Under denna varma och torra sommar har jag som vanligt flängt en del men också hittat några lugna och stilla dagar i skuggan av miljöhot och hat. Det är den första sommaren utan älskade dottern Hanna som dog i början av juli förra året. Men också hon hann se och uppleva hatet från dem som inte tror på att miljöförstöring och klimatförändring beror på oss människor. Hatet och förtalet från dem som lever i förnekelse och är livrädda för allt som hotar deras konsumistiska livsstil.
Nog om det. Jag har varit ensam en knapp vecka efter en period av ganska intensivt sommarumgänge. Jag har då och då dagar för mig själv nära naturen. Nu var jag ensam i fritidshuset i Sveriges södraste skärgård. Stilla dagar. Dagar då brygga, trädäck och en del möbler oljades och uthuset målades med falurött. Då jag gled runt i kajaken en eftermiddag och gjorde en tur med den gamla segelbåten en annan dag. Då jag framåt kvällarna med bastu, öl, middag och eftertanke så småningom somnade med en bok i handen.
Eftertanke? Jag tänker bland annat att jag är ganska privilegierad, samtidigt som jag är kritisk till mycket i min samtid och till mig själv. Liksom min mer renlevande särbo fruktar jag att uppsatta miljömål inte kommer att nås eftersom vi inte klarar av den omställning som krävs. Att de unga, våra barn och barnbarn kommer att se politiska konvulsioner, miljö- och naturkatastrofer, flyktingströmmar, svält och krig. Dystra tankar - Hoppas jag har fel!
Det motsägelsefulla i detta är att jag inte är deprimerad. Nej, för det mesta mår jag bra, har nära till skratt och håller mig i trim fysiskt och psykiskt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hittills inte drabbats av sjukdom. Jag går mina promenader och naturrundor, ofta med någon eller några vänner, och badar året om på kallbadhuset i närheten. Jag är ganska väl uppdaterad inom många områden, gillar litteratur, konst, film, sport m.m. Jag tar bilen, men allt oftare tåg eller buss, till särbo, barn och vänner och lever ett omväxlande liv. Men...
Ibland undrar jag hur mycket jag skiljer mig från dem jag ibland kritiserar. Jag är ju en del av samma samhälle. Vad gör jag för att driva det åt det håll jag önskar? Inte mycket. Och vad skulle hända med mig om jag tvingades avstå från en stor del av det jag tycker om och värdesätter i mitt liv? Jag skulle antagligen bli förbannad och protestera, om de som tvingade mig inte hade mycket bra skäl. Jag skulle antagligen, liksom mina åsiktsmotståndare, gå i försvars- och anfallsställning.
Livet är inte svart eller vitt. Det finns många gråtoner där emellan. Kanske dags för ännu några stilla dagar för att rensa tankarna. Blir lite inspirerad av att jag en gång läste om japanska affärsmän som ibland drar sig undan några veckor till ett tempel för att meditera och leva enkelt. För att rensa sinnet och få ett annat perspektiv på tillvaron. Tänk om jag skulle göra ett försök med stilla dagar igen, men denna gång utan mobil, dator och TV?
Vet inte om jag skulle klara det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar