Jag som reklampelare

När jag var ung, tänkte man inte på vilket klädmärke man bar och bärkassar med reklam fanns inte, vad jag minns. Numera betalar vi för påsen med reklam på och för märkeskläderna vars syfte till stor del är att signalera vem du är, att du är inne och att du har råd. Vi bär reklamen frivilligt och betalar dessutom dyrt för den!

Jag försöker motarbeta den kommersiella reklamen genom att visa mig med så lite varumärken som möjligt. Men det är inte enkelt. Ryggsäcken, datorn och den smarta telefonen, flera av mina skor och kläder signalerar tydligt sina varumärken. Även jag faller ibland för känslan av att bära kläder med känt statusmärke. Och i och för sig också med märken som representerar något ideellt, eftersträvansvärt och gott. Reklampsykologin fungerar även på en motståndsman!

När jag tittar efter har jag mer synliga varumärken än jag trodde. Craft, Asics, Haglöf, Adidas, Nike, Volverine, Leatherman, iPhone, Bergans, Canon, Sony, Everest, Race Marine och Asaklitt är en del av de något så när synliga märken jag bär på eller med mig. Några av dem inte särskilt prestigefyllda, nästan ett slags antimärken som man kanske bär i protest mot ”snobbmärken”. Men ändå, också det är ett sätt att visa vem man är och vad man står för.

Även jag, som är en slags motståndare, är en reklampelare. Vissa märken är jag t o m nöjd med att ha och visa upp. Jag hade t ex ett dyrt multiverktyg i fickknivsstorlek. Ett välkänt ”kvalitetsmärke” som jag gillade att visa upp. Så blev jag av med det fina verktyget. När jag skulle skaffa nytt tyckte jag det var för dyrt och köpte ett liknade till en fjärdedel av finmärkespriset. När jag kom hem målade jag över ”lågstatusmärket” på fodralet till det nya verktyget... Varumärkesstrategerna vinner en del segrar!!

Sedan dessa bärkassar. I klädaffärer och liknande får du reklamkassen gratis. I matbutikerna får du betala för varje reklampåse du bär iväg dina varor i. Med påsen går du som en sandwichman med ett reklamplakat hemåt genom sta´n. Och betalar för det! I ditt val av bil, kläder, acessoarer, ja av allt du omger dig med, visar du vem du är, och ofta kostar det mycket. Alldeles för mycket! På sätt och vis är vi betalande slavar i konsumtionssamhällets våld.

Minns hur jag och min dåvarande flickvän en gång i ungdomen var på tur genom Europa i en gammal folkvagn. Vi bedövades nästan av den upplysta och neonreklamsprakande staden Wien, när vi en afton kom från Bratislava. Vi hade kört i en dryg vecka genom Polen och Tjeckoslovakien, där gatubelysningen var mycket sparsam och där det knappast fanns reklam av något slag. Det var mörkt och lite dystert, men man vande sig. Ljuschocken när man kom in i väst igen var överväldigande. Men jag minns också hur människorna bakom järnridån imponerades av vår ”fina” bil, en nästan skrotfärdig Folka, och hur man vid flera tillfällen ville köpa mina jeans, min skinnpaj, hennes skor och andra av hennes kläder. Det var status där vid den tiden att ha grejor från väst.

Det ligger nog mer eller mindre i den mänskliga naturen att vilja ha något annorlunda eller finare än det man har. En slags grundläggande omedveten strävan efter ett bättre liv helt enkelt. Det där har reklampsykologerna, marknadsförarna och varumärkesstrategerna fattat, och dom använder sig framgångsrikt av det!

Till sist minns jag en sekvens i en film av Roy Anderson: En person visar stolt upp sin nya tatuering i pannan bestående av ett känt bilmärkes namn och logga. Reklamen integrerad i våra liv ända in på skinnet. Egentligen inte så långt ifrån den verklighet vi lever i...