Lera och akvarell

Leve skapandet och den fria fantasin! Så känner jag och många med mig medan vi sitter som konsumenter vid våra mobiler, plattor och bildskärmar allt för ofta och länge. Många av oss är ganska trötta på det. Det verkar finnas en längtan efter att minska på det digitala. En längtan efter att forma och skapa med händerna helt utanför bildskärmarnas och Ai´s konstlade värld. 

Jag utbildade mig till bildlärare vid Umeås universitet under åren ht1976 - vt1980. Det var en bred praktisk och teoretisk utbildning som handlade om alla sorters bilder och allt slags bildskapande. Olika måleri- och teckningstekniker, keramik och lera, skulptur i olika material, grafik och olika trycktekniker, foto och film. Senare byggde jag på med digital bild. Minns att jag då kände att det digitala skulle komma att ta över och kanske ta död på att skapa med händerna.

I praktiken som lärare såg jag att väldigt många elever gillade färg och form, att arbeta med penna, krita, pensel, färg och lera. Andra delar av kursplanen var kanske inte lika lustfyllda. Jag var vanlig bildlärare under några år bara. Konsthistoria och filmkunskap, praktiskt foto och film tog över när jag jobbade på gymnasiet och med den eftergymnasiala kursen Kommunikation o Media och senare på gymnasiets numera nedlagda Medieprogram. Idag utgör de ”praktisk/estetiska” ämnena en allt mindre del av skolans verksamhet. De verkar inte ingå i den populistiska åsikten att skolan skall inrikta sig på att fylla eleverna med teoretisk kunskap. Jag anser att det är ett misstag att minska på ämnen som bild och musik vilka erbjuder viktiga kunskaper och färdigheter av ett annat slag än till exempel matte eller samhällskunskap. 

Kanske är det bristen på kreativa ämnen och verksamheter i skolan, och den alltmer digitala verkligheten, som gjort att det blivit så populärt att gå på akvarellkurser och liknande. Nästan alla studieförbund och många folkhögskolor erbjuder sådana utbildningar. Intressant eftersom akvarell är en av de absolut svåraste konstmåleri-teknikerna. Jag ser också att det blivit vanligt att hyra en plats i en keramikverkstad för att skapa i lera. Många sitter och kämpar med att dreja upp en någorlunda väl formad skål. Jag känner några som snidar och svarvar i trä och någon som finsnickrar. Många jobbar med tyg, tråd och garn, en del väver mattor och bonader. Alla känner de stor glädje i att skapa något fint och bra med sina händer.

Skulptur av Kerstin Ahlberg

Jag ser också ett enormt utbud av konst och konsthantverk i olika former. Då handlar det om mycket mer än bara lera och akvarell. Mer eller mindre professionella konstnärer och konsthantverkare ställer ut på lokala konstrundor, i gallerier och lokaler av olika slag. Man vill kommunicera något eller bara visa upp vad man gjort. För många är skapandet en viktig sysselsättning eller en livsnödvändig hobby. Rötterna i ett svunnet samhälle där handens arbete var viktigt finns kvar djupt in i vår digitala tidsålder. Leve kreativiteten och det manuella skapandet!

Fyra franska fregatter

Näbbgäddorna går i stim längs den västra kusten. Rapsfälten lyser intensivt gula I det rutiga skånska landskapet och ramslöken blommar härligt. Vi tar tacksamt emot bokarnas skira grönska och ser att både ek och ask snart kommer ikapp. Jag går i det fina naturreservatet Rövarekulan. Tyvärr har en bro längs vandringsledan förstörts och tagits bort, och stora fallna träd spärrar stigen på flera ställen. Anslagen till att ställa sådant till rätta har minskat så vi får traska på bäst vi kan. 

