Lidandet

Självporträtt av Hanna Sandström, 2020

Just nu lider Ukraina svårt av rysk terror. De bombarderas oupphörligen av den aggressiva stormaktens missiler, medan vi tittar på med svalnade intresse i skuggan av höga priser på bensin, diesel, gas och el. Sverige först, säger många och låter i värsta fall Ukraina och kanske till och med världen gå under. I alla fall skall inte vi uppoffra något för hindra världens klimat att bli allt varmare. Eller avstå någonting av vår materiella välfärd, som alltför många i vår del av världen anser är det som gör oss lyckliga och befriar oss från lidande. 

En person som står mig mycket nära säger att hoppet är ute för miljön. Vi och övriga länder kommer inte att klara av omställningen. Amazonas skogar brinner, isarna i arktis smälter allt snabbare och det läcker metan när permafrosten tinar. Varmare klimat med torka, havsnivåhöjning och andra naturkatastrofer, svält, krig och flyktingströmmar lär inte minska mänsklighetens lidande, säger hon. En del skrattar, andra känner stor oro inför framtiden. De kanske till och med lider.

Vissa religioner talar om att lidandet är mänsklighetens arv. Jag har full förståelse för att man kan vara skeptisk till religonerna, men de innehåller ändå tusenåriga berättelser och tankar som levt vidare in i vår tid. Anser religionerna att det finns någon räddning från lidandet? Jag försöker som novis förstå och tränga in lite djupare i detta:

Tanken på lidandet blir ett problem för kristendomen (och judendomen) när man talar om en kärleksfull allsmäktig skapare. Man förklarar lidandet med att Guds perfekta skapelse har skadads av människornas synd. Visserligen dog Jesus för att sona våra synder, men det funkade inte riktigt. Som jag förstår det är det frälsningen som skall rädda oss från lidandet. För de frälsta upprättas så småningom Guds rike, då ”ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer” (Upp.21:4) Men hur blir det med dem som inte är frälsta? (Bild: Jesus som den lidande frälsaren, 1495-1500, Andrea Mantegna. Statens Museum for Kunst, Köpenhamn)

Buddismen anser att våra liv till sin natur är lidande eftersom de till stor del består av besvikelse, osämja, sjukdom och död. Trots detta är vi starkt bundna till livet genom begäret efter ting och ägande. Detta pågår i återfödelsens kretslopp och vi föds om och om igen till förnyat lidande. Ett lidande som inte försvinner förrän vår ”livstörst” upphör. I friheten från begär uppnås en frihet och inre trygghet som till sist gör uppgåendet och utslocknandet i nirvana möjligt och återfödelsen till nytt lidande upphör.

Den hinduiska läran har inga dogmer, ingen grundare eller någon kyrklig struktur. Det finns en mycket stor mängd gudar och utövandet av religonen ser olika ut i olika delar av det område (främst Indien) där den finns. Men också inom hinduismen anser man att jordelivet präglas av lidande vilket har orsakats av människorna själva genom deras beteende i nuvarande och tidigare liv. Liksom inom buddismen befrias man från lidande och återfödelse genom att frigöra sig från sina begär. Framför mig ser jag en guru med en enkel mantel och en risskål som enda ägodelar.

Koranens gud är sträng och har all makt. Lidandet kan vara ett straff eller en prövning. Det kan också ses som en förberedelse för resan till himlen. Människorna skall med utållighet och tålamod underordna sig det. Allah prövar dig inte mer än vad du tål, och du kan få förlåtelse redan under jordelivet om du bättrat dig. På den yttersta domen skipas den slutliga rättvisan. Får då vissa lida för alltid och andra inte alls?

Tja, lidandets problem är inte löst. Och religionerna har många gånger skapat eller bidragit till lidandet. Till exempel stöttas Rysslands anfallskrig mycket starkt av den ryskortodoxa kyrkan och dess överhuvud Kirill. Och det finns flera exempel på religionskrig. Samtidigt finner många frid i den religion de tillhör. Men i ett ateistiskt land som Sverige lär, enligt alltför många, lidandet inte upphöra förrän priset på bensin, diesel och el subventioneras kraftigt och vi åter satsar stort på potensielt farlig och svindyr kärnkraft...

https://www.youtube.com/watch?v=zQx5sE3nP3Y

Stilla dagar

Under denna varma och torra sommar har jag som vanligt flängt en del men också hittat några lugna och stilla dagar i skuggan av miljöhot och hat. Det är den första sommaren utan älskade dottern Hanna som dog i början av juli förra året. Men också hon hann se och uppleva hatet från dem som inte tror på att miljöförstöring och klimatförändring beror på oss människor. Hatet och förtalet från dem som lever i förnekelse och är livrädda för allt som hotar deras konsumistiska livsstil.

Nog om det. Jag har varit ensam en knapp vecka efter en period av ganska intensivt sommarumgänge. Jag har då och då dagar för mig själv nära naturen. Nu var jag ensam i fritidshuset i Sveriges södraste skärgård. Stilla dagar. Dagar då brygga, trädäck och en del möbler oljades och uthuset målades med falurött. Då jag gled runt i kajaken en eftermiddag och gjorde en tur med den gamla segelbåten en annan dag. Då jag framåt kvällarna med bastu, öl, middag och eftertanke så småningom somnade med en bok i handen.

Eftertanke? Jag tänker bland annat att jag är ganska privilegierad, samtidigt som jag är kritisk till mycket i min samtid och till mig själv. Liksom min mer renlevande särbo fruktar jag att uppsatta miljömål inte kommer att nås eftersom vi inte klarar av den omställning som krävs. Att de unga, våra barn och barnbarn kommer att se politiska konvulsioner, miljö- och naturkatastrofer, flyktingströmmar, svält och krig. Dystra tankar - Hoppas jag har fel!

Det motsägelsefulla i detta är att jag inte är deprimerad. Nej, för det mesta mår jag bra, har nära till skratt och håller mig i trim fysiskt och psykiskt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hittills inte drabbats av sjukdom. Jag går mina promenader och naturrundor, ofta med någon eller några vänner, och badar året om på kallbadhuset i närheten. Jag är ganska väl uppdaterad inom många områden, gillar litteratur, konst, film, sport m.m. Jag tar bilen, men allt oftare tåg eller buss, till särbo, barn och vänner och lever ett omväxlande liv. Men... 

Ibland undrar jag hur mycket jag skiljer mig från dem jag ibland kritiserar. Jag är ju en del av samma samhälle. Vad gör jag för att driva det åt det håll jag önskar? Inte mycket. Och vad skulle hända med mig om jag tvingades avstå från en stor del av det jag tycker om och värdesätter i mitt liv? Jag skulle antagligen bli förbannad och protestera, om de som tvingade mig inte hade mycket bra skäl. Jag skulle antagligen, liksom mina åsiktsmotståndare, gå i försvars- och anfallsställning. 

Livet är inte svart eller vitt. Det finns många gråtoner där emellan. Kanske dags för ännu några stilla dagar för att rensa tankarna. Blir lite inspirerad av att jag en gång läste om japanska affärsmän som ibland drar sig undan några veckor till ett tempel för att meditera och leva enkelt. För att rensa sinnet och få ett annat perspektiv på tillvaron. Tänk om jag skulle göra ett försök med stilla dagar igen, men denna gång utan mobil, dator och TV? 

Vet inte om jag skulle klara det...