Minnet

Jag har funderat en del kring minnet. Läste nyligen Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri och Minnestrilogin av Hanna Nordenhök. Hela, fragmenterade och sporadiska minnen verkar ligga till grund för berättelserna i böckerna. Vissa människor minns väldigt bra och mycket medan andra är sämre på det. Mitt minne är ganska dåligt. I alla fall tycker jag att jag minns för lite av mitt liv, särskilt barndomen. Det lär vara så att nervceller nybildas och växer snabbt hos unga människor. Hjärnan är då upptagen med att lära sig språket och andra nya saker, så att det inte finns plats kvar att lagra minnen av händelser på.

Kanske är mina äldsta minnen triggade av bilder i föräldrarnas fotoalbum. Möjligen är mitt tidigaste minne från 3-4 årsåldern när jag och en tejkompis, på en odlingslott i Hammarbyhöjden i Stockholm där vi bodde, plockade tulpaner och gav till våra mammor. Ägaren av kolonilotten där vi tog blommorna blev arg och vi små barn förstod inte varför. 

I högre ålder verkar det vara vanligt att man glömmer namn på personer och platser. Särskilt sådana som är lite perifera. Någon som känner igen detta: ”Du vet hon som spelade i den där filmen, vad hette den..? av, vad hette han nu..? o.s.v.” Det är det episodiska minnet som sviktar då. Nuförtiden blir det mycket tryckande på "smartfånen" för att hjälpa den där minnesbristen.

Vad minns man? Är minnet tillförlitligt? Ja och nej. Ibland är det tydligt och klart, men ibland flyktigt. Kanske är det lättare att komma ihåg negativa, obehagliga minnen? Eller glada, positiva? Jag letar lite efter svar på det och hittar många facktermer: Selektivt och rekonstruerat minne. Konfabulering. Semantiskt och episodiskt minne. Visuellt och auditivt minne. Korttidsminne, arbetsminne och långtidsminne. Procedurminne. Primärminne. Perceptuellt minne. Kognitiv selektion. Explicita och implicita minnen... Jag fattar en del och lär mig något. Bland annat att jag nog har ganska normaldåligt minne, och att det finns så kallade savanter, personer med extremt bra minne men som brister i annat.

Jag skriver mina bloggtexter bland annat för att öva och gymnastisera hjärnan. Kanske i stället för att lösa korsord. Att fundera, leta efter fakta, att skriva och arbeta med foton håller knoppen igång och hjälper mig dessutom att minnas. Men man vill inte minnas allt. Ibland vill jag som Lasse Lucidor i Ferlins dikt utropa ”Kom så glömska med din grönska”. Så att det tråkiga man helst inte vill komma ihåg försvinner för att inte finnas längre. Men så lätt kommer man inte undan! De ledsamheter, dumheter och pinsamheter man orsakat eller varit med om sitter envist kvar i långtidsminnet.

Där finns mycket sorgliga minnen av personer som stått mig nära och som dött, särskilt sorgesamt när de avlidit plötsligt eller alldeles för unga. Halvdesperata uppbrott och dumma otrohetslögner tynger också minnet. Liksom några pinsamheter: I 20-årsådern sommarjobbade jag med två andra ungdomar på ett tidningstryckeri. Efter arbetspassen tvättade vi oss med en grov tvål med sand i. Jag försökte göra mig lustig och sa att det det är nog överskott från tyska koncentrationsläger, tvål tillverkad av döda fångar. Den ena arbetskamraten tog mig lite avsides och sa allvarlig: ”Du, vet nog inte att Gösta som du arbetar med är jude!”- Ridå! 

En annan gång kom den ganska unga grannen i huset intlll vid min särbos sommarställe körande med en dam i bilen. Han stannade och vi pratade kort medan de satt kvar i bilen. Jag tittade hastigt in och sa ”Hej Erik, har du din mamma med dig idag”, ”Nej”, svarade han. ”Det är min nya flickvän! Hon är lite äldre, men det gör inte mig något!” - Oj, oj vad pinsamt! (för mig alltså)

Hur våra samlade minnen påverkar våra liv är förmodligen mycket komplicerat. Det finns säkerligen många avhandlingar och böcker skrivna om det. Jag är bara en funderande amatör. 

