Jag minns San Francisco

När man fyller jämnt har man fest. Det tyckte jag länge. 30-årsfest i Karlskrona, 40- och 50-årsfesterna i Lund. 60-årskalaset i ett penthouse högst upp i Ubåtshallen i Malmö. Men när jag skulle fylla 70 flydde jag till dottern i San Francisco för att ”fira” uppnådd hög ålder i stillhet. Hon bodde då i en liten mysig lägenhet i ett mindre hus på Treat Avenue i stadsdelen Mission. Hon väckte mig på födelsedagen med frukost på sängen och jag fick bl.a. en vildkalkonfjäder som numera hänger på en vägg hos mig i Lund.

Jag är ingen världsresenär, men tack vare henne har jag sett flera olika delar av USA och fått en mer nyanserad bild av landet och dess innevånare. Inte minst av San Francisco med omnejd. Första gången jag var hos henne i den staden bodde hon i dåvarande pojkvännens bostad vid the Filbert Steps vid Telegraph Hill nära utsiktstornet Coit Tower. Det flög gröna papegojor med röda huvuden bland träden. Förhållandet till pojkvännen var på upphällningen. Han var mest ute på någon slags tjänsteresa under tiden jag var där. Men jag minns att han var med när jag fick Hanna att bryta sitt mångåriga ”alkoholförbud”. Det var på den beryktade poet-, musiker- o konstnärsbaren Specs. Jag bjöd henne på en stor stark från det lokala Anchor Brewing Co!

På välkända City Lights Bookstore fanns det ett rum där man i lugn och ro kunde sitta och läsa poesi av beatnickförfattarna och andra. Vid gatuentrén stod det travar av Stieg Larssons ”The Girl with the Dragon Tattoo” som var storsäljaren då. Strax intill ligger Chinatown, den näst största i USA. Där såg jag för första gången en väggmålning av Banksy. Den heter ”The Heart Doctor” och lär vara borta nu, eller i alla fall omgiven av drakar i sprakande färger.

2013 var jag senast i San Francisco. Dottern var singel då. Vi rastade hennes hundar Bela och Wednesday på Bernal Heights nära hennes sista bostad i sta´n. Det finns många branta gator och höga kullar i staden som ibland kallas ”Fog City”. När de kalla dimmorna svepte in från havet såg man inte skyskraporna i city eller de två höga topparna Twin Peaks mitt på halvön. Den berömda TV-serien med samma namn utspelar sig inte här. Däremot tror jag att upphovsmännen har traskat runt där och inspirerats av namnet. De kända kabelspårvagnarna konstruerades på sin tid för att klara stadens branta backar, men numera är det mest turister som åker i dem.

Egentliga San Francisco ligger på en halvö, ca 10 km bred. Kollektivtrafiken är utmärkt. Förutom kabelspårvagnarna finns det tunnelbanan BART, pendeltåg, el- och dieselbussar, spårvagn MUNI som delvis går under mark och vanliga spårvagnar. De sistnämnda köps in från hela världen och renoveras för att användas i stadens kollektivtrafik. Coolt! När dottern jobbade tog jag mig runt i staden med dessa transportmedel, men mest promenerade jag. Vid Pier 39 där sjölejonen visar upp sig och vid Fishermans Wharf är det tätt med turister, en del glidande i långa rader på dubbelhjuliga Segways. I andra delar av staden är det gott om hemlösa som drar runt med sina få ägodelar i varuvagnar och ibland såg jag till synes vanliga människor köa till soppkök. Kontrasten mellan rik och fattig är stor. http://sandis013.blogspot.com/2013/10/san-francisco-september-2013.html

Det är en spännade och omväxlande stad. De pittoreska trähusen i den äldre delen glömmer man inte. Detsamma med de haschflummiga kvarteren i Ashbury Heights där hippierörelsen en gång startade. Det är en helt annan miljö vid den flera kilometer långa stranden vid stadsdelen Sunset i väster vid the Pacific. Därifrån vandrade Hanna o jag en gång norrut i fin natur till Lands End där den berömda Golden Gate-bron har sitt fäste. Från bryggorna vid Embarcadero tog jag flera gånger båten förbi Alcatrazön till den mysiga lilla staden Sausalito där vissa bor i mer eller mindre fantasifulla husbåtar.

Det var i San Francisco jag första gången körde en automatväxlad bil. Efter att kopplingsfoten bromsat några gånger lärde jag mig. Med dottern var jag på kullarna i naturreservatet norr om bron med fantastisk utsikt över Stilla Havet, bland jättelika redwoodträd i mäktiga Muir Woods och på den vackra slingriga Road One till det lilla hippie-samhället Bolinas vid kusten norrut. Söderut körde vi förbi Pescadero till hennes väninna Ashleys fina lilla fritidshus på dramatiska klippor vid stillahavskusten.