Också anslagen till studieförbunden minskar. Med en halv miljard. Minst trehundra replokaler har stängts, och åtta av tio folkhögskolor har stora ekonomiska problem när statsbidragen har krympt. Men staten har råd köpa fyra fula franska fregatter för över fyrtio miljarder kronor! Med dem satsar man på insatser för ett krackelerande NATO i stället för försvar av Sverige och Östersjön, anser en del experter. De tycker att man borde gjort annorlunda: ”Flera små, snabba korvetter, många landbaserade långdistans-luftvärn samt  drönare och autonoma system.” Antagligen har de rätt, men jag är mycket skeptisk till de enorma satsningarna på krigsmaterial. (Bild Wikipedia. Fransk fregatt 2026)

Till detta vill man ha tusen miljarder till ny kärnkraft. Pengar som svenska folket ska stå för till största delen! Bland annat genom ett garanterat högt elpris i fyrtio år efter att atomkraft-verken byggts. På den nuvarande regeringen låter det som att landet kommer att gå under om vi inte får ny nukleär kraft. Logiskt sett borde majoriteten av Europas länder redan ha drabbats av detta bittra öde eftersom de är utan egna kärnkraftverk. Se bara på de allt fattigare grannarna Norge och Danmark… Nej, jag tror att vårt land kan få den energi vi behöver mycket snabbare och billigare än med dessa tusen kärnkrafts-miljarder! (Bild: Affisch av Gittan Jönsson)

Varför är det allt större skillnader i politiska frågor mellan män och kvinnor? Dessa olikheter är tydligast bland ungdomar. En mycket stor majoritet kvinnor lutar åt det rödgröna blocket, och män sympatiserar i stor utsträckning med högerpartierna. För kvinnorna gäller klimat, miljö, generös välfärd, organisering av samhället i stort och en mer humanistisk inställning till livet. Männen betonar lag och ordning, hårdare straff, minskad migration och har en mer materialistisk syn på tillvaron. Unga kvinnor är överrepresenterade i sympati för Miljöpartiet, bland unga män är Sverigedemokraterna största parti.

Förmodligen är det långt fler män än kvinnor som gillar köpet av de fyra franska fregatterna, och stödet för ny superdyr kärnkraft är klart mindre bland kvinnor än bland män. En intressant faktor i sammanhanget är att kvinnor i genomsnitt har högre utbildning än män. De med lägst utbildning är män som röstar på SD. Enligt Verians senaste mätning är det i gruppen män mellan 50 och 64 som Tidöpartierna har sitt starkaste stöd. Bland kvinnor mellan 18-29 år säger två av tre att de skulle rösta rödgrönt.

Om man generaliserar blir det såhär: Det verkar finnas en manlig samhällssyn med rötterna högerut. Lag och ordning, stränga straff, så få invandrare (särskilt muslimska sådana) som möjligt, kött, tekniska prylar, bensin & dieselfordon, flyg, vapen, pengar och kärnkraft. Ja, och den stora gruppen kvinnor med rödgröna rötter är engagerade i natur och klimat, vegomat, i en frikostig välfärd, i kultur och jämställdhet. De är för kollektivtrafik och energi från sol, vind och vatten, de är ofta invandrarvänligare och pro Palestina.  

- Jag hör av mina barn och ser på nätet att skillnaderna märks också på datingfronten. Många kvinnor dumpar män som lutar åt SD-och högerhållet. Hur det är omvänt vet jag inte…

Välbefinnande och lycka

Ibland känner jag för att fly världen. Mentalt och fysiskt. T.ex. genom att vara några dagar ensam på lantstället i Blekinge, eller bara en lång solopromenad i naturen. Också ett bastubad med kalldopp är ett försök att varva ner och få lite ro i kropp och själ. Skärmar, ljud och den alltid närvarande mobilen, att ständigt vara på gång bygger upp en skadlig stress som man inte alltid är medveten om. Den vill jag bli av med.

