Ensamheten

 

Det finns en dokumentärfilm om en kvinna i norr som utövar en udda sport. ”Armbryterskan från Ensamheten” heter den. En suggestiv och härligt poetisk titel, tycker jag. Ensamheten är en liten by i Västerbottens inland. Kan tänka mig att den befolkades för några generationer sedan av strävsamma jord- och skogsbrukande nybyggare som slog sig ner på en enslig plats som gavs namnet ”Ensamheten”. När jag kikar efter den på nätet ser jag att gemenskapen verkar vara stor i den byn. Inte bor det några ensamma människor där inte!

Ensamheten sägs vara stor i vårt land, men kanske är den ganska ny? När skiftena sprängde byarna på 17- och 1800-talen sattes familjerna på egen mark utanför byn. Då försvann den täta granngemenskapen på många håll. Sedan innebar nyodlingar i skogiga och frostbitna trakter mycket ensamt slit på torp i isolerade landsändar. Men så länge lantbruken drevs för hand och med hästar krävdes det mycket folk, så den en fysiska ensamheten var nog inte stor på den tiden. Men kanske fanns en annan ensamhet i torftigheten, tristessen och isoleringen?  

Med flytten från hembygden till anonyma stadsmiljöer under industrialismen försvann lantbrukslivets naturliga gemenskap. Den ersattes av trångboddheten i städernas barnrikehus. Jag ser framför mig ett myller av kvinnor och barn, och män som kommer hem till middag efter arbetsdagens slut. Mycket slit och för mycket oönskad gemenskap. Kan tänka mig att många ofta längtade efter ensamhet och lugn och ro. 

  
”Ensam är stark!” - är det ett typiskt svenskt uttryck? Kanske det. Idag är ensamhushåll en mycket vanlig form av boende i Sverige. Den omtalade Svenska Ensamheten kom med välfärdssamhället och kvinnofrigörelsen. Från mitten av 1900-talet har antalet ensamboende ökat stadigt i världen, men i synnerhet hos oss. Vi toppar statistiken. Men det finns i detta ofta en självvald ensamhet. I vårt samhälle har man för nästan första gången i historien råd att bo ensam. Ofta handlar ensamboendet om frihet, om självförverkligande och kontroll över det egna livet. I Sverige är kvinnorna i majoritet bland de ensamboende. 
 

Men det vittnas också om en sorglig ensamhet. En icke självvald sådan. I individualismens tidevarv är varje enskild människa en konsumtionsenhet. Banden till släkt, familj och vänner är ofta lösa i vårt land. Du skall kunna sköta dig själv! Och i ett klimat som under det kalla och mörka vinterhalvåret inte bjuder in till samvaro utanför hemmet minskar inte ensamheten. Den negativa ensamheten är vanligast bland ungdomar upp till 25-årsåldern och bland äldre över 75 år. 

Men totalt sett visar forskning att svensken ofta har fler vänskapsrelationer än människor i många andra länder. Vi är faktiskt mer nöjda med våra sociala nätverk än människor i länder där man hyllar traditionella familjestrukturer. Den svenska individualismen gör det lättare att välja sitt umgänge och det leder till fler och djupare vänskapsrelationer. En ny stor europeisk studie visade att Italien ligger i topp med 25% rapporterad negativ ensamhet jämfört med 10% i Sverige. Vi är enligt den undersökningen ett av de länder i Europa som har minst ensamhet av det mer sorgliga slaget! 

 

Det finns en känslomässig och en social ensamhet. Man kan känna sig ensam även om man har ett stort socialt nätverk, men utan nära vänner. Eller man saknar ett socialt nätverk och känner sig ensam på grund av det. Jag skriver i ensamhet. Jag söker ofta den vilsamma, eftertänksamma och kreativa ensamheten. Men endast så länge den finns i kontrast till ett ganska rikt och i stor utsträckning självvalt socialt liv. Och så är det. Än så länge.