Jag avslutar med goda och glada minnen: Alla tre barnens födslar är sådana! Känslan av frihet efter att ha tagit studenten. De första och de största kärlekarna. Fastän man glömt så mycket från barndomen glimtar lyckliga minnen därifrån. Minns glädjen över min första knallpulverpistol och sorgen när jag tappade den i havet från en Vaxholmsbåt. En hel uppsättning indianer och cowboys i present gjorde mig lycklig. Liksom DinkyToys-bilarna man tävlade med i någon liten backe. Och känslan av att ha vunnit många glaskulor, nicklar och vanliga stenkulor på gården. Minns soliga glimtar i båtar, sommarhus och på skär hos morfar och mormor och i Blekinge. På äldre dar många minnen från utflykter, resor, fester, fikastunder och samtal med gamla och nyare vänner av olika slag och med käresta, barn, barnbarn och systrar. Många goda stunder att minnas med människor jag gillar. Nuförtiden utgör de tillvarons kitt!

https://ki.se/forskning/sa-minns-vi-vara-liv 

https://www.vetenskaphalsa.se/sa-funkar-minnet/ 

https://www.psykologisktvetande.se/minnet.html

De yttersta dagarna

Ibland funderar jag liksom många av oss på tillvarons gränser. För mig och för den värld vi lever i tillsammans. Någon gång kommer den yttersta dagen, planetens undergång och vårt solsystems kollaps, men det dröjer mycket länge innan vår sol blir en ”röd jätte” som slukar det hela. Och mänskligheten lär vara utplånad långt innan det händer. På ett mer konkret och närvarande sätt upplevs dock de yttersta dagarna just nu på många platser på planeten. Närmast oss i Ukraina och i Gaza. 

Jag har läst på lite: Enligt den kanske äldsta monoteistiska religionen, Zoroastrismen - i Persien med omnejd, finns det en kamp mellan Sanningen och Lögnen. Människorna måste välja och när man dött kommer själen att dömas och skickas till paradiset eller till helvetet. Denna yttersta dom finns också inom Kristendom, Judendom och Islam. Det talas om Apokalypsen, Domedagen, Harmageddon. Som jag har fattat det är alla en slags slutstrid mellan det Goda och det Onda, mellan Gud och Djävulen. I Sverige infaller domssöndagen någon gång mellan 20-26 november. Men enligt ”vanligtvis välunderrättad källa” är helvetet avskaffat inom den gren av protestantismen som heter Svenska kyrkan...

Apokalyps, som ursprungligen betyder uppenbarelse, har efterhand kopplats till världens sammanbrott och undergång, mänsklighetens tillintetgörelse och världens slut. I Uppenbarelseboken som blev en officiell del av Bibeln först år 367 kan man läsa om yttersta tiden och de dramatiska händelser som förebådar Messias återkomst. I Albrecht Dürers (1471–1528) femton träsnitt om detta är ”Apokalypsens fyra ryttare” här intill det kändaste. (Klicka på bilden)

Som jag förstår det finns det enligt dessa världsreligioner två möjlighter. Antingen uplånas allt liv och världen går under, eller så får några utvalda en ny chans. Så är det också i asatrons undergångs-berättelse, Ragnarrök, där världen plågas under flera år av kyla, missväxt, svält och krig. Till sist finns bara två människor, en man och en kvinna, kvar. De räddar sig på en gren i världsträdet Yggdrasil och livet kan börja om på nytt. Så bra!

Den yttersta dagen kommer också i varje människas liv. Det är då man tar sitt sista andetag och hjärtat slutar slå. Det har jag sett. Jag har suttit vid mammas och min dotter Hannas dödsbäddar. Min mor blev mycket gammal och tyckte att hon levt färdigt. Hon låg sin sista vecka på hospits, medan dottern var ung och full av livsvilja och gärna hade levt mycket längre. Men hon visste mer än vi, hennes närmaste, att det inte fanns någon återvändo. Hon dog i sitt hem. ”Hur gör man?”, frågade hon under en av sina yttersta dagar, och när hon drog sitt sista andetag öppnade hon sina ögon och tittade uppåt med ett förklarat leende på sina läppar. Det var ett mycket sorgligt, känslosamt och vackert ögonblick!

Jag lyssnade på Kropp & Själ i SR P1 den 19:e mars. En läkare berättade om sin forskning om nära döden-upplevelser. Han har intervjuat människor som varit kliniskt döda, men som på olika sätt räddats tillbaka till livet. Deras ganska lika upplevelser av ”att ha varit döda” delades in under fyra punkter. 1- På andra sidan, hos de döda, hade de upplevt starkt fridfullt ljus eller en ljustunnel full av liv. 2- Det var ingen dröm utan på riktigt! 3- De hade befunnit sig i ett icke fysiskt tillstånd utan kropp. 4- Nära döden-upplevelsen hade lett till en förändrad livsåskådning.

Treögd. Teckning av Hanna Sandström, 2020

Det lär vara så att hjärnan aktiveras av en slags ”energistorm” i dödsögoblicket. Det kan finnas olika vetenskapliga förklaringar till nära döden-upplevelser, men forskaren tycker att det han tagit del av borde respekteras mer. Jag som ibland kallar mig agnostiker har påverkats av vad jag sett och känt vid dödsbäddarna. Särskilt vid dotterns. Jag vet naturligtvis inte om min så kallade själ kommer att färdas i en ljustunnel och möta avlidna vänner och släktingar. Jag tvivlar mycket på det, men bland annat efter att ha varit med i dessa sista stunder är jag i alla fall inte längre rädd för att dö.

https://www.regionhalland.se/nyheter/hans-har-forskat-om-nara-doden-upplevelser/

https://sverigesradio.se/avsnitt/i-dodsogonblicket

https://sandis013.blogspot.com/2016/11/dosnack_9.html

Heja tjejer!

Den 8:e mars, kvinnodagen, har passerat. Härom veckan såg jag i ett nyhetsprogram fakta om hur män och kvinnor röstar. Skillnaden mellan höger och vänster i politiken är förvånansvärt stor mellan könen. Männen röstar oftare blått och drar åt höger, åt konservatism, starkt försvar, hårdare straff och nationalism. Kvinnor är mer röda eller gröna och drar åt vänster, åt humanism, socialliberalism, omsorg och miljö. Detta gäller i hela världen. Åtminstonne i väst. (USA, Tyskland, Sydkorea m.fl. länder) I Sverige är skillnaderna störst bland unga människor (se grafik dec 2023 nedan). Här följer några - kanske lite tillspetsade och överdrivna - åsikter och fakta om skillnaderna mellan könen:

Kvinnor har oftare kultur-, miljö- och flyktingengagemang, större förmåga till empati och medmänsklighet. De yogar gärna och ogillar militärism. Som vi vet dubbelarbetar många kvinnor genom att de ofta har huvudansvaret för hem och barn. Tjejer är bättre i skolan och utbildar sig på universitet i högre grad. Ändå tjänar damerna i Sverige ca 20% mindre än herrarna. Löneskillnaderna har till och med ökat de senaste åren! Kanske därför att kvinnor i större ursträckning väljer sämre betalda yrken där man företrädesvis arbetar med människor?

Män snackar gärna teknik, fotboll och annan sport och är i allmänhet mer statusdrivna än kvinnor. Bra jobb, hög lön, fin bil, pengar och statusboende är viktigt att markera. Liksom påstådda eller faktiska framgångar hos det motsatta könet. Invandrarfientlighet är vanligare bland män än bland kvinnor. Feminism & jämlikhet uppfattas inte så sällan som ett hot mot männens traditionella dominans. Visst finns det extremfeminism bland vissa kvinnor men också extrem sexism, t.o.m. kvinnohat, hos en del män. Till exempel bland så kallade incels. 

Jag har två bekanta som på äldre dar skaffat sig thailändska fruar. En av de gubbarna säger att en sådan kvinna finns inte bland svenskor! För mig betyder det att hon är ”lydig” och följsam på alla vis, lågutbildad och villig att underordna sig mannen. Det idealet är nog inte ovanligt bland män som lever med kvinnor från det och liknande länder. Och kanske fortfarande en våt dröm för många män?

Skillnaderna mellan hur män och kvinnor röstar har ökat under de senaste femtio åren. Min egen erfarenhet av kvinnors och mäns politiska sympatier bekräftar i viss mån skillnaderna. Man vet visserligen inte alltid hur människor man känner röstar, men jag har nog träffat få kvinnor som inte röstar rött eller grönt. Däremot känner jag en hel del män som röstar blått och dit räknas också i högsta grad att rösta på SD. Var fjärde man lade i det senaste valet sin röst på dem.