Är det en självklarhet att jag blir lyckligare av fler och nya ägodelar? Ny bil. Nytt kök. Ny bostad. Nya häftiga och dyra resor. Ny kvinna/man. En biljett till finalen i fotbolls-VM i USA, och så vidare… Nej! Att skaffa något nytt, t.ex. en bil, ger en bedräglig känsla av tillfredsställelse som går över ganska snabbt. ”Lyckan den bor ej i oxar eller kor och den kan heller inte köpas för pengar”, sjöng redan Evert Taube. Helt rätt hade han kanske inte, men många hamnar i den bedrägliga fällan av att vilja ha mer pengar och nya prylar fastän man redan har tillräckligt.

Vidare är jag trött på stormakternas narcissistiska och makthungriga ledare med sina uppblåsta egon. Makt över olja och handel, enorma militära muskler att härska och förstöra med, och otroliga ansamlingar av rikedom hos några få är vad de har att erbjuda. De styr i olika politiska system, men den gamla kända maktpyramiden är i princip den samma. Förutom en ganska ohämmad materialism saknar dessa stormakters ledande skikt en hållbar livsfilosofi och är utan vettiga svar. Det är makt, pengar, ägodelar och tomhet som gäller.

Med sina brister är de jämförelsevis små skandinaviska länderna föredömen. De sex ”lyckligaste länderna” i World Happiness Report år 2026 är dessa: 1.Finland  2.Island 3.Danmark  4.Costa Rica (Grattis!) 5.Sverige  6.Norge. De är ”lyckligast” därför att här finns -Hög tillit: Stor tillit till medmänniskor och offentliga institutioner -Trygghet: Starkt socialt skyddsnät, bra sjukvård och utbildning -Frihet: Individuell frihet att forma sitt eget liv -Låg korruption: Fungerande samhällsstruktur (Bilden intill: På bröllop i Finland) 

Jag såg nyligen en intressant dokumentär om Bhutan på STV. Landet är inte med på listan över de lyckligaste. Kanske deltar Bhutan inte i undersökningen. I det lilla landet bland Himalayas höga berg ersätts det vanliga BNP (Bruttonationalprodukt) av begreppet GNH (Gross National Happiness). Bhutans GNH vilar från början på fyra grundpelare: Goda styrelseformer. Hållbar socioekonomisk utveckling. Kulturellt bevarande. Miljövård. https://www.svtplay.se/video/j16GGL5/anne-och-anders-i-bhutan/1-i-lyckans-fotspar?video=visa

Senare har grundpelarna delats in i nio områden: -Levnadsstandard -Hälsa -Utbildning -Tidsanvändning -God samhällsstyrning -Ekologisk mångfald och återhämtningsförmåga -Psykologiskt välbefinnande -Samhällsgemenskapens vitalitet -Kulturell mångfald och återhämtningsförmåga. (Wikipedia)

När ”happiness” översätts med ”lycka” är det lite missvisande. ”Välbefinnande” är ett ord som passar bättre. Kanske är det också så att landets buddism och tron på att vi återföds till många liv minskar stressen i bhutanesernas liv?  (Bild: Bhutans statsvapen)

- Det ser ut som att grunderna för välbefinnande och lycka i Bhutan, i de fem nordiska länderna och i Costa Rica är ganska lika. De är små, bra organiserade, välordnade och ganska jämställda och jämlika samhällen. I Bhutan tillkommer en andlig trygghet och tillhörighet som vi i de skandinaviska länderna tycks klara oss utan. 

Eller saknar…

Minnen - långt borta och nära

Jag vet att ”Långt borta och nära”  är en filmtitel, men använder den rubriken ändå. Man kan vara nära men ändå långt borta. Eller långt borta men ändå nära. Under min skoltid, 1950-1964, bodde jag i ett niovåningshus med tre uppgångar. Limhamnsvägen 12. (På bilden här intill utsikt från piskbalkongen in mot sta´n) Huset ligger i Malmö nära Öresundsparken och havet. Vi var många ungar som bodde där, och efter att jag lite slumpartat mötte en av dem på en gata i Lund nyligen dyker det upp minnen. Tiden långt borta då jag var barn och yngling har kommit nära. Många kan nog känna igen sig i detta även om uppväxtplatsen varit på en annan plats.

