torsdag 29 februari 2024

Att passera gränser



I dessa tider är landsgränser svåra hinder för många människor som flyr förtryck och dödshot eller söker sig ett bättre liv. Mina små gränsöverskridande erfarenheter är i detta sammanhang bara bagateller: Den första var när jag som barn flyttat med familjen från Stockholm till Malmö, och man åkte med tågfärjan Malmöhus eller Öresundsbåtarna till Köpenhamn. Där fanns Zoologisk Have och Tivoli, citronvann, ett ganska svårbegripligt språk, massor av cyklar och gamla skruttiga bilar.  Det var spännande och det kändes att man passerat en gräns och var i ett annat land. 

I 20-årsåldern bilade jag i en gammal VW-bubbla med en flickvän genom det då kommunistiska Polen. Inga konstigheter att ta sig in i landet. Vakterna var hyfsat vänliga. Var än vi stannade beundrades den gamla bilen. Men i en pittoresk bondby blev vi stoppade av polis. De romantiska husen jag fotograferat sades vara militära skyddsobjekt! Vi togs till en polistation där dom plockade filmen ur kameran. Efter ett kort förhör fick vi åka vidare. På kartan hittade vi en fin bergsväg in till Tjeckoslovakien. Den blev allt mindre och slutade med en obemannad låst vägbom. Ingen gränspassage till grannlandet där! Nej, vi fick köra tillbaks många mil för att hitta den kontrollerade huvudvägen ut ur landet. I kontrast till det passerade vi senare under samma Europarundtur genom Belgien utan en tillstymmelse till kontroll eller hinder vid gränserna! 

Värre var det flera år senare in och ut ur Östtyskland (foto intill). Då åkte jag med fru och två små barn i en liten Citroen 2CV. En sträng beväpnad gränsvakt granskade bilen och frågade ”haben sie pistolen oder automatvaffen mit?” Det hade vi inte! Senare på utfart från landet var det lång bilkö. Alla kollades noga. Vakterna lyfte på barnens kuddar, kikade med specialspeglar under bilen, öppnade tanklocket och stack ner en pinne där. Utan ett leende. På andra sommarresor med den bilen genom Europa var det aldrig några gränsproblem. Men då undvek vi DDR! Ännu senare har jag åkt till EU-landet Tyskland med sällskap där någon glömt passet. Ena gången fick en medresenär skaffa snabbpass på ambassaden i Köpenhamn och komma efter en dag senare. Andra gången gick det bra för en kompis att köpa ett dyrt specialtillstånd vid passkontrollen. 

Dottern flyttade till USA när hon fyllt 20. Första gången jag besökte henne bodde hon i Boston. (foto: Logan Airport, Boston) På flyget fick jag fylla i privata uppgifter om varför jag skulle till USA, hur mycket pengar jag hade och var jag tänkte bo. Och jag fick frågan ”are you or have you ever been a member of the communist party?”. Långa köer in till gränskontroll-boxarna. Han som satt där tittade strängt, fotade mig och tog fingeravtryck. Och ställde samma frågor som jag nyligen besvarat. Det var värre än att ta sig in i Östtyskland! (I ärlighetens namn skall sägas att det varit lite vänligare andra gånger.)

Vi har väl alla passerat flera inre gränser i våra liv. Den första för min del var kanske när jag började skolan. Minns att jag en gång kissade på mig i skolbänken när jag var ny i ”småskolan”. Jag vågade inte räcka upp handen för att gå på toaletten. Nästa gräns är nog puberteten, när man blev tonåring. Och den första kärleken. Jag minns henne än som i en drömsyn! Sedan började man bli stor och gjorde sexdebut. Körkortsåldern var 18 år och systembolagsåldern 21 på den tiden. Jag hade en dåligt förfalskad elevlegitimation, kände mig vuxen och handlade vin och öl före rätt ålder. Rösträttsåldern, som väl är myndighetsåldern, har under min tid sänkts i flera steg. Från 21 år när jag var ung till 18 år idag. Jag tror att jag röstade i riksdagsval första gången 1968. Ett stort steg, då var man vuxen på riktigt!

Studentexamen var en gräns med en kort tid av festande i en slags suddig och osäker känsla inför vad som skulle komma. Efter värnplikt, vidare studier och några kortare påhugg fick jag det första riktiga jobbet. Det var ett kliv och en passerad gräns! Då flyttade jag också från hemtrakten och passerade en geografisk gräns. Ganska snart kom första barnet. Det var magiskt, speciellt och ett stort steg i livet! Sedan följde jobbyten, uppbrott och särboenden. Till sist lämnade jag det mesta, och i en silverfärgad Renault 4L ”flydde” jag från södra Sverige till Umeå i Västerbotten (foto: Carlshem, Umeå 1978). Jag passerade gränser igen: ny utbildning, nytt sär- och sedan samboende. Nästa stora steg var när jag och nya kvinnan flyttade till min hemtrakt. Dottern hade redan fötts i Umeå och en son kom några år senare i Lund. Hon och jag gifte oss i Göteborg och skiljde oss många år senare i Skåne. Sedan dess har jag levt särboliv. Tråkiga och glada gränspassager.

Andra sådana passerade gränser jag minns är nog när jag fyllt jämnt. Det är om inte annat symboliska steg. Jag kommer särskilt ihåg dessa födelsedags-fester: 30 år i Hjortsberga präst-gård i Wämöparken i Karlskrona (foto intill. Förstfödde sonen och hans mor ovanför mitt huvud). 50 år på ett mycket välarrangerat kalas i gymnasie-skolan Spykens bildsal i Lund! 60 år på Ubåtshallen i Malmös penthause högst uppe på taket. Brandkåren ryckte ut, och en kungsfågel (som några trodde var en inkarnation av min far) följde med min ena systerdotter hem i taxi! 

Den värsta gräns jag passerat var när min älskade dotter dog i cancer 2021. Vi var nära och kom varandra ännu närmare under hennes sista år i livet. Saknaden är så stor! - Att många år tidigare bli pensionär vid 67 års ålder var i jämförelse en liten smärtfri övergång. Jag anpassade mig snabbt och lätt. Första gången jag kände mig gammal på riktigt var efter en stroke/tia nyligen, strax före min 80-årsdag. Men på den födelsedagen kunde jag ändå ha ett mycket trevligt kalas för närmaste släkt och vänner. Jag har hämtat mig. Känner mig "ung och frisk" igen, ha, ha, ha... men vill inte tänka för mycket på nästa gräns.




Inga kommentarer: