Ljus i mörkret

 

Den mörka årstiden kulminerade för några dagar sedan. Nu vänder det och vi går mot ljusare tider. I medierna består mörkret, men även om det inte ser något vidare ut i världen finns det ljuspunkter. Det kanske fokuseras för mycket på negativa nyheter, på elände och hemskheter?

Men det finns många anledningar att se mörkt på tillvaron och framtiden. Det obeskrivliga lidandet i Aleppo, Mosul o Sydsudan m fl platser, Trump som USAs president, nationalistiska högerkrafter allt starkare i Europa, Putins tsarliknande styre i Ryssland, strypning av yttrandefriheten i Turkiet m. fl. länder, muslimsk-, facistisk-, stats- och knarkrelaterad terror, miljöhotet, den ohämmade kapitalistiska globaliseringen som tär svårt på jordens resurser.

Bra då med Hans Roslings mer positiva världsbild som motvikt. (Se till exempel: https://www.youtube.com/watch?v=bcpjl0mxRvs ). Han menar att medierna fokuserar på hemskheter och negativa nyheter i stället för att beskriva världen som den enligt honom verkligen är: Att allt fler barn (även flickor) går i skolan, att barnadödligheten sjunker, att jordens befolkningstillväxt stannar av, att allt fler länder stabiliseras, att världens medelklass är snabbt växande och att livet blir materiellt bättre för en allt större del av jordens befolkning.

Dottern tattuerar. Pengarna går till Standing Rockrörelsen

Budskapet som i kristen tappning lyder, ”Allt vad du vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem”, finns i alla stora religioner. Många lever också med det som rättesnöre. Organisationer som Greenpeace, Amnesty, Röda korset o Röda halvmånen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Rädda Barnen med flera arbetar i den riktningen. Nyligen skrevs Parisavtalet om miljön under och det är fred i Colombia efter 52 års inbördeskrig. Plastpåsar förbjöds i Frankrike 1:a juli, Kanada och USA har förbjudit gas- och oljeutvinning i de arktiska delarna av sina länder och utvecklingen av energikällor som inte tär på jordens resurser gör stora framsteg.

Själv har jag det bra i landet Sverige. En välmående pensionär som har tillräckligt för att leva ett gott liv. Också jag drabbas ibland av svartsyn, men det kan kännas lite övermaga att sitta välmående i sin bekväma bostad och beklaga sig över tillståndet i världen! I stället borde jag engagera mig mer i de positiva krafter som finns och som arbetar för en bättre värld. 

 

"In Temporary Separation"  Ulla Ridderberg

Före jul var jag i bakgrunden engagerad i en ljusfestival i en slottspark på den skånska landsbygden, ”Dark Light Poetry”. Det var konstnärer och ljussättare som fysiskt och symboliskt laddade mörkret med ljus i olika former. Hundratals besökare gick under två kvällar i det regntunga mörkret rundan i parken och kände sig upplyfta och upplysta och förhoppningsvis fyllda av positiv kraft. I alla fall fungerade det så för mig. Det finns alltid en strimma ljus i mörkret och det kommer en ny dag även efter den mörkaste natt.

Ut i naturen

Familjeutflykt 1954

Jag har sedan barnsben en längtan till naturen, antagligen triggad av somrar i skärgårdar och av föräldrar som ofta tog med oss barn ut i naturen på helgerna. Året om. Antagligen är det också så att människans tiotusentals år som jägare, samlare och brukare av jorden finns i vårt kollektiva minne och inprogrammerat i våra gener.

I Blekingeskog 1972

Men det tycktes inte gälla en granne jag hade under några år och som invandrat från miljonstaden Sofia i Bulgarien. Han och hans fru och barn promenerade finklädda på stan på lördagarna och satte sig på ett fik. Han tyckte vi var jättekonstiga, när jag och min familj sa att vi skulle åka ut och gå en sväng i naturen i stället. Det var något han aldrig kunde tänka sig att göra. - Varför det? Vad gör ni där? undrade han konfunderad. ”Naturen” eller ”skogen” var för honom något okänt, skrämmande, mörkt, blåsigt och obekvämt som man helst skulle undvika. 

Det var svårt för honom att förstå att vi tyckte det är kul, uppfriskande, stimulerande och nyttigt. Att det är ett trevligt sätt av få motion och umgås. Att det är spännande att se olika växter och djur och att man kan få lugn i sinnet under bar himmel ute i skog och mark.

