Minnen - långt borta och nära

Jag vet att ”Långt borta och nära”  är en filmtitel, men använder den rubriken ändå. Man kan vara nära men ändå långt borta. Eller långt borta men ändå nära. Under min skoltid, 1950-1964, bodde jag i ett niovåningshus med tre uppgångar. Limhamnsvägen 12. (På bilden här intill utsikt från piskbalkongen in mot sta´n) Huset ligger i Malmö nära Öresundsparken och havet. Vi var många ungar som bodde där, och efter att jag lite slumpartat mötte en av dem på en gata i Lund nyligen dyker det upp minnen. Tiden långt borta då jag var barn och yngling har kommit nära. Många kan nog känna igen sig i detta även om uppväxtplatsen varit på en annan plats.

Tiden som barn och ung grabb minns jag nu ganska väl: Vi spelade kula på gården. Stenkulor, nicklar och ”glaror”. Vi hoppade hopprep och tävlade med DinkyToys och Tekno-bilar i liten backe vi ungar byggde. Det var brännboll i Öresundsparken och skridskor och ”hockey” på dammarna där vintertid. Snöbollskrig. Jumpa på isflaken vid Ribersborgs-stranden. Vi fiskade strandkrabbor och små spättor nära kallbadhuset ”Ribban”. Minns en tur till Limhamn då en kompis lånade min farsas kastspö och råkade tappa det så att det gick sönder. Vi fick en fisk: en rötsimpa! Minns också livsmedelsaffären ”Honkan” och mjölkaffären dit man ibland skickades för att bära hem mjölken i en kanna som rymde flera liter. (På bilden intill jag och mina systrar.1954)

Jag och några till gjorde gångar i sädesåkern som fanns intill huset innan de andra höghusen byggdes. Polis kom och knackade på hemma. Det var läskigt. Att hartsa eller banka på fönster tills den som bodde där blev förbannad och sprang ut. Det gällde att vara snabb och bra på att gömma sig. Det var slagsmål ibland. Jag bråkade en gång med vaktmästarens grabb och knuffade honom så att han slog av en bit av en framtand. Ibland var det lite krig med dem som bodde i de andra höghusen. Minns att vi t.o.m. tog en ”fånge” som bands vid ett träd i den smala skogsranden längs Limhamns-vägen. Vi var ett gäng killar som fick den galna idén att kasta papperspåsar fyllda med vatten från piskbalkongen på nionde våningen på arbetarna från Kockums när dom cyklade hemåt efter arbetsdagens slut. Livsfarligt! En gång blev vi med rätta jagade av en skitförbannad jobbare. Han fick dock inte tag i någon av oss.

Då man var äldre: Jag och kompisen  Peter (se bild intill) samlade tidningar till ”Pappers-insamlingen”. Vi fick några ören per kilo. Tvätta grannars bilar i husets garage gav också en slant. Han och jag hade en hemlig källarskrubb där vi hade en flaska med blandade slattar från våra föräldrars spritskåp plus några rätt oskyldiga porr-tidningar. Då började också första riktiga kontakterna med tjejer. Det skulle man kunna skriva en hel del om. Vid den tiden kom också de första fyllorna. Längs stranden gick ”Sillatåget” till och från från Limhamn. Jag minns att en lite äldre kille i huset skulle göra en westernfilm och någon fick ligga till synes bunden på rälsen. Minns också att en av de yngre kompiskillarna, som senare skulle bli en av Sveriges mest kända sångare, sång- och sångtext-författare, spelade gitarr och gillade Elvis Presley. Jag diggade trad.jazz och kanske Tommy Steele.

När man fyllt femton skulle man ha moped, "moppe”. Jag fick en Husqvarna Cornett. Flera av kompisarna hade Puch som gick mycket fortare. När jag tagit körkort skaffade jag en Lambrettaskoter. I den åldern ”lånade” vi bil några gånger. Peter kvaddade sin farsas bil i Malmöhus-kurvan. Katastrof! Jag och en äldre kompis snodde min pappas bil när föräldrarna sov. På söndagsutflykt dagen efter klagade farsan på att kopplingen slirade och bilen fick lämnas till verkstad. Det var FF-fester ibland när föräldrarna var bortresta. Mycket städjobb efteråt, men grannarna klagade inte. Världen kom närmare. Det var Kubakrisen och mordet på Kennedy. Tolvantiden avslutades med att jag tog studenten. Jag var stressad och jobbade hårt på att få mycket folk till festen, gärna snygga tjejer. Min gamla goa farmor spelade piano och fick beröm av festdeltagarna. - Jag har inte tänkt mer än sporadiskt på tiden i 12:an tidigare. Tack Thomas för att du väckte minnena till liv! Här ovan bara några nedslag. Man skulle kunna skriva en roman. Den sedan länge förflutna tiden har kommit mycket närmare. 