Morsan och jag för mycket länge sedan

Jag är kanske inte en representativ man. Uppvuxen med två fina systrar och en älskad mor. Och med en temperamentsfull och lynnig far som inte alltid var lika älskad, är jag nog positivt präglad av kvinnor. Men visst finns det också många män från Venus och kvinnor från Mars, och var och varannan individ har åsikter och värderingar som inte helt lätt går att placera på en höger-vänsterskala. Det är farligt att generalisera. 

Men jag säger ändå: Heja Tjejer!

Att passera gränser

I dessa tider är landsgränser svåra hinder för många människor som flyr förtryck och dödshot eller söker sig ett bättre liv. Mina små gränsöverskridande erfarenheter är i detta sammanhang bara bagateller: Den första var när jag som barn flyttat med familjen från Stockholm till Malmö, och man åkte med tågfärjan Malmöhus eller Öresundsbåtarna till Köpenhamn. Där fanns Zoologisk Have och Tivoli, citronvann, ett ganska svårbegripligt språk, massor av cyklar och gamla skruttiga bilar.  Det var spännande och det kändes att man passerat en gräns och var i ett annat land. 

I 20-årsåldern bilade jag i en gammal VW-bubbla med en flickvän genom det då kommunistiska Polen. Inga konstigheter att ta sig in i landet. Vakterna var hyfsat vänliga. Var än vi stannade beundrades den gamla bilen. Men i en pittoresk bondby blev vi stoppade av polis. De romantiska husen jag fotograferat sades vara militära skyddsobjekt! Vi togs till en polistation där dom plockade filmen ur kameran. Efter ett kort förhör fick vi åka vidare. På kartan hittade vi en fin bergsväg in till Tjeckoslovakien. Den blev allt mindre och slutade med en obemannad låst vägbom. Ingen gränspassage till grannlandet där! Nej, vi fick köra tillbaks många mil för att hitta den kontrollerade huvudvägen ut ur landet. I kontrast till det passerade vi senare under samma Europarundtur genom Belgien utan en tillstymmelse till kontroll eller hinder vid gränserna! 

Värre var det flera år senare in och ut ur Östtyskland (foto intill). Då åkte jag med fru och två små barn i en liten Citroen 2CV. En sträng beväpnad gränsvakt granskade bilen och frågade ”haben sie pistolen oder automatvaffen mit?” Det hade vi inte! Senare på utfart från landet var det lång bilkö. Alla kollades noga. Vakterna lyfte på barnens kuddar, kikade med specialspeglar under bilen, öppnade tanklocket och stack ner en pinne där. Utan ett leende. På andra sommarresor med den bilen genom Europa var det aldrig några gränsproblem. Men då undvek vi DDR! Ännu senare har jag åkt till EU-landet Tyskland med sällskap där någon glömt passet. Ena gången fick en medresenär skaffa snabbpass på ambassaden i Köpenhamn och komma efter en dag senare. Andra gången gick det bra för en kompis att köpa ett dyrt specialtillstånd vid passkontrollen. 

Dottern flyttade till USA när hon fyllt 20. Första gången jag besökte henne bodde hon i Boston. (foto: Logan Airport, Boston) På flyget fick jag fylla i privata uppgifter om varför jag skulle till USA, hur mycket pengar jag hade och var jag tänkte bo. Och jag fick frågan ”are you or have you ever been a member of the communist party?”. Långa köer in till gränskontroll-boxarna. Han som satt där tittade strängt, fotade mig och tog fingeravtryck. Och ställde samma frågor som jag nyligen besvarat. Det var värre än att ta sig in i Östtyskland! (I ärlighetens namn skall sägas att det varit lite vänligare andra gånger.)