Med kompis i Sarek 1983

Ja, jag är en naturromantiker. Men det grundar sig i många minnen från cykelturer, seglatser, fjällvandringar, kajakturer, skidåkning, långfärdsskridskoturer, familjeutflykter och sällskapsvandringar, tält och vandrarhem, rastplatser, matlagning på trangiakök, termoskaffe, bad, sol, regn, storm och stiltje. Och i den speciella närhet man får när man är tillsammans nära Moder Jord.

Nu i mogen, nästan övermogen, ålder är utflykter i naturen fortfarande en självklar del av mitt liv. På sjöar och hav, i skogar, bland berg, i gröna dalar, på is och snö mår kropp och sinne bra. Att regelbundet röra sig i skog och mark ger mig tillräcklig fysisk träning på ett icke konstgjort sätt. Ibland, särskilt när jag är ensam, blir naturen också en meditationsplats, ett ställe där själen får ro och lyftning. 

 

Någonstans på östkusten 2006

Att jogga eller springa är okej, särskilt om det sker i naturens famn. Numera går jag bara. Rask promenadtakt ger bra motion. Jag traskar en hel del också om jag är kvar i sta´n. Däremot har jag haft svårt att haka på trenden att gå på gym. Många bland släkt, vänner och bekanta springer på löpband, lyfter skrot och tränar musklerna i avancerade apparater på sådana ställen. Andra bygger upp kropp och själ i olika sorters yogaövningar. Gym & Yoga tycks ha blivit en folkrörelse i takt med att kyrkan tappat sitt grepp över folket. Det verkar fylla ett behov av fysiskt och andligt livsinnehåll som har gått förlorat i vår nya ljuva tid, fylld av bildskärmar, stillasittande, bilåkning och överdriven konsumism. 

 

På Åsundens is 2016

Men även om jag kanske låter kritisk funderar jag på att göra ett avsteg. Nästa år har jag förutom fortsatta naturutflykter av olika slag tänkt göra ett försök med yoga. ”Yoga för stela leder”. För att förhoppningsvis kunna fortsätta länge än...

Farväl Leonard!

 

Som ung student lyssnade vi - jag och några vänner och väninnor - på en man som med en djup, lite melankolisk röst sjöng poetiska texter om ”Suzanne”, ”Marianne” och ”A bird on a wire”. Vi var hänförda, nästan förförda. Han hette Leonard Cohen och han har följt mig vidare genom livet.

Sångerna han sjöng har tröstat, förklarat, läkt och uppmuntrat. I kärlek, i separation, i livskriser och i tankar om tillvaron och tillståndet i världen: ”I´m your man”, ”Ain´t no cure for love”, ”Paper Thin Hotel”, ”Fingerprints”, ”Stranger song”, ”Dance me to the end of love”, ”Famous Blue Raincoat”, ”Take this waltz”, ”Don´t go home with your hard-on” och ”The Future” är några av dem. Låtarna i albumen efter 1992 har jag inte lyssnat så mycket på. Till exempel hans sista, ”You want it darker” från 2016. Det har jag framför mig!

Ibland läser jag lyrik men har ofta svårt att koncentrera mig. Oftast glider raderna undan. Visst är Tranströmmer mycket bra och Bruno K Öjers estraduppläsningar är säreget suveräna, men deras texter når inte in i mig som de mångtydiga texterna i Leonard Cohens sånger.

När Svenska Akademin meddelade att Bob Dylan fått nobelpriset tänkte jag att det är okej. Han har funnits med länge och hans sjungna poesi har berört väldigt många, också mig. Men Leonard trängde djupare in i mitt sinne. Om jag suttit i akademin hade jag röstat på honom. Och om han hade fått priset hade han kommit för att ta emot det! (Om han levt alltså. - Ja, som den gentleman han lär ha varit hade han nog kommit ändå...) Jag läser att Cohen generöst skall ha kommenterat beskedet om att Dylan fått priset med att, ”det är som att sätta en medalj på Mount Everest för att det är världens högsta berg”.

För några år sedan hade Leonard Cohen en konsert på Sofiero vid Helsingborg. Jag hade tänkt köpa biljetter, men något kom emellan. Så synd, det var sista chansen! När jag en morgon för några dagar sedan fick höra att han dött, klämde jag en liten tår. Symboliskt nog var det strax efter Trump valts till USAs näste president. Jag tänkte att nu orkade inte Leonard längre. Nu var det läge att lämna in!

”Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That's how it goes
Everybody knows
Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied
Everybody got this broken feeling
Like their father or their dog just died”

- - -

https://www.youtube.com/watch?v=8IfmiKnZi3E

”Dösnack”

Härom dagen såg jag på TV en film från USA om två barn som till föräldrarnas stora förvåning och ängslan hade starka traumatiska minnen från tidigare liv. Filmen var ganska arrangerad och tillrättalagd, men det var en slags dokumentär där barnen själva vittnade om sina fragmentariska minnen från vad som påstods vara tidigare existenser. Denna film fick mig att åter fundera över hur våra liv påverkas av om du tror att du kommer till himmel eller helvete efter att du dött? Eller om du tror på själavandring och många liv? Eller på det totala utslocknandet?

Kristna, muslimer och judar tror på ett liv efter detta, ett evigt liv, även om det måste kännas ångestfullt att inte veta om man kommer att plågas på det heta stället eller om man salig kommer att få sväva med änglarna bland rosa moln. Inom den svenska kyrkan är man numera lite ambivalent och försiktig med att locka med paradiset eller hota med helvetet. Vissa frikyrkliga är mer trosvissa och tydliga. För en del av dem är det trångt i paradiset, där bara en begränsad del av de troende kommer att få plats. Katolicismen är mer frikostig. Enligt den är det bara de allra värsta syndarna som åker direkt till helvetet, vi övriga småsyndare kommer att hamna i skärselden innan vi eventuellt når paradiset. Goda gärningar och gåvor till kyrkan underlättar starkt den resan.

"Yttersta domen" 1536-41 Michelangelo

Vissa muslimer har en föreställning om att den (en man förstås) som dör i strid för sin tro får leva med sjuttiotvå jungfrur i paradiset och dessutom ta med sig ett stort antal släktingar dit. De som tror på sådant måste vara väldigt motiverade att slåss och döda de andra, de ”otrogna”! Risken finns förstås att den stridande mannen blir dödad av en kvinnlig soldat. Då blir utfallet helt annorlunda... De flesta muslimer har en mer moderat inställning till detta, men tror liksom de flesta kristna på domedagen och en dömande och i viss mån förlåtande Gud.

Jag känner några som tror på reinkarnation, eller i alla fall på att själen lever vidare på något sätt när kroppens löses upp i molekyler. Om jag fattat rätt har också hinduer uppfattningen att vi återföds i någon skepnad tills vi förenas med världssjälen, Brahman, och buddisterna hävdar väl att vi återföds till lidandet på jorden tills vi slutligen uppnår befrielsen, utslocknandet - Nirvana.

Inom många riktningar av ny andlighet (New Age) tror man på själavandring och återfödsel. Jag har läst en sådan bok om livet efter döden och en om reinkarnationsterapi, där patientens oro och ångest botas genom att hen  återupplever händelser från sina tidigare liv. Gemensamt för de som tror på återfödelse tycks vara att man tror att vi lever väldigt många liv innan vi bättrat vårt karma och till sist får befrielse genom att erfara den stora upplysningen.

Så de flesta anhängare av religioner och ny andlighet tror på ett evigt liv eller på flera liv efter döden. Om det minskar deras oro inför döden vet jag inte. Även om jag, en sökare, inte har någon sådan övertygelse, är tanken på att jag en gång skall dö inte deprimerande. Jag försöker leva detta livet så ansvarsfullt och rätt som möjligt. När natten kommer är det skönt att lägga sig att sova. Om jag vaknar nästa dag vet jag inte säkert. Men kanske...

Ensamheten

 

Det finns en dokumentärfilm om en kvinna i norr som utövar en udda sport. ”Armbryterskan från Ensamheten” heter den. En suggestiv och härligt poetisk titel, tycker jag. Ensamheten är en liten by i Västerbottens inland. Kan tänka mig att den befolkades för några generationer sedan av strävsamma jord- och skogsbrukande nybyggare som slog sig ner på en enslig plats som gavs namnet ”Ensamheten”. När jag kikar efter den på nätet ser jag att gemenskapen verkar vara stor i den byn. Inte bor det några ensamma människor där inte!

