostäder

väl skyddade mot intrång

av obehöriga

Gandhi med höftskynke och stav

blickar ut över bukten och

ser ut att vända ryggen mot

pulserande liv, desperation,

lidande och fåfängt

uppmärksamhetsbehov

I staden vid den gyllene bron

lever den amerikanska drömmen

sida vid sida med mardrömmen

Spår i asfalten

Denna sommar har jag upptäckt något som jag inte lagt märke till tidigare år. På färd på asfaltbelagda mindre vägar i södra delarna av vårt land har jag med stigande förvåning sett svarta vilt slingrande spår. Ibland ses de också på stora parkeringsplatser. Var kommer spåren ifrån? Vem har gjort dom? Och varför?

Kan det vara däcktillverkare som testar sina däck på svenska småvägar? Visserligen testar Mercedes, Volkswagen, Citroen med flera biltillverkare sina produkter i vinterväglag uppe i norr. Men nej, det är nog inga Michelin- eller Dunlopgubbar som är ute och kör och lämnar spår i den svenska asfalten.

Min tes är att det är sysslolösa unga män på landsbygden som roar sig. Vad gör man en torsdagkväll i Vissefjärda, Åryd, Knohult, Knislinge eller tusen andra småställen? Man kör en sväng med bilen eller motorcykeln. På ställen där ingen ser en accelererar man så mycket det går och leker med bromsen. Eller hur det nu går till. Och så vill man naturligtvis vara bättre än kompisen, man triggar varandra att sätta värre spår.

Man inte bara roar sig. Man vill synas! Jag sätter spår – alltså finns jag till! De snirkliga svarta linjerna i asfalten blir ett slags graffiti. Kanske finns det asfaltspårmästare som är okända för oss vanliga bilister, men som hyllas i en inre krets. Möjligen är det så att de invigda kan se vem som gjort vad. Kanske kommer någon av dem en dag hyllas som förnyare av konsten...

Eller så är det bara ett slags ”chicken race”. Ett mandomsprov utanför det etablerade samhällets regelverk. Den som vågar mest utan att hamna ute i terrängen vinner. Hur som helst är det så lockande att göra saftiga spår i asfalten att man är beredd att lägga många sköna slantar på däckskontot för att odla sin säregna ”redneck”-hobby.

Age of Aquarius

 

När jag var ung var det vanligt att man konfirmerades. Det kallades för att man ”gick fram”. I vissa kretsar var man vuxen efter det. Men i allmänhet hade man tagit till sig mycket lite av konfirmationsundervisningen. Man hade bara genomgått en social rit men knappast blivit andligare. Jag är kvar i statskyrkan, inte för att jag är troende, utan därför att jag gillar kyrkobyggnaderna. De är ofta mycket gamla och kulturhistoriskt intressanta och de är bra platser för stillhet och eftertanke.

En del hävdar att religionen håller på att dö ut i vårt land. Men jag tycker att vår tid verkar vara fylld av gammal och diverse ny andlighet. Själv provade jag i min tidiga vuxenålder Transcendental Meditation, kanske inspirerad av Beatlarnas intresse för detta. Det finns ett nyväckt intresse för buddhism, hinduism, shamanism, taoism. Jag känner folk som är med i den i Kina förbjudna och grovt förföljda sekten Falun Gong och andra som är anhängare till Bahaireligionen och Hare Krishna. Fastän jag är lätt skeptisk har jag med behållning läst böcker av ”New Age”-författare som Alice Bailey, Paul Brunton, Neale Donald Walsh, Eckhart Tolle och Deepak Chopra.

Jag är bekant med andra som som tror på själavandring, kanalisering, auror, intelligenta utomjordingar som vill vårt bästa, healing och mayansk mytologi. Man tror på en ny, bättre och kärleksfullare tid i Age of Aquarius, Vattumannens tidsålder. Människors sökande och längtan efter icke helt rationella förklaringar på tillvarons mysterier tycks aldrig ta slut!

Fysisk-andlig sommarövning

Krossa rutor

 

På en gata vid kvarteret där jag bor i en av Sveriges mest kända universitetsstäder finns en mäklarfirma. Längre ner där gatan slutar ligger ett stort bostadsområde för studenter. Nästan varje vecka är något eller några fönster krossade hos mäklaren. Varför är det så? Är det bara berusade och förvirrade ungdomar som roar sig? Kanske ibland, men jag ser ett annat mönster. Lyxaffärer och mäklare är målet för förstörelsen. Jag anar att det är radikala ungdomars protest mot samhället.

Är du utan bostad? - Köp din egen! Men dom som inte har jobb och pengar då, vad skall dom göra? Jag kan förstå fattiga och arbetslösa ungdomars ilska. Jag antar att de krossade rutorna är ett sätt för dem att manifestera sitt utanförskap, kanske att protestera mot samhället och mot ökande klassklyftor.

Hörde på radion härom dagen att bostadsbyggandet är rekordlågt. Förklaringen är att de privata bolagen inte finner det lönsamt att bygga nu i svajig konjunktur med risk för sjunkande bostadspriser. Receptet är alltså att skapa brist på bostäder så att priserna stiger.

Alla dom som inte har råd och möjlighet att köpa skiter man i. Och frustrerade ungdomar och studenter krossar fler rutor. Fast inte längre på mäklarfirman i mitt kvarter. Den har nyligen flyttat till ett ”lugnare” område långt från studentbostäderna...