Vi har väl alla passerat flera inre gränser i våra liv. Den första för min del var kanske när jag började skolan. Minns att jag en gång kissade på mig i skolbänken när jag var ny i ”småskolan”. Jag vågade inte räcka upp handen för att gå på toaletten. Nästa gräns är nog puberteten, när man blev tonåring. Och den första kärleken. Jag minns henne än som i en drömsyn! Sedan började man bli stor och gjorde sexdebut. Körkortsåldern var 18 år och systembolagsåldern 21 på den tiden. Jag hade en dåligt förfalskad elevlegitimation, kände mig vuxen och handlade vin och öl före rätt ålder. Rösträttsåldern, som väl är myndighetsåldern, har under min tid sänkts i flera steg. Från 21 år när jag var ung till 18 år idag. Jag tror att jag röstade i riksdagsval första gången 1968. Ett stort steg, då var man vuxen på riktigt!

Studentexamen var en gräns med en kort tid av festande i en slags suddig och osäker känsla inför vad som skulle komma. Efter värnplikt, vidare studier och några kortare påhugg fick jag det första riktiga jobbet. Det var ett kliv och en passerad gräns! Då flyttade jag också från hemtrakten och passerade en geografisk gräns. Ganska snart kom första barnet. Det var magiskt, speciellt och ett stort steg i livet! Sedan följde jobbyten, uppbrott och särboenden. Till sist lämnade jag det mesta, och i en silverfärgad Renault 4L ”flydde” jag från södra Sverige till Umeå i Västerbotten (foto: Carlshem, Umeå 1978). Jag passerade gränser igen: ny utbildning, nytt sär- och sedan samboende. Nästa stora steg var när jag och nya kvinnan flyttade till min hemtrakt. Dottern hade redan fötts i Umeå och en son kom några år senare i Lund. Hon och jag gifte oss i Göteborg och skiljde oss många år senare i Skåne. Sedan dess har jag levt särboliv. Tråkiga och glada gränspassager.

Andra sådana passerade gränser jag minns är nog när jag fyllt jämnt. Det är om inte annat symboliska steg. Jag kommer särskilt ihåg dessa födelsedags-fester: 30 år i Hjortsberga präst-gård i Wämöparken i Karlskrona (foto intill. Förstfödde sonen och hans mor ovanför mitt huvud). 50 år på ett mycket välarrangerat kalas i gymnasie-skolan Spykens bildsal i Lund! 60 år på Ubåtshallen i Malmös penthause högst uppe på taket. Brandkåren ryckte ut, och en kungsfågel (som några trodde var en inkarnation av min far) följde med min ena systerdotter hem i taxi! 

Den värsta gräns jag passerat var när min älskade dotter dog i cancer 2021. Vi var nära och kom varandra ännu närmare under hennes sista år i livet. Saknaden är så stor! - Att många år tidigare bli pensionär vid 67 års ålder var i jämförelse en liten smärtfri övergång. Jag anpassade mig snabbt och lätt. Första gången jag kände mig gammal på riktigt var efter en stroke/tia nyligen, strax före min 80-årsdag. Men på den födelsedagen kunde jag ändå ha ett mycket trevligt kalas för närmaste släkt och vänner. Jag har hämtat mig. Känner mig "ung och frisk" igen, ha, ha, ha... men vill inte tänka för mycket på nästa gräns.

En sydsvensk tågrunda

Det senaste halvåret har jag kört bil mycket sällan. Det började med att jag muntligt fick tre månaders körförbud av en läkare på neurologen som behandlat mig för en stroke/tia. Jag återhämtade mig snabbt men har fortsatt att för det mesta inte använda bilen. Den kör jag bara med om det inte finns något annat bra transportalternativ. Numera tar jag således buss eller helst tåg så ofta jag kan. I närområdet i Skåne eller för längre resor. När jag numera tittar på bilköer har det blivit lite grand som när en före detta rökare undrande betraktar personer som fortfarande röker.

Enligt trafikverket har från 1990 till före pandemin 2020 det långväga tågresandet ökat med 50%, från 14 till 21 miljoner resor. Under samma tid ökade det regionala resandet med tåg med 270% , från 82 till 222 miljoner resor! Det har blivit alldeles för trångt på spåren som inte alls har byggts ut i samma takt som det ökande tågresandet. Eftersläpningen är stor.

Det fanns mycket långt framskridna planer på att bygga nya spår för snabb persontrafik mellan rikets tre största städer med Jönköping som ett nytt nav. Tanken var att man skulle anlägga dessa nya stambanor för snabb fjärrtrafik och att lokal- och godståg skulle använda de gamla banorna. Det förslaget skrotades av den nya regeringen i dec 2022. Så vi får fortsätta med problem och trängsel på de gamla spåren även om en del lokala förbättringar planeras.