Ensamheten sägs vara stor i vårt land, men kanske är den ganska ny? När skiftena sprängde byarna på 17- och 1800-talen sattes familjerna på egen mark utanför byn. Då försvann den täta granngemenskapen på många håll. Sedan innebar nyodlingar i skogiga och frostbitna trakter mycket ensamt slit på torp i isolerade landsändar. Men så länge lantbruken drevs för hand och med hästar krävdes det mycket folk, så den en fysiska ensamheten var nog inte stor på den tiden. Men kanske fanns en annan ensamhet i torftigheten, tristessen och isoleringen?  

Med flytten från hembygden till anonyma stadsmiljöer under industrialismen försvann lantbrukslivets naturliga gemenskap. Den ersattes av trångboddheten i städernas barnrikehus. Jag ser framför mig ett myller av kvinnor och barn, och män som kommer hem till middag efter arbetsdagens slut. Mycket slit och för mycket oönskad gemenskap. Kan tänka mig att många ofta längtade efter ensamhet och lugn och ro. 

  
”Ensam är stark!” - är det ett typiskt svenskt uttryck? Kanske det. Idag är ensamhushåll en mycket vanlig form av boende i Sverige. Den omtalade Svenska Ensamheten kom med välfärdssamhället och kvinnofrigörelsen. Från mitten av 1900-talet har antalet ensamboende ökat stadigt i världen, men i synnerhet hos oss. Vi toppar statistiken. Men det finns i detta ofta en självvald ensamhet. I vårt samhälle har man för nästan första gången i historien råd att bo ensam. Ofta handlar ensamboendet om frihet, om självförverkligande och kontroll över det egna livet. I Sverige är kvinnorna i majoritet bland de ensamboende. 
 

Men det vittnas också om en sorglig ensamhet. En icke självvald sådan. I individualismens tidevarv är varje enskild människa en konsumtionsenhet. Banden till släkt, familj och vänner är ofta lösa i vårt land. Du skall kunna sköta dig själv! Och i ett klimat som under det kalla och mörka vinterhalvåret inte bjuder in till samvaro utanför hemmet minskar inte ensamheten. Den negativa ensamheten är vanligast bland ungdomar upp till 25-årsåldern och bland äldre över 75 år. 

Men totalt sett visar forskning att svensken ofta har fler vänskapsrelationer än människor i många andra länder. Vi är faktiskt mer nöjda med våra sociala nätverk än människor i länder där man hyllar traditionella familjestrukturer. Den svenska individualismen gör det lättare att välja sitt umgänge och det leder till fler och djupare vänskapsrelationer. En ny stor europeisk studie visade att Italien ligger i topp med 25% rapporterad negativ ensamhet jämfört med 10% i Sverige. Vi är enligt den undersökningen ett av de länder i Europa som har minst ensamhet av det mer sorgliga slaget! 

 

Det finns en känslomässig och en social ensamhet. Man kan känna sig ensam även om man har ett stort socialt nätverk, men utan nära vänner. Eller man saknar ett socialt nätverk och känner sig ensam på grund av det. Jag skriver i ensamhet. Jag söker ofta den vilsamma, eftertänksamma och kreativa ensamheten. Men endast så länge den finns i kontrast till ett ganska rikt och i stor utsträckning självvalt socialt liv. Och så är det. Än så länge.


 

Jag som reklampelare

När jag var ung, tänkte man inte på vilket klädmärke man bar och bärkassar med reklam fanns inte, vad jag minns. Numera betalar vi för påsen med reklam på och för märkeskläderna vars syfte till stor del är att signalera vem du är, att du är inne och att du har råd. Vi bär reklamen frivilligt och betalar dessutom dyrt för den!

Jag försöker motarbeta den kommersiella reklamen genom att visa mig med så lite varumärken som möjligt. Men det är inte enkelt. Ryggsäcken, datorn och den smarta telefonen, flera av mina skor och kläder signalerar tydligt sina varumärken. Även jag faller ibland för känslan av att bära kläder med känt statusmärke. Och i och för sig också med märken som representerar något ideellt, eftersträvansvärt och gott. Reklampsykologin fungerar även på en motståndsman!

