”Dösnack”

Härom dagen såg jag på TV en film från USA om två barn som till föräldrarnas stora förvåning och ängslan hade starka traumatiska minnen från tidigare liv. Filmen var ganska arrangerad och tillrättalagd, men det var en slags dokumentär där barnen själva vittnade om sina fragmentariska minnen från vad som påstods vara tidigare existenser. Denna film fick mig att åter fundera över hur våra liv påverkas av om du tror att du kommer till himmel eller helvete efter att du dött? Eller om du tror på själavandring och många liv? Eller på det totala utslocknandet?

Kristna, muslimer och judar tror på ett liv efter detta, ett evigt liv, även om det måste kännas ångestfullt att inte veta om man kommer att plågas på det heta stället eller om man salig kommer att få sväva med änglarna bland rosa moln. Inom den svenska kyrkan är man numera lite ambivalent och försiktig med att locka med paradiset eller hota med helvetet. Vissa frikyrkliga är mer trosvissa och tydliga. För en del av dem är det trångt i paradiset, där bara en begränsad del av de troende kommer att få plats. Katolicismen är mer frikostig. Enligt den är det bara de allra värsta syndarna som åker direkt till helvetet, vi övriga småsyndare kommer att hamna i skärselden innan vi eventuellt når paradiset. Goda gärningar och gåvor till kyrkan underlättar starkt den resan.

"Yttersta domen" 1536-41 Michelangelo

Vissa muslimer har en föreställning om att den (en man förstås) som dör i strid för sin tro får leva med sjuttiotvå jungfrur i paradiset och dessutom ta med sig ett stort antal släktingar dit. De som tror på sådant måste vara väldigt motiverade att slåss och döda de andra, de ”otrogna”! Risken finns förstås att den stridande mannen blir dödad av en kvinnlig soldat. Då blir utfallet helt annorlunda... De flesta muslimer har en mer moderat inställning till detta, men tror liksom de flesta kristna på domedagen och en dömande och i viss mån förlåtande Gud.

Jag känner några som tror på reinkarnation, eller i alla fall på att själen lever vidare på något sätt när kroppens löses upp i molekyler. Om jag fattat rätt har också hinduer uppfattningen att vi återföds i någon skepnad tills vi förenas med världssjälen, Brahman, och buddisterna hävdar väl att vi återföds till lidandet på jorden tills vi slutligen uppnår befrielsen, utslocknandet - Nirvana.

Inom många riktningar av ny andlighet (New Age) tror man på själavandring och återfödsel. Jag har läst en sådan bok om livet efter döden och en om reinkarnationsterapi, där patientens oro och ångest botas genom att hen  återupplever händelser från sina tidigare liv. Gemensamt för de som tror på återfödelse tycks vara att man tror att vi lever väldigt många liv innan vi bättrat vårt karma och till sist får befrielse genom att erfara den stora upplysningen.

Så de flesta anhängare av religioner och ny andlighet tror på ett evigt liv eller på flera liv efter döden. Om det minskar deras oro inför döden vet jag inte. Även om jag, en sökare, inte har någon sådan övertygelse, är tanken på att jag en gång skall dö inte deprimerande. Jag försöker leva detta livet så ansvarsfullt och rätt som möjligt. När natten kommer är det skönt att lägga sig att sova. Om jag vaknar nästa dag vet jag inte säkert. Men kanske...