Det klagas med rätta på att tåg är försenade eller inställda denna vinter. SJ har fordonsbrist. Snö, kyla och eftersatt underhåll av växlar, spår och ledningar ställer till med problem. Jag och särbon planerade en resa till Östersund vecka 8. Nyligen meddelade SJ att det tåget är inställt. Den resan blir för min del inte av och jag har fått pengarna tillbaka.

Men förra veckan åkte jag en tågrunda i södra Sverige. Med fyra olika tågbolag: Lund – Linköping (Snälltåget), Linköping - Katrineholm (Mälartåg), Katrineholm – Göteborg (SJ), Göteborg – Lund (Øresundståg). Tro det om du vill, men alla tågen avgick och anlände i tid! Jag har kanske tur. Det är mycket sällan jag råkar ut för tågförseningar. Även om statistik visar att ca 20% av tågen var försenade förra året, har jag Ibland en känsla av att det är de som mycket sällan eller aldrig åker tåg själva som klagar mest på att tågen inte går eller kommer i tid!

Det låg ett tunnt täcke av snö på marken när jag lämnade Linköping. I Katrineholm där jag bytte tåg sken solen. När jag några dagar senare lämnade Majorna i Göteborg och tog spårvagnen till Centralstationen låg det ett vackert nysnötäcke över staden. Skönt att slippa ta bilen och i stället sätta sig ner vid tågfönstret, titta på landskapet och så småningom öppna en bok medan jag lät mig transporteras hem till Lund!

https://sandis013.blogspot.com/2022/07/aka-tag.html 

Mörkrets furste

 

När jag sjöng den kända psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” i småskolan/ lågstadiet för länge sedan, trodde jag att det stod Mörkrets furste i texten i stället för Mörkrets förste. Tycker nog så här långt efteråt att min missuppfattade variant var bättre. Men andemeningen är väl den samma. När jag sedan kollar närmare finner jag att det genom tiderna varierar mellan förste och furste i översättningarna av Martin Luthers psalm. Jag finner också två filmer som heter Mörkrets furste! (Men ingen som heter Mörkrets förste):

- Mörkrets furste, Hrafn Gunnlaugson 1999. Filmen som bygger på verkliga händelser handlar om en präst på Island i häxprocessernas 1600-tal. Han möter djävulen i sina drömmar och anklagar människor i sin närhet för trolldom och häxeri men faller till sist på eget grepp.

- Mörkrets furste, John Carpenter 1987. I en gammal övergiven kyrka finns ett mystiskt kärl som generationer av präster vaktat sedan urminnes tider. När en katolsk präst och några vetenskapsmän undersöker kärlet lösgörs fasansfulla krafter. Det visar sig att det är en slags djävul i flaskan, men det kunde varit utbränt kärnbränsle eller plutonium...

Det får mig att tänka på RS-28 Sarmat, av NATO kallad Satan 2, som är en rysk supermissil med tio till femton effektiva kärnladdningar. Den har utvecklats under tio år, bland annat med hjälp av svensk teknologi(!). Säkert har USA lika effektiva domedagsvapen och kanske också Kina och flera länder. Du sköna nya värld! 

I Ukrainakriget verkar de traditionella artillerigranaterna vara avgörande. Ryssland har större kapacitet att tillverka sådana än Ukrainasidan. En modern granat kan skjutas 40 km och kostar ca 50.000 kr/st. Och priset stiger snabbt eftersom efterfrågan är stor. En artilleripjäs kan avlossa 200-300 granater per dygn. Det blir dyrt! De länder som lovat att stötta Ukraina tvekar. Det finns risk för att Mörkrets furste kommer att segra! Ja, mycket mörker och onda och destruktiva krafter i vår tid. Krig och kapprustning. Knark, brottskarteller, girighet och ohämmad egoism. Överkonsumtion och miljöförstöring. Klassamhälle med ökande klyftor. Strutsbeteende i klimatfrågan. 