När jag tittar efter har jag mer synliga varumärken än jag trodde. Craft, Asics, Haglöf, Adidas, Nike, Volverine, Leatherman, iPhone, Bergans, Canon, Sony, Everest, Race Marine och Asaklitt är en del av de något så när synliga märken jag bär på eller med mig. Några av dem inte särskilt prestigefyllda, nästan ett slags antimärken som man kanske bär i protest mot ”snobbmärken”. Men ändå, också det är ett sätt att visa vem man är och vad man står för.

Även jag, som är en slags motståndare, är en reklampelare. Vissa märken är jag t o m nöjd med att ha och visa upp. Jag hade t ex ett dyrt multiverktyg i fickknivsstorlek. Ett välkänt ”kvalitetsmärke” som jag gillade att visa upp. Så blev jag av med det fina verktyget. När jag skulle skaffa nytt tyckte jag det var för dyrt och köpte ett liknade till en fjärdedel av finmärkespriset. När jag kom hem målade jag över ”lågstatusmärket” på fodralet till det nya verktyget... Varumärkesstrategerna vinner en del segrar!!

Sedan dessa bärkassar. I klädaffärer och liknande får du reklamkassen gratis. I matbutikerna får du betala för varje reklampåse du bär iväg dina varor i. Med påsen går du som en sandwichman med ett reklamplakat hemåt genom sta´n. Och betalar för det! I ditt val av bil, kläder, acessoarer, ja av allt du omger dig med, visar du vem du är, och ofta kostar det mycket. Alldeles för mycket! På sätt och vis är vi betalande slavar i konsumtionssamhällets våld.

Minns hur jag och min dåvarande flickvän en gång i ungdomen var på tur genom Europa i en gammal folkvagn. Vi bedövades nästan av den upplysta och neonreklamsprakande staden Wien, när vi en afton kom från Bratislava. Vi hade kört i en dryg vecka genom Polen och Tjeckoslovakien, där gatubelysningen var mycket sparsam och där det knappast fanns reklam av något slag. Det var mörkt och lite dystert, men man vande sig. Ljuschocken när man kom in i väst igen var överväldigande. Men jag minns också hur människorna bakom järnridån imponerades av vår ”fina” bil, en nästan skrotfärdig Folka, och hur man vid flera tillfällen ville köpa mina jeans, min skinnpaj, hennes skor och andra av hennes kläder. Det var status där vid den tiden att ha grejor från väst.

Det ligger nog mer eller mindre i den mänskliga naturen att vilja ha något annorlunda eller finare än det man har. En slags grundläggande omedveten strävan efter ett bättre liv helt enkelt. Det där har reklampsykologerna, marknadsförarna och varumärkesstrategerna fattat, och dom använder sig framgångsrikt av det!

Till sist minns jag en sekvens i en film av Roy Anderson: En person visar stolt upp sin nya tatuering i pannan bestående av ett känt bilmärkes namn och logga. Reklamen integrerad i våra liv ända in på skinnet. Egentligen inte så långt ifrån den verklighet vi lever i...

 

Jag minns MAKIS

 

MAKIS var ett mantra inom pedagogiken där jag studerade på lärarhögskolan i Umeå under slutet av 1970-talet. I mötet med eleverna skulle läraren arbeta med detta MAKIS för ögonen: Motivera! - Aktivera! - Konkretisera! - Individualisera! - Samarbeta! (dvs uppmuntra och planera för samarbete eleverna emellan).

Det var ju väl tänkt, men mantrat förvanskades elakt av oss mer eller mindre revolterande lärarstudenter till vad vi tyckte skolan egentligen sysslade med, nämligen att: Manipulera! - Anpassa! (till rådande ”borgerliga” värderingar) - Konkurrera! (uppmuntra till konkurrens eleverna emellan) - Indoktrinera! - Sortera! (betygens egentliga uppgift). Detta var före den tid som de värdekonservativa gärna kallar ”flumskolans” tid.

Det låg i tiden att protestera mot gammeldags auktoritär pedagogik, vi tyckte att läraren inte bara skulle vara en enväldig förkunnare utan också en handledare i elevernas sökande efter kunskap. Vi ville ha en familjär och vänlig stämning i klassrummet med förstående lärare som kunde motivera eleverna till självständigt tänkande och lärande i demokratisk anda.