Kusten vid Sunset, San Francisco

Det är naturligtvis fullt med restauranger och cafeér i San Francisco. Ungefär svenska priser, men man får lära sig att lägga till 15-30% på notan till serveringspersonalen. Hanna rörde sig vant i staden och kände mycket folk, särskilt vid mitt andra besök. Hon kände till många ställen, jag minns bara namnet på några få. Vi åt ute för det mesta, några gånger i Japan Town. Jag gillade särskilt de amerikanska frukostrestaurangerna. En sådan favorit var Mamas (se foto nedan) vid Washington Square. Där fanns också stamstället Marios Bohemian Cigar Store och jag minns vidare de mysiga Outerlands och Trouble Coffee vid Sunset i väster.

De gånger jag var i San Francisco var dottern i separeration eller singel, så vi två umgicks mycket och nära. Staden är för mig starkt förknippad med Hanna, och det var alltså där jag stilla firade min 70-årsdag tillsammans med henne. Jag kommer nog aldrig att återvända till staden vid det gyllene sundet. Tiden krymper, åren går och jag börjar vänja mig vid att vara gammal. Snart är det dags att åter fylla jämt. Kanske blir det fest igen. Men i inte i San Francisco, nej det får i så fall bli någonstans i södra Sverige. Tjohooo!

Vissa dör unga / Some die young

Många startar livet sent i vår tid. Ungdomsåren tar ofta inte slut förrän runt trettioårsåldern. Själv fick jag mitt första fasta jobb det år jag skulle fylla 29. Förstföderskorna är inte sällan över trettio. Idag talar man om 70 som det nya 50 och det sägs att allt fler kommer att leva i 100 år och mer. Men hur lever vi alla dessa år, och hur mycket hinner vi ”uträtta”?

”Lev hårt, dö ung” var ett slagord i min ungdom. Det var också titeln på en låt från 1977 av gruppen Arbete och Fritid.  https://www.youtube.com/watch?v=o7FprUgXBbE Något i tiden fick utlopp i en självförbrännade livsstil. Kanske berodde det på en känsla av utanförskap och frustration över ytlig materialism, likformighet och terrorbalans i skuggan av ett hotande atombombskrig. Marlyn Monroe, James Dean, Elvis Presley, Jimmy Hendrix, Bob Marley, Janis Joplin, John Lennon och Tim Bergling (Avicii) är några exempel på mediala människor med världsrykte som dött unga. Min dotter Hanna blev bara 41, hon var inte någon kändis men också hon hann med mycket. http://sandis013.blogspot.com/2021/03/min-kloka-starka-dotter.html

Vi är många som sörjer och saknar henne. Inte minst hennes man som har tunga dagar och funderar över sitt liv. Han är några år yngre än vad hon var. Härom veckan meddelade han att han tänker flytta från storstaden Seattle österut till Bozeman, en liten, lugnare och mer naturnära stad i grannstaten Montana. Jag googlade på namnet och fann att staden är uppkallad efter en man som hette John Bozeman. Han skapade en lättare väg till guldfälten,”the Bozeman Trail” och grundande staden 1864. 32 år gammal mördades han vid Yellowstone river, oklart av vem. Av en svartsjuk man, en kompanjon eller av svartfotsindianer? Det diskuteras än i dag. 

Dan Andersson, vår naturlyriske gudslängtande arbetar- och folkpoet dog också bara 32 år gammal. Han blev tragiskt förgiftat av cyanvätegas i ett dåligt ventilerat hotellrum i Stockholm. Gasen hade använts för att utrota vägglöss. Men hans dikter och sånger lever och åtnjuter en bred folklig populäritet ännu hundra år efter hans död. Den ryske författaren, poeten och bildkonstnären Vladimir Majakowski är en annan legendarisk person som levde ett intensivt och kreativt liv innan han dog bara 37 år gammal.

Det var ytterligare tre exempel på korta liv jag råkat lägga märke till. Är det så att man minns de som dött i ung vuxenålder extra mycket? Kanske förstärker tragiken i ett för kort liv berömmelsen och mystiken? Tja. Dessa nämnda personer verkar i alla fall ha börjat sina ”vuxenliv” tidigt och har därför hunnit med mycket innan de dog unga. Det gäller också Hanna. Hon var på gång redan i slutet av högstadiet och gifte sig med en rockmusiker i Las Vegas när hon var 19! (Se foto) Hon hann uppleva mer än de flesta innan cancern tog hennes liv förra året.

Själv tillhör jag den lite tröga långlivade sorten. Långsam i starten och ganska stationär. Visst har jag flyttat en del inom landet Sverige och upplevt en hel del, men jag har inte haft mycket behov av äventyrliga utlandsreor eller stora kast i tillvaron. Jag har mest varit en lugn och tankfull iakttagare. De senaste 21 åren med utgångspunkt från samma plats i staden Lund. Jag känner mig frisk och stark och kommer kanske att leva många år än.

Men vissa dör tyvärr unga. Yes, some die young!: https://www.youtube.com/watch?v=h4nva3qlGvc