Men att bara vara svartsynt hjäper inte! Det finns också ljuspunkter och många goda krafter i vår tid. Organisationer som Läkare utan gränser, Röda korset, Rädda barnen, Röda Halvmånen, Amnesty, UNHCR, UNICEF, Greenpeace, Civil Right Defenders med flera. Många människor som i stort och smått verkar för en bättre värld. I privatlivet måste vi hitta positiva drivkrafter för att inte fastna i svartsyn och uppgivenhet. Vi får stötta och hjälpa varandra, och glädjas åt att efter vintersolståndet viker nattmörkret undan så sakta och lämnar plats åt hoppfullt ljus. Och man kan läsa Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans ursprungliga godhet och samarbetsvilja. Enligt honom blir människan till sist människans räddare.

Och även om Mörkrets förste rustar sig med våld och argan list så behöver vi enligt den gamla psalmen inte vara rädda. Här första versen i SvPs 237: Vår Gud är oss en väldig borg, / han är vårt vapen trygga. / På honom i all nöd och sorg / vårt hopp vi vilje bygga. / Mörkrets förste stiger ned, / hotande och vred. / Han rustar sig förvisst / med våld och argan list. / Likväl vi oss ej frukte. 

Den ålderdomliga texten fick vi sjunga med fröken i klassrummet. Men på skolgården utom hörhåll för lärarna sjöng vi ungar psalmen med denna vanvördiga början: Vår Gud är oss en väldig borg. / Han står på Gustav Adolfs torg / och säljer makaroner / stora som kanoner!  

Det tyckte vi var roligt!

Gör tillvaron vit

Det var kanske färre raketer under det nyår som nyss passerade. I alla fall kändes det så där jag befann mig. Men alkoholintaget var som vanligt. Det vill säga ganska stort. Jag har några vänner som förstör sig genom att dricka för mycket. Inga nyårslöften gavs där jag var. Men redan förra året började jag med vita (= alkoholfria) dagar. Det hade blivit en vana med lite vin eller starköl varje dag. Därför fortsätter jag detta år med några vita dagar varje vecka. 

Oskulden är vit. I sagan står det att Snövit hade hud vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholtz. Före massturismens tid var vit hy ett ideal. Brunbrända blev bara bönder och andra kroppsarbetare. Inte fina prinsessor eller adelskvinnor. Då skulle en jungfru vara vithyad och oskuld. Sagans Snövit var en sådan flicka. ”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.” Det där idealet om oskuldsfullhet lever kvar i många av oss. Och fredens flagga är vit liksom fredsduvan.

De långa nätternas årstid blir mörkare när marken inte är snötäckt. Vintern är numera sällan vit här nere i södra Sverige. Det tycker jag är tråkigt. Kanske har jag fel ibland, men jag  vill minnas att det under min ungdoms vintrar var is på dammar och sjöar och att snön låg vit. Till och med i Malmö åkte vi skridsko och skidor. Nuförtiden gör snön bara sällsynta besök här nere. Man får åka norrut för att uppleva vita dagar.

Klimatfrågan igen: ”Vi arbetar för minskade utsläpp och för att stoppa uppvärmningen av planeten - på lång sikt.” Inte nu, utan sedan. Om ca 20 år. Vi matas med falska löften. De säger att det skall bli bättre, men många av dem tror egentligen inte att det är vi människor som orsakar klimat-förändringarna. Eller man skiter i det, önskar buisiness as usual, och göder oss med vita lögner för att vi skall bli lugna.

En gång for de vita bussarna fulla med fångar från nazisternas koncentrationsläger till frihet och framtidstro i Sverige. Då var vitt en färg som gav hopp om en bättre framtid, men idag är många rädda för framtiden. Krig och miljökollaps. Framtiden tycks mörk, inte ljus. Vi behöver nya vita bussar lastade med hopp, kärlek, rättvisa, fred och framtidstro!

Kanske kan någon av oss skriva en vitbok om tillståndet i världen. Och trots krig och upprustning fokusera på möjligheter, på sådant som är gott och bra, på positiva krafter och trender. Ibland har jag en hoppfull känsla av att de allra flesta på denna planet innerst inne är godhjärtade, hjälpsamma och snälla. Jag är så trött på hat, krigsretorik, missiler, mördardrönare och andra krigsmaskiner. - Vi borde hjälpas åt att desarmera allt det där och måla det i fredens färg. Vitt!