I slutet av augusti i år publicerades i DN en artikel av pedagogikprofessorn Jonas Linderoth där han bad om ursäkt för de ”pedagogiska villospår” som han och andra professorer predikade på lärarhögskolorna under 80- och 90-talen och som enligt honom starkt bidragit till de allt sämre resultaten i den svenska skolan. Han hävdar att den nya pedagogik som infördes på 90-talet och som gick ut på att elevens egen lust och motivation skulle vara ledande, snarare än lärarens styrande berättande, är ett av skälen till fallande skolresultat och devalverat läraryrke. Han anser också att den är en orsak till dagens brist på lärare och till en omfattande flykt från yrket. Artikeln spreds snabbt, bl a av den i vida lärarkretsar illa omtyckte f d skolministern Björklund.

Linderoth har fått en del mothugg, särskilt från Ulf P. Lundgren, pedagogikprofessor och fd ordförande i kommittén som förberedde läroplanen 1994. Han tycker att Linderoths argumentation är förvirrad och osaklig. Reformen handlade inte alls om att förminska lärarrollen, menar han. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand säger i en kommentar att det främst är att skolan dränerats på resurser samt lärarnas dåliga löneutveckling och höga arbetsbelastning som ligger bakom krisen.

Under min tid som lärare förändrades yrkesrollen avsevärt. Men det var inte den i grunden välmenande ”flumpedagogikens” fel. De första åren förväntades inget annat av mig än att min undervisning fungerade bra, med eller utan ”fluminslag”. Jag kände mig fri och man litade på mig. Vad jag gjorde utanför lektionstimmarna brydde sig skolledningen inte om.

Men med tiden blev det alltmer styrning uppifrån. Mycket mer konferenser och andra sysslor som inte var direkt kopplade till undervisning. Man fick nytt betygssystem igen och lärarna fick lägga ner massor med tid på att formulera betygskriterier. Olika styrdokument, på riksnivå och lokalt, begränsade den enskilde lärarens handlingsfrihet. Det var som att myndigheter och skolledningar inte längre litade på oss. Sommarlovet kortades och arbetstiden blev alltmer bunden, jag skulle till sist vara på arbetsplatsen närmare fyrtio timmar i veckan. Att arbeta utanför skollokalerna med olika typer av för- och efterarbete fick man till sist nästan bara göra på obetald övertid. Under min tid som lärare förstörde allt detta mycket av undervisandets glädje. Där har vi viktiga orsaker till dagens skol- och lärarkris!

 

Den liftande flickan

 

På väg från Bosarpssjön en varm dag i början av september på en liten landsväg mitt i den skånska skogsbygden tog jag upp en liftande flicka. Hon såg ung och trött ut. Nästan genast berättade hon att hon lämnat en vän hon bott hos. Han hade blivit närgången och hon hade hittat på en nödlögn och gett sig av till fots mot stationen i Höör. När jag tog upp henne hade hon gått i två timmar, sa hon.

”Jag är hemlös, och känner mig som en av dom där som sitter och tigger utanför affärerna. Jag flyttar från kompis till kompis för att ha någonstans att sova. Jag har nästan inga pengar. Socialen placerade mig för en tid sedan felaktigt på ett hem för knarkare i Östersundstrakten där någon snodde min mobil och mitt leg. Väskan med mina övriga tillhörigheter hittade jag flytande i ett vattendrag.”

Hon hade en axelväska av tyg över vilken det låg en tröja. Hon hade ljusbrunt, ganska kort hår, såg slank och ganska välvårdad ut förutom illa skötta, lätt gulaktiga tänder. Hon talade tydligt och sammanhängande. Jag frågade hur gammal hon var. Hon sa att hon var tjugofem år och att hon gått ut gymnasiet men inte pluggat eller jobbat efter det.

”Jag är sjukpensionär på grund av återkommande depressioner. Har haft otur med killar. Jag har fött tre barn som samhället har adopterat bort. Jag var arton när det första kom. De två äldsta träffar jag ibland, den yngsta har jag inte sett på tre år.”

 

När jag frågade, sa hon att hon inte dricker alkohol eller tar droger, inte ens när depressionen och tankarna på de förlorade barnen sätter in. Jag frågade henne om hon hade någonting att se fram emot, om hon hade vänner eller släkt som kunde vara stöd för henne.

”Jag är på väg till min pojkvän i Värmland. Han är fin och jag tror på att leva med honom. Så har jag några vänner som är okej, men jag är oftast ensam. Farmor, den enda släkting som stod mig nära, dog förra året och mina föräldrar tog avstånd från mig för flera år sedan. Dom finns inte för mig längre!” 