Tiden som barn och ung grabb minns jag nu ganska väl: Vi spelade kula på gården. Stenkulor, nicklar och ”glaror”. Vi hoppade hopprep och tävlade med DinkyToys och Tekno-bilar i liten backe vi ungar byggde. Det var brännboll i Öresundsparken och skridskor och ”hockey” på dammarna där vintertid. Snöbollskrig. Jumpa på isflaken vid Ribersborgs-stranden. Vi fiskade strandkrabbor och små spättor nära kallbadhuset ”Ribban”. Minns en tur till Limhamn då en kompis lånade min farsas kastspö och råkade tappa det så att det gick sönder. Vi fick en fisk: en rötsimpa! Minns också livsmedelsaffären ”Honkan” och mjölkaffären dit man ibland skickades för att bära hem mjölken i en kanna som rymde flera liter. (På bilden intill jag och mina systrar.1954)

Jag och några till gjorde gångar i sädesåkern som fanns intill huset innan de andra höghusen byggdes. Polis kom och knackade på hemma. Det var läskigt. Att hartsa eller banka på fönster tills den som bodde där blev förbannad och sprang ut. Det gällde att vara snabb och bra på att gömma sig. Det var slagsmål ibland. Jag bråkade en gång med vaktmästarens grabb och knuffade honom så att han slog av en bit av en framtand. Ibland var det lite krig med dem som bodde i de andra höghusen. Minns att vi t.o.m. tog en ”fånge” som bands vid ett träd i den smala skogsranden längs Limhamns-vägen. Vi var ett gäng killar som fick den galna idén att kasta papperspåsar fyllda med vatten från piskbalkongen på nionde våningen på arbetarna från Kockums när dom cyklade hemåt efter arbetsdagens slut. Livsfarligt! En gång blev vi med rätta jagade av en skitförbannad jobbare. Han fick dock inte tag i någon av oss.

Då man var äldre: Jag och kompisen  Peter (se bild intill) samlade tidningar till ”Pappers-insamlingen”. Vi fick några ören per kilo. Tvätta grannars bilar i husets garage gav också en slant. Han och jag hade en hemlig källarskrubb där vi hade en flaska med blandade slattar från våra föräldrars spritskåp plus några rätt oskyldiga porr-tidningar. Då började också första riktiga kontakterna med tjejer. Det skulle man kunna skriva en hel del om. Vid den tiden kom också de första fyllorna. Längs stranden gick ”Sillatåget” till och från från Limhamn. Jag minns att en lite äldre kille i huset skulle göra en westernfilm och någon fick ligga till synes bunden på rälsen. Minns också att en av de yngre kompiskillarna, som senare skulle bli en av Sveriges mest kända sångare, sång- och sångtext-författare, spelade gitarr och gillade Elvis Presley. Jag diggade trad.jazz och kanske Tommy Steele.

När man fyllt femton skulle man ha moped, "moppe”. Jag fick en Husqvarna Cornett. Flera av kompisarna hade Puch som gick mycket fortare. När jag tagit körkort skaffade jag en Lambrettaskoter. I den åldern ”lånade” vi bil några gånger. Peter kvaddade sin farsas bil i Malmöhus-kurvan. Katastrof! Jag och en äldre kompis snodde min pappas bil när föräldrarna sov. På söndagsutflykt dagen efter klagade farsan på att kopplingen slirade och bilen fick lämnas till verkstad. Det var FF-fester ibland när föräldrarna var bortresta. Mycket städjobb efteråt, men grannarna klagade inte. Världen kom närmare. Det var Kubakrisen och mordet på Kennedy. Tolvantiden avslutades med att jag tog studenten. Jag var stressad och jobbade hårt på att få mycket folk till festen, gärna snygga tjejer. Min gamla goa farmor spelade piano och fick beröm av festdeltagarna. - Jag har inte tänkt mer än sporadiskt på tiden i 12:an tidigare. Tack Thomas för att du väckte minnena till liv! Här ovan bara några nedslag. Man skulle kunna skriva en roman. Den sedan länge förflutna tiden har kommit mycket närmare. 

