Hade vi tur med vädret?

Sommarsemestern är över för de flesta. Under juli månad var det inget höjdarväder och många missade nog en fin dryg solvecka i augusti efter att skolorna börjat.

Många förväntningar är knutna till semesterveckorna. Längtan efter den perfekta solsemestern står för något mer än bara en tid med härligt väder, tror jag. På semestern skall familjen umgås nära, kärleken skall blomma, äventyr skall upplevas, tristessen skall tvättas bort och en känsla av frihet från jobbvardagen skall infinna sig. Semestern som ett slags existentiellt reningsbad! Det är svårt att uppnå allt detta, och när jobbvardagen kommer åter kan det finnas kvar en känsla av besvikelse. Särskilt om vädret inte varit toppen...

Jag är själv inte så väderkänslig och har många gånger funderat på denna stora längtan efter sol. Jag har vänner som måste ha nångra veckor i solen varje år för att må bra. Det är som att en tid i något solbelyst turistparadis är en kvickfix till lycka, en genväg till harmoni och välbefinnande.

Är då lyckan större hos Spanien- och Thailandsvenskar som tillbringar lång tid av året i varmt och soligt klimat än hos oss här hemma? Jag tror inte det. Solbelysta sandstränder och gröna golfbanor kan säkert vara fina och sköna och ge en viss glädje. Men räcker det? Jag tror att må bra faktorn är mer komplicerad än så.

Jag i motljus utan ansikte

Även jag gillar solskensdagar. Numera är jag pensionär och behöver inte vara stressad över att missa några. Så det är lätt för mig att att vara ironisk över de som är fast i grottekvarnen. Det är klart att en semester med fint väder är att föredra. Men det är långt ifrån säkert att det gör oss så mycket lyckligare. Det är mer komplicerat än så...

Lösenord och koder

Jag har glömt mitt lösenord... Kanske har jag glömt mitt användarnamn också! Blir frustrerad av alla inloggningar och koder man skall hålla reda på: Facebook, Outlook, gmail, Skype, Ö-bron, MedMera, Kivra, Nordea, LKF, Forex, Sj, Bibliotek, MacBook, apple ID, iPhone...m.m. Och 3-4 portkoder dessutom.

Det har hänt att jag har glömt ett lösenord eller användarnamn och får då bilder med konstigt förvrängda bokstäver som jag skall försöka tyda. Man vill också att jag skall svara på flera personliga frågor för att få ett nytt lösenord. Får också reda på att det skall bestå av minst åtta tecken, varav två siffror och minst en versal och att jag inte bör ha samma koder och lösenord till olika kort och platser på nätet! Uppmanas vidare att byta lösenord, koder och användarnamn då och då. Suck.

Hur gör man? Ett lösenord, ett användarnamn och en kod till allt är praktiskt men osäkert. Jag vet flera som gör så ändå. Skriva upp allt i en anteckningsbok som man alltid har med sig? Så gör många, men det är väl inte heller så smart. Ha det hela någonstans på datorn eller mobilen är kanske inte heller så lyckat. Nej, du förväntas hålla allt i huvudet, eller ha allt gömt på ett säkert ställe. Med säkerhetskod?

Samhället är helt beroende av betalning via nätet och av att vi kan våra koder och lösenord. Kontanterna verkar ju vara på väg att avvecklas. Se´n är det viktigt att man håller reda på sitt/sina kort. Just nu