 

När vi närmade oss Höör frågade hon om hon kunde följa med till Lund. Sa att hon skulle till Stockholm först och att det tåget inte stannar i Höör... Hon fick följa med. Jag körde vidare. Hon pratade om pengar, visste inte hur mycket hon hade på sitt konto, undrade om det skulle räcka till Värmland. 

”Det går ett tåg från Stockholm till Karlstad strax efter klockan sju”, sa hon efter att ha kollat på  den nya mobilen som hon sa att hon fått av en vän. ”Hela resan från Skåne kostar nog sju-åttahundra kronor ” Jag kände att hon fiskade efter en mecenat, eller så var hon bara ute efter pengar? Och sa hon inte att hennes barn var elva, nio och tre år? Det är ju nästan fysiskt omöjligt! Talade hon sanning? Eller mindes jag fel... kanske sa hon sex, fem och tre år... 

Vilket tufft liv! Men vad är riktigt och vad är påhittat? Jag gav henne i alla fall en hundring i handen när jag släppte av henne vid stationen i Lund. Såg hon glad, förvånad, nöjd eller missnöjd ut? Jag vet inte. Kanske mest förvånad...

Till småsamhällets lov

Ibland dömer man med lätt nedlåtande kommentarer ut de mindre samhällena, tätorterna med ett eller ett par tusen invånare. De där orterna med ett litet torg, kyrka, vårdcentral, livsmedelshall, fik och några pizzerior, några småindustrier, sporthall och fotbollsplan, en del 3-4våningshus bland villorna, varav några är ganska slitna... Jag är uppväxt i Stockholm och Malmö. Har också bott i Karlskrona och Umeå. Har varit mycket i Göteborg och Köpenhamn. Bor sedan 36 år i Örestadsregionen, närmare bestämt i Lund. Jag betraktar mig efter svenska mått som storstadsbo.

När jag tänker efter blir jag besviken över min ibland negativa inställning till de små tätorterna. Jag håller på att bättra mig. Bjärnum, Gamleby, Sorsele, Skinnskatteberg, Rimforsa, Anderslöv, Pajala, Bräkne-Hoby, Hemse, Storuman o.s.v. I dessa orter finns egentligen mycket av landets själ. Hos dem som bor i sådana samhällen är ofta känslan för trakten och hembygden stark. I den lilla tätorten slipper man stress och man har nära till service, till varandra och till naturen. Jag har, särskilt på äldre dar, ofta stannat till i sådana samhällen. Då ser jag mig omkring på orten och försöker sedan hitta ett ställe att fika på. Här tre goda exempel:

Café/Restaurang i Virserums konsthall

Virserum är en ort i Småland som jag rastat i flera gånger. Det är en gammal plats, namnet är belagt så tidigt som 1278. Det som först väckte mitt intresse var konsthallen! En imponerande nybyggnad i trä, stor som om den låg i Stockholm, med ambitiöst utställningsprogram och ett bra fik. En gång i tiden var Virserum ”lika känt som IKEA”. Här tog landets maskinella möbelindustri sin början på 1880-talet och orten blev centrum för Sveriges möbelindustri i många år. Ännu på 1950-talet fanns det ett fyrtiotal fabriker i och kring samhället. 1970 bodde här 2.591 själar, 2010 hade invånarantalet sjunkit till 1.742 personer och ingen möbelfabrik finns kvar. Men jag har hittat två fik förutom det i konsthallen.

På Café Ramos i Tollarp

Tollarp i Skåne har jag passerat väldigt många gånger. Först på senare år har jag stannat till ibland. Samhället ligger vackert vid Vramsån i kanten av Linderödsåsen. På 1880-talet var det en järnvägsknut kring vilken samhället växte. Det sista tåget gick 1967. Orten är mest känd för livsmedelsföretaget Önos/Orkla. Det grundades 1903 och är fortfarande igång. Här gör man idag mos, sylt och marmelad under välkända varumärken som Önos, Felix, Bob och Den Gamle Fabrik. Befolkningen har ökat stadigt fram till 1995. Då bodde här ca 3.300 personer. Antalet invånare är ungefär detsamma idag. Två fik har jag funnit Tollarp. Fotot är från det centralt belägna Café Ramos, startat av chilenska invandrare.