Tiotusen steg

Den jäkla mobilen tickar på när jag är ute och går. När jag promenerar ihop med andra brukar vi jämföra hur långt vi gått och hur många steg vi tagit. Våra smarta telefoner visar nästan alltid lite olika, men inom en rimlig felmarginal. Jag tar i förhållande till min längd ganska korta steg så 10.000 steg blir ca 7 km. Det är inte ofta jag går så långt eller längre. Jag försöker hålla ett genomsnitt per dag på fem kilometer vilket motsvarar ca 8.000 steg. Bra så, tänker jag.

Jag läser att det här med tiotusen steg om dagen började år 1965 när ett japanskt företag lanserade en ny stegräknare som fick namnet  Manpo kei (= Tiotusen steg). Den marknadsfördes med en annonskampanj med uppmaningen ”Låt oss gå 10.000 steg om dagen!” Jag ser att Forskning o Hälsa säger att målet tiotusen steg är godtyckligt och bortser från en grundläggande sanning som säger att när det kommer till fysik aktivitet så är allt bättre än inget! Även ett mindre antal steg påverkar hälsan positivt. Emellertid redovisar Hjärt-Lungfonden en mycket omfattande engelsk undersökning (UK biobank) som visade att tiotusen steg om dagen gav stora hälsovinster i form av 60% minskad risk att dö, 80% minskad risk för hjärt/kärldöd, 70% minskad risk att drabbas eller avlida av cancer och 50 % minskad risk att få demens. Oj! Kanske borde jag öka på mitt dagliga gående eller komplettera med någon annan hälsosam aktivitet. Särbon pushar det, hon vill väl att jag skall vara ungdomligt spänstig till dödagar.

Vi lever i en tid av hälsotrender samtidigt som befolkningen blir allt tjockare. Vi äter allt mer snabbmat och ungdomarna väljer elsparkcyket i stället för att gå eller cykla. Det finns emellertid en annan sida av detta, kanske är det en klassfråga, men många ägnar mycket hälsotid åt sin kropp. Det handlar om att gå på gym eller på Friskis & Svettis och liknande, att deltaga i yogaövningar, att utöva olika bollsporter och att träna kropp och muskler hemma. Det är bra. Jag har börjat titta på ”Chair Tai Chi”. Det skulle nog passa mig bättre än gym eller gymnastiska gruppövningar. Haha! Vi är mer eller mindre fåfänga. En sida av detta är att olika skönhetsingrepp marknadsförs flitigt. Klinikerna säger att de kan göra så att vi ser yngre och vackrare ut. Man använder Botox (ett muskel-avslappnande medel/gift som slätar ut rynkor), Fillers (en volymgivande massa baserad på hyaluronsyra som återställer eller skapar volym och konturer i ansiktet) och Ansiktslyftningar (en operation där man lyfter hela ansiktet för att släta ut rynkor). Också Inplantat för t.ex. bröstförstoring används och Fettsugning som är ett kirurgiskt ingrepp där man tar bort lokala fettansamlingar!!!