Tiotusen steg

Den jäkla mobilen tickar på när jag är ute och går. När jag promenerar ihop med andra brukar vi jämföra hur långt vi gått och hur många steg vi tagit. Våra smarta telefoner visar nästan alltid lite olika, men inom en rimlig felmarginal. Jag tar i förhållande till min längd ganska korta steg så 10.000 steg blir ca 7 km. Det är inte ofta jag går så långt eller längre. Jag försöker hålla ett genomsnitt per dag på fem kilometer vilket motsvarar ca 8.000 steg. Bra så, tänker jag.

Jag läser att det här med tiotusen steg om dagen började år 1965 när ett japanskt företag lanserade en ny stegräknare som fick namnet  Manpo kei (= Tiotusen steg). Den marknadsfördes med en annonskampanj med uppmaningen ”Låt oss gå 10.000 steg om dagen!” Jag ser att Forskning o Hälsa säger att målet tiotusen steg är godtyckligt och bortser från en grundläggande sanning som säger att när det kommer till fysik aktivitet så är allt bättre än inget! Även ett mindre antal steg påverkar hälsan positivt. Emellertid redovisar Hjärt-Lungfonden en mycket omfattande engelsk undersökning (UK biobank) som visade att tiotusen steg om dagen gav stora hälsovinster i form av 60% minskad risk att dö, 80% minskad risk för hjärt/kärldöd, 70% minskad risk att drabbas eller avlida av cancer och 50 % minskad risk att få demens. Oj! Kanske borde jag öka på mitt dagliga gående eller komplettera med någon annan hälsosam aktivitet. Särbon pushar det, hon vill väl att jag skall vara ungdomligt spänstig till dödagar.

Vi lever i en tid av hälsotrender samtidigt som befolkningen blir allt tjockare. Vi äter allt mer snabbmat och ungdomarna väljer elsparkcyket i stället för att gå eller cykla. Det finns emellertid en annan sida av detta, kanske är det en klassfråga, men många ägnar mycket hälsotid åt sin kropp. Det handlar om att gå på gym eller på Friskis & Svettis och liknande, att deltaga i yogaövningar, att utöva olika bollsporter och att träna kropp och muskler hemma. Det är bra. Jag har börjat titta på ”Chair Tai Chi”. Det skulle nog passa mig bättre än gym eller gymnastiska gruppövningar. Haha! Vi är mer eller mindre fåfänga. En sida av detta är att olika skönhetsingrepp marknadsförs flitigt. Klinikerna säger att de kan göra så att vi ser yngre och vackrare ut. Man använder Botox (ett muskel-avslappnande medel/gift som slätar ut rynkor), Fillers (en volymgivande massa baserad på hyaluronsyra som återställer eller skapar volym och konturer i ansiktet) och Ansiktslyftningar (en operation där man lyfter hela ansiktet för att släta ut rynkor). Också Inplantat för t.ex. bröstförstoring används och Fettsugning som är ett kirurgiskt ingrepp där man tar bort lokala fettansamlingar!!!

Sociala medier har en viktig roll i detta sammanhang. Jag ser hur dofter, skönhets-produkter och -ingrepp annonseras flitigt även på unga tjejers mobiler och plattor. ”Nöj dig inte med ditt naturliga jag. Förbättra din kropp och ditt utseende!” Väldigt många får en bild av att de inte duger som de är. Det är sorgligt och cyniskt! Vi lever i en marknadsekonomi som ibland är ganska hänsynslös. Men vi är många, inte bara äldre, som står över detta överdrivna skönhets- och utseende-fixande. Vi gympar och yogar, och vi traskar på för att hålla oss i trim och må bra, och även om promenadmålet är tiotusen steg, Manpo kei, nöjer vi oss med det vi orkar!