Att fika

Babettes Kafferi i Linköping

Jag minns första gången jag smakade kaffe. Det var en sommar hos mormor och morfar som hade vänner på besök. Kanske var jag sju år. Det serverades kokkaffe i små fina koppar på fat och flera sorters kakor. Till barnen ett glas mjölk eller i bästa fall sockerdricka. Jag bad att få smaka på kaffet som de vuxna drack och fick en kopp utspädd med mycket mjölk och socker. Ändå tyckte jag det smakade vedervärdigt. Kunde inte fatta hur de vuxna tyckte det var gott. Men redan då var kaffet en nationaldryck. Med eller utan brännvin.

När kaffedrickandet sedan började bli en vana för min del minns jag inte. Däremot minns jag att det bara fanns en sorts kaffe. Kokkaffe gav vika för bryggkaffe som ofta stod på värmning i en glaskanna med några femöringar under sig för att hålla rätt temperatur. På den tiden var kaffet nästan gratis. Man gick på kondis och fick dricka hur mycket kaffe som helst, det var bakverken som kostade. När televisionen kom till landet gick man inte lika ofta på kafé, i stället sörplade man kaffe framför teven. Kaffe som höll sig varmt i en TV-kanna.

Barista på Lilla Fiskaregatan i Lund

Men känslan av kaféet som en plats för avkoppling eller som mötesplats fanns kvar och har ökat. Det var nog på nittiotalet som de första caféerna efter amerikansk förebild startade i Sverige. Och man lyckades få upp priserna så att en kopp, mugg eller ett glas kaffe kostade nästan lika mycket som en stor stark! Det svarta bryggkaffet fick ge vika för espresso, caffè latte, cappucino, café au lait, caffè macciato mm. Kafépubliken har blivit yngre och kaffeställena är fler än någonsin. Och mysigare, sittvänligare och mer profilerade.

Idag drickes det mest kaffe i världen i Skandinavien. Finland är värst med Sverige som god tvåa. Statistiskt sett lär vi dricka 144 liter per person och år! För mig har fikapausen eller kafébesöket alltid varit viktig(t). På jobb och på fritiden. En paus i vardagen. En stund för småprat eller avkoppling. En social mötesplats eller plats för lugn och eftertanke. Kopp på er!

Idas Bod i Lomma

Rädd för att flyga?

Nej, jag är inte rädd för att flyga, men jag gillar det inte. Ända sedan jag nyligen kom hem från en tur- och returresa till nordvästra USA och tidigt på morgonen landade på Köpenhamns flygplats med lock för båda öronen, har jag funderat över detta sätt att färdas.

När man skall iväg på en internationell flygresa bör man vara på plats två timmar före avgång. Numera skall man checka in själv, hemma på datorn eller på en terminal på flygplatsen. För många är det ovant och stressande. Sedan skall man stå i kö för att lämna in bagage och därefter för att kroppsvisiteras. Vid avfärd från Kastrup visiterades jag dessutom ”slumpmässigt” en extra gång på väg in till väntrummet vid min gate. Man letade bland annat efter spår av sprängmedel i mina skor!

Se´n slussas vi passagerare in i rangordning efter hur dyra biljetter vi har. Kö igen och trångt inne i flygplanet när folk skall pressa in sina handbagage i de därför avsedda hyllorna ovanför de trånga sittplatserna. Och så på med säkerhetsbälte och lyssna på instruktion om hur man skall bete sig vid eventuell olycka. Jag undrar alltid varför flytväst och inte fallskärm? Men den flygrädde påminns i alla fall om att det värsta kan hända...

När jag lyckligen mellanlandat i San Francisco måste jag hämta mitt bagage och checka in det igen för vidare färd till slutmålet. Sedan gäller det att hitta rätt gate för nästa flyg och ta en långpromenad eller ett flygplatståg dit. Därefter är det dags att trängas in i nästa  klaustrofobiska flygplan. Väl framme vid målet har jag problem med att hitta rätt bland ca 20 bagageutlämningsband.

Under flygresorna funderar jag på hur otroligt många plan det är i luften samtidigt, och på att de inte lämnar några gröna spår precis. Obeskattade, svårt förorenande avgaser och en otrolig mängd engångsförpackningar! Hur ofta hör man om det i miljödebatten? Vilka flyger mest? Är det möjligen beslutsfattare av olika slag?

Jag minns en artikel i DN för några år sedan, då man följde några familjer för att se vilka miljöspår de lämnade. En familj cyklade, åkte tåg och handlade miljövänligt och låg mycket bra till, men deras goda värden ändrades totalt efter en tur- och returresa till Thailand. Så är det, men det tystas ner för det hotar hela världsordningen. Globalisering och mobilitet är en självklarhet i vår tid. Även om det innebär svåra miljöproblem.

Jag undrar om man kan resa annorlunda eller är flygandet oåterkalleligt? Jag känner människor som alltid väljer tåg om det är möjligt. (Man vinner t ex knappt en timme på att flyga från Malmö till Stockholm i stället för att ta snabbtåget. Flyget är mycket obekvämare med transporter till och från flygplatserna och dessutom betydligt dyrare) Jag har läst om en ny generation snabbgående, miljövänliga båtar och om framtida säkra och utsläppsvänliga luftskepp. Men det är kanske teknikers orealistiska drömmar.

Jag kommer att tänka på en gammal fiskare jag kände. Han brukade med båt ta sig in till närmsta staden varje lördag där han sålde sina fiskar. En gång i livet hade han tagit sig flera mil hemifrån. Då åkte han tåg till staden långt borta där han gjorde sin värnplikt. Tiderna förändras...