Sociala medier har en viktig roll i detta sammanhang. Jag ser hur dofter, skönhets-produkter och -ingrepp annonseras flitigt även på unga tjejers mobiler och plattor. ”Nöj dig inte med ditt naturliga jag. Förbättra din kropp och ditt utseende!” Väldigt många får en bild av att de inte duger som de är. Det är sorgligt och cyniskt! Vi lever i en marknadsekonomi som ibland är ganska hänsynslös. Men vi är många, inte bara äldre, som står över detta överdrivna skönhets- och utseende-fixande. Vi gympar och yogar, och vi traskar på för att hålla oss i trim och må bra, och även om promenadmålet är tiotusen steg, Manpo kei, nöjer vi oss med det vi orkar! 

Vårdagjämning

Det ordet har en positiv klang. På vårdagjämningen, fredagen 20:e mars är dag och natt lika långa. Den händelsen lovar en ljusare framtid och ger hopp om en bättre. Visserligen är det vårdag-jämning varje år, men på något sätt känns den mer angelägen i år. På min gård lyser vintergäck, snödroppar, scilla och jag ser narcisserna knoppas, och snart rustar vi tufftuff-båten i Blekingehamnen för påsken och sommarhalvåret.

 

Men tiderna är tyvärr inte lika ljusnande överallt. I SvD och på STV läste och såg jag den 24 februari att "tredje världskriget började när Ryssland anföll Ukraina för fyra år sedan". Men det grymma Gazakriget nämndes inte. Och Israels och USA´s storanfall på Iran hade inte börjat vid den tidpunkten. Inte heller hade Israels anfall på Libanon med en miljon människor på flykt genomförts då. Man kan alltså säga att det är ett utökat tredje världskrig vi ser denna vår! De flesta önskar att mullornas diktatur skall falla, men är att bomba det landet sönder och samman rätt sätt att störta den regimen? I det läget anser mullorna att alla interna regimmotståndare i Iran är lands-förrädare och många av landets drygt 90 miljoner invånare känner sig antagligen manade att försvara sitt fosterland mot de yttre fienderna. Risken verkar vara stor att det här kriget liksom Putins anfallskrig på Ukraina drar ut på tiden. Dessutom ser det ut att spridas till flera länder i omgivningen. Och konsekvenserna för världsekonomin är oöverskådliga.

Jag sitter i solen på en bänk på torget och tittar på de till synes bekymmerslösa människorna som passerar. Krig långt bort och rapporter om klimatkris tycks inte oroa. Det är väl så vi fungerar. Man bekymrar sig om det som ligger en närmast i tid och rum. Det lilla livet påverkar oss mer än världs-händelserna. En nära anhörigs död rör våra känslor starkare än tjugotusen döda barn i Gaza. För de flesta är det nog först när bomberna börjar falla omkring oss eller när dieseln blir jättedyr som läget i världen påverkar oss på riktigt. Jag känner igen det där i mig själv. Även om jag är informerad om och engagerad i politiken och händelserna i världen rör de mig inte riktigt på djupet så länge de inte finns nära mig. Jag kan gå med i en fredsrörelse i protest mot krig och kapprustning eller tala engagerat för en klimat- och miljövänligare livsstil, men det påverkar mitt liv lite grand bara. Liksom de flesta lever jag vardagen nästan som vanligt, försöker finna glädje i mitt lilla liv och håller världens sorgligheter på viss distans. 

Påklädd Tage Danielssonstay i Linköping 

Visst skall man vara engagerad i de problem, hemskheter och faror som mänskligheten är utsatt för, men man måste också kunna ta till sig den tidiga vårens ljus och skira blomprakt och glädjas i goda vänners glada lag. Ja, visst bör man försöka fånga dagen och leva i nuet. Men man skall inte fastna i det! Med Tage Danielssons ord: "Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt måste man se upp!" Och när man tar del av medierna och annan information skall man ta det med en nypa salt och vara källkritisk. För, som Tage också säger, "Utan tvivel är man inte riktigt klok!" 