Stenmans Konditori i Vilhelmina

Vilhelmina har jag besökt några gånger på väg till Borgafjäll och Kittelfjäll. Det är en centralort i Västerbottens inland med gymnasieskola, handel, turism och småindustri. 1804 fick byn Volgsjö namnet Vilhelmina efter Gustav IV Adolfs gemål Fredrika Dorotea Vilhelmina. Samhället som ligger vid Volgsjön och Ångermanälven har tågstation på inlandsbanan och flygplatsen South Lappland Airport ca en mil utanför tätorten. Befolkningen har sjunkit från en topp år 1990 till 3.657 invånare år 2010. De få gånger jag varit i Vilhelmina har jag hamnat på det kända fiket Stenmans där jag liksom alla kan få fönsterbord och luta mig tillbaka, smutta på kaffet, smaka på hembakat och titta ut över folklivet i det sydlapska samhället.

Mina små upptäcksresor lär fortsätta. Länge leve småsamhällena!

En dålig kock

 

Har märkt att matlagningsintresset är på topp i vårt välbeställda land. Alltid ett matlagningsprogram på TV och massor med mer eller mindre sofistikerade matlagningstips i tidningarna. Kokböcker är jämte deckare det som säljer bäst i de alltmer sällsynta bokaffärerna. Samtidigt äts det mer snabbmat än någonsin i vårt land – Det är något att fundera över!

Äldste sonen med flera brukar håna mig lätt för min bristfälliga kokkonst. Under barnens uppväxt försökte jag vara någorlunda jämställd. Tror att jag därför lagade middag sådär tre dagar i veckan. Det blev makaronipudding, risotto, stekt falukorv m potatismos, pannkaka, spenatsoppa m ägghalvor, fiskpinnar m ris, stekt grillkorv m potatis, och ytterligare några osofistikerade rätter. Barnen klagade inte på den tiden.

Jag har genom åren fått flera dyra fina kokböcker i present av barnen och andra nära anhöriga. Med dedikationer där dom hoppas bli bjudna på en riktigt god middag så småningom. Kulmen var nog när jag fick en gourmetmatlagningsskurs i present 2009. Där hamnade jag bland deltagare som var superintresserade av finare matlagning och som gått kursen ett par gånger tidigare. Jag var ambitiös, slet och antecknade men gjorde ingen succé. Jag kände mig som skolpojken som alltid blir vald sist in i fotbollslaget. När jag härom dagen letade efter receptanteckningarna från kursen på rätter med pata negra, skotsk skogsduva, franska ostron och italiensk panacotta mm, hittade jag dom inte. Fysisk förträngning kanske...

Barnen har gett upp hoppet tror jag. Äldste sonen säger att jag äter som man tankar en bil: Det gäller att stoppa i sig något med hyfsat näringsinnehåll så att man inte blir stående orkeslös utan kan fortsätta att vara igång. Numera brukar jag köpa hämtmat när jag skall bjuda dom på middag. Då ser dom lättade och nöjda ut.

Särbon som nästan är vegetarian (hon äter lite fisk ibland) försöker vidareutbilda mig i matlagningens konst. Bönbiffar, moster Esters syskonkaka (På förra midsommarens knytkalas lyckades jag strö salt i stället för socker på den!) och en del annat vegetariskt. Hon är tålmodig, men tar för det mesta själv över matlagningen och låter mig duka och diska i stället. Men hon tycker att jag gör en hyfsat god fiskgratäng.

Ibland har jag middagsbjudningar. Det är en stor utmaning de gånger jag skall sköta matlagningen helt själv. Då behöver jag minst en halv dags förberedelser med uppslagen kokbok (= oftast Vår Kokbok). Gästerna äter snällt och säger sällan så mycket om maten. För det mesta har vi trevligt ändå när samtalen flyter fram längs bordet. Men jag minns med viss obehagskänsla i magen den gången när en bordsgäst artigt undrade om jag hade någon micro, där han kunde köra sin tallrik några minuter. Den av mig tillagade kycklingen var röd in mot benen...

Men jag tycker själv att jag är jättebra på att göra snygga och goda smörgåsar. Det är inte att förakta! Och i kväll blir det stekt choritzokorv med kokt potatis, tomatklyftor, skivad saltgurka och stekt lök. Väldigt långt från gourmetmat, men gott!