Rädslan regerar

Jag såg ett reportage på TV om den hårdbevakade gränsen mellan USA och Kanada! Det påminner mig om den tid då jag med fru och två små barn passerade gränsen till DDR i en Citroen 2 CV. ”Haben Sie pistolen oder automatvaffen mit?” frågade gränsvakten med stenansikte och utan någon som helst humor. När vi åkte ur landet undersökte de bensintanken med en specialpinne och tittade med speglar om det fanns någon under bilen! Idag behandlas de   som skall in i USA från Kanada på liknande sätt. Varför? Jo, på grund av rädslan för terrorister efter 11:e september. Det är bara ett exempel på följderna av rädslan för ”terrorism” och ”ondskans axelmakter”.

Det är en rädsla som är lönsam för vissa. Terrorismhot sätter fart på produktionen av vapen. Det gör också rädslan för eventuella framtida krig. Skjutvapen, övervakningsutrustning, bomber, robotar, krigsfartyg och flygplan kostar! Det militärindustriella komplexet har en perfekt affärsidé: Det gäller att hålla rädslan vid liv! Och den måste få utlopp i ständig rustning och lagom stora krig då och då. 

Vapenhandeln är big business. Världen spenderar över 1000 miljarder dollar årligen på det militära. USA står för över 40% av världens militärutgifter! Näst mest spenderar Kina (ca 7%) därefter kommer England, Frankrike och Ryssland med runt 5% vardera! (http://www.globalissues.org/article/74/the-arms-trade-is-big-business) 

Sverige är idag världens största vapenexportör i relation till folkmängden. Åren 2001 till 2010 fyrdubblades svensk vapenexport till en försäljning på 13,6 miljarder år 2010. År 2005 passerade andelen av svenskt krigsmateriel som exporteras 50%. Huvuddelen av vapenexporten är för strid. (Wikipedia). Kostnaden för 40-60 exemplar av Jas 39 Gripen i nästa generation blir 90 miljarder kronor enligt försvarsminister Karin Enström. (Ny teknik 25 aug 2012)

Det måste finnas en väg ut ur denna galenskap! Jag är helt övertygad om att de flesta skattebetalare världen över vill ha fred på Jorden, förståelse och vänskap. De vill inte att deras pengar skall användas till krigsmaterial och vapen. Tänk om de hjärnor som finns i denna destruktiva sektor i stället arbetade för bättre miljö, för energi som inte förorenar och med hur man fördelar jordens resurser rättvist och hållbart. Tänk om välvilja och omtanke fick regera och kloka personer med mänsklighetens bästa för ögonen fick styra. Det borde vara möjligt!

Till minne av en svunnen tid?

Estetisk rensning

 

Man genomför en "estetisk rensning", särskilt på gymnasienivå, i vårt land. Alliansregeringen med utbildningsminister Björklund i spetsen har med dunkla motiv kraftigt dragit ner på estetiska verksamheter som bild, musik, teater och dans i skolan. Många tycker som jag att en skola utan kulturliv och levande kulturämnen blir tråkig och halvdöd. 

Färsk Unesco-forskning visar dessutom på tydliga samband mellan kulturbärande, kreativa ämnen och framgång i teoretiska. Man ser att kreativt skapande, kör, orkester, utställningar, teater, dans och musik ger kunskaper och färdigheter som berikar individerna och allt skolarbete. Detta har man insett i framgångsrika skolländer som Sydkorea, Kanada och Finland. 

Sverige går åt motsatt håll. Vi skall bara ha ”nyttiga ämnen”, sådana som de självutnämnda pedagogikexperterna i regeringen anser ge kunskap. Hos Sveriges gymnasister skall tydligen konst, musik, teater och film inte längre ingå i begreppet kunskap och allmänbildning. Framtida svenska affärsmän och andra som hamnar i kontakt med övriga européer kan ju alltid föra in samtalet på golf, väder och fotboll när det börjar pratas om konst, foto, musik, film eller teater...

Konstnärlig och kreativ verksamhet i olika former och kunskap kring detta tycker regeringen skall vara ett fritidsnöje, inte något som längre skall finnas på schemat för alla. Genom att stryka ämnet estetisk verksamhet i Sveriges gymnasier genomför regeringen ”estetisk rensning” och bekräftar att Sverige är ett kulturellt u-land i Europas utkant. 

 

"Vindsnurror"

På 80-talet cyklade jag en helg i Danmark med kollegor från min arbetsplats. Vi passerade ett av de första vindskraftverken. Vårt grannland hade beslutat att inte satsa på atomkraft. Jag som är kärnkraftsskeptiker tyckte det var en fin och hoppfull syn. En i gruppen, en stadig kärnkraftsanhängare, fnös åt vad han tyckte var en löjlig företeelse. ”Såna där vindsnurror kommer aldrig ge mer än en promille av den el vi behöver i framtiden. Utan kärnkraft klarar vi oss aldrig!”, sa han.

Norrut från Lund längs E22:an ser man idag mängder av vindsnurror på åkrarna. Mitt barnbarn räknade till ”tjugotretton” stycken när vi åkte den vägen häromdan. På pirarna utanför Köpenhamn och i Öresund ser man idag mängder av vindkraftverk. Och fler planeras på många ställen i vårt land.

Barsebäcks siluett står som ett tyst monument över kärnkraftsepoken. I alla fall i den här delen av världen. Vår vindkraft producerar idag lika mycket el som ett kärnkraftverk. Och den framgångsrika industrinationen Tyskland har beslutat att lägga ner sina kärnkraftverk efter katastrofen i Japan. Vindkraft ger numera ett viktigt eltillskott i många länder. Inte anade min kärnkraftsälskande kollega hur fel han hade!

Vindkraftverk på Listerlandet