Begravning och Födelsedagsfest

Jag har varit uppe i Stockholm några dagar. I sorg och glädje. Det slumpade sig så att min käre kusin Per skulle begravas två dagar innan min särbo firade sin 70-årsdag i huvudstaden. Ying & Yang. Liv och död. Ofta balanseras det sorgesamma med det glädjefyllda. Så var det dessa ganska vårsoliga Stockholmsdagar. Ja,”Kusinbrorsan”, som jag kallade honom de sista åren, har vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. Han växte upp ensam med sin mor som tragiskt nog förlorade en son och sin man när Per var nyfödd. Han och jag tillbringade vår barndoms somrar tillsammans på vår morfar och mormors sommarställe vid Marsviken nära Oxelösund. Också de första tonåren åkte jag upp dit från Skåne ett par veckor under sommarlovet. Barn och ungdomsåren är grundläggande. Då upptäcker man livet och formas som människa. Det var bad, båtar, fiske, hämta mjölk och post, cykla, utflykter till öar och i skogen. Pojkäventyr av alla de slag. Den sista sommaren tillsammans upptäckte vi också något nytt och spännande: Tjejer! 

Jag har två yngre systrar som också var med på morföräldrarnas sommarställe som har det somriga namnet Grönviken (Se foto ovan). De minns kanske Per mer från vinterloven som han ofta tillbringade hos oss i Malmö när vi flyttat dit. På äldre dar talade han ofta varmt om jularna där. Genom åren har han och jag setts då och då. När han ibland dök upp i Lund som resande hade han alltid en flaska vin med sig. Jag och min dåvarande fru kallade honom ”VinPer”. Han bodde hela sitt liv i Stockholm med fru och så småningom två söner. Då och då hälsade jag på honom där eller helst på Grönviken. Sista gången på hans sommarställe bjöds jag och mina systrar på middag som hans äldste son med dam tillagade. Vi övernattade där för att tillsammans vara med på en annan kusinbegravning. Den här fredagen 6:e mars var det Pers tur. Livet flyger snabbt iväg…

När jag i 30-årsåldern gick igenom en treårig bildlärarutbildning i Umeå, var Ulla en kurskamrat. Jag gillade henne, men vi var båda upptagna på annat håll. Sympati fanns och vi höll båda sporadisk kontakt genom åren. Långt senare träffades vi igen på hennes sommarställe som singlar. Sedan 2008/09 är vi i ett särboförhållande. Vi är ”Fjärrbo” säger hon (som bor i Linköping). Det har aldrig varit tal om samboskap eller giftermål. Vi har haft våra äktenskap och andra förhållanden och vi har våra barn. Att vara särbo passar oss båda bra, och kanske är det det (och fyrtio mils avstånd) som hållit vårt förhållande vid liv. Efter att jag blivit pensionär har det mest varit så att jag åkt upp till henne. Jag har lärt känna hennes vänner, barn och systrar med familjer. Det har varit mycket natur och kultur. Många utflykter. Hon har introducerat mig i både att paddla kajak och i att åka långfärdsskridskor. Jag har lärt känna en del av Östergötlands sjöar och skärgårdar. Vi har också kajakat i Blekinge och jag har åkt skridsko på skånska isar när de funnits. Hon har haft flera konst- och ljusprojekt där jag varit medhjälpare och/eller observatör. Vi har haft långa intressanta och ibland krångliga samtal om värderingar, livets mening och innehåll. Vi har tillsammans utvecklat en kärleksfull vänskap.

Hon blev pensionär förra året, och nu ville hon ha 70-årsfest på sin födelsedag den 8:e mars. Eftersom flera av hennes vänner, släkt och barn finns i Stockholm planerade hon för festen där. Högst upp i ett torn vid Medborgar-platsen nära hennes äldste sons bostad. Efter en allvarsam dag med kusin-begravning var det skönt att festa. Många timmar i en fantastisk lokal med god mat och dryck, aktiviteter, tal och sång och mycket snack och skratt. Efter regn kommer sol. Trevligt och glatt bland goda vänner - vad mer behöver man egentligen?