Att klippa banden

När jag tittar på den tid som flytt ser jag ibland människor som jag en gång var vän med. Vänner jag hade, men som jag har växt ifrån eller vänner som jag av olika skäl har slutat att ha kontakt med. Men jag ser också en och annan ”vän” jag har kvar, som jag kanske inte längre borde vara vän med. 

En del vänner var jag kompis med i skolan och under ungdomsåren, men vi gled ifrån varandra när vi utbildade oss, började jobba, bildade par och kanske flyttade till en annan plats eller ort. En del kompisar och goda bekanta på jobbet försvann när jag bytte arbetsplats, andra när jag skilde mig. Och en del nära anhöriga, nu senast min älskade dotter, och några mycket goda vänner har tyvärr försvunnit till ”sällare jaktmarker”.

Men det kan vara så med vänskap att man värdemässigt har hamnat på helt olika spår och inte längre förstår varandra. Till och med så långt ifrån varandra att den andre kommit att stå för sådana värderingar, attityder och handlingar man tycker illa om.

Vad gör man då? Ibland kan man klippa banden eller åtminstonne som kungen sa en gång ”vända blad”, och lägga det som varit bakom sig. Men i andra fall kan man på grund av praktiska omständigheter inte göra så. Man kanske finns i samma familj eller släkt, eller man är med i samma förening, lag eller grupp.

Nu är detta inte ett stort problem för mig, men jag har mött det några gånger i livet. Kanske skulle man förstå och förlåta i stället för att klippa banden? Även om någon bytt sida politiskt, fått en helt annan värdegrund än en själv eller betett sig idiotiskt på något sätt? Ja kanske det. Den människa man gillade eller i alla fall accepterade finns ändå kvar någonstans där inne. Det har jag varit med om.

Men om det är riktigt illa, skall man då sluta glida undan och ta fajten och konsekvenserna? Ja ibland! Det finns gränser för hur djävligt ”vännen” kan bete sig eller vilka otäcka åsikter och värderingar han anammat. Ibland måste man säga ifrån, klippa banden och sluta ha kontakt. Men det har bara hänt någon enstaka gång i mitt liv. 

De flesta finns kvar, och genom facebook och andra sociala medier håller jag lite kontakt med en del goda vänner och bekanta även om man hamnat långt ifrån varandra geografiskt. Det är bra att den möjligheten finns. Och på sociala medier är det också lätt att plocka bort sådana med alltför konstiga och korkade åsikter. Det är nästan lika lätt som att stänga av Ring P1 när dumheterna blir alltför påträngande.

Till sist är det helt enkelt så att vänskap kommer och går och att den bästa vänskapen består!

Epifani – vad är det?

Jag hörde ordet för första gången härom morgonen då jag råkade lyssna på SR P1. Morgongudstjänst lyssnar jag normalt aldrig på, men när jag av en slump ändå gjorde det väcktes mitt intresse när jag hörde talarens betraktelser kring begreppet epifani. Ursprungligen är ordet en religiös term – epifania - för trettondag jul (som firas till minne av uppenbarelsen av Jesus som Guds son). Men ordet kan också beteckna en annan guddomlig uppenbarelse, en plötslig omvändelse eller frälsning.

I mer världsligt språkbruk kan epifani vara en livsavgörande upplevelse, ett plötsligt uppdagande, en avgörande insikt. En stark ögonblicklig upplevelse av sammanhang och mening i livet! Antagligen har du som läser detta varit med en eller flera epifanier. Särskilt om du levt ganska länge. Epifani kan upplevas i medgång eller motgång, i lycka eller olycka. Jag tittar på mitt eget liv:

- Den första förälskelsen var förkrossande stark. Kanske blandar jag ihop några tidiga förälskelseupplevelser, men det var ett känslomässigt rus som öppnade en dörr in till en ny värld. En dörr till en slags tidig vuxenvärld.

- Det fantastiska i att vara med när ett nytt liv kommer till världen. Jag har varit med på alla mina tre barns födelser. Varje gång var det en omskakande och mäktig upplevelse av livets under! Som starkt påverkade mitt liv.

- Flera gånger har jag i naturen upplevt en känsla av sammanhag och mening med tillvaron. Det har varit i ensam farkost på havet, på vandring i fjällen eller under magiska ögonblick i skog och mark. Mäktiga, nästan andliga, upplevelser av insikt och stilla lycka.

- För ca 25 år sedan i våldsam åska på öppet hav i en liten segelbåt med båda sönerna fick jag en avgörande upplevelse. I den plötsliga stiltjen rodde vi mot land medan blixtarna slog ner runt omkring oss. Känslan av lättnad och tacksamhet när vi oskadda steg iland på ett högt skyddande skär var mycket stark. Jag tror jag tackade gud för att vi levde. 

En närståendes död, en allvarlig sjukdom eller olyckshändelse, en skilsmässa, en kärlekssorg, ofrivillig arbetslöshet eller akuta ekonomiska problem kan få dig se tillvaron på ett helt nytt och annorlunda sätt. Det kan orsaka depression, rädsla, upplevelse av vanmakt och hopplöshet. Men en sådan händelse kan också få dig att tänka om, få dig på ett nytt spår, ge dig nya insikter och öppna för en framtid som är bra på ett nytt och annorlunda sätt.

När båda ens föräldrar är döda och man själv tillhör den äldsta generationen ser man livet på ett nytt sätt. Min mor dog sist av mina föräldrar. Vid hennes dödsbädd kände jag starkt det nya livsperspektivet: Nu är du äldst. Det innebär ett ansvar. Så småningom skall dina barn ta över och begrava dig. Det är livets gång.

 

Så inträffade det jag absolut inte trodde skulle hända. Min dotter drabbades av obotlig cancer och dog endast 41 år gammal! Hennes mod, livskraft och styrka under sjukdomstiden var imponerande. Att sitta bredvid henne i dödsögonblicket var för mig en livsavgörande händelse. Jag insåg tydligt hur kort och skört livet är och hur mycket av det man slösat bort på meningslösheter. 

- - - Kanske har jag tänjt för mycket på betydelsen av ordet Epifani. Men vad gör det? Att bli pensionär var en annan livsavgörande upplevelse. I alla fall fick jag då efter en tid av viss vilsenhet en ny avgörande känsla av frihet som gav mig en lust att göra, säga och skriva vad jag vill. Och det gör jag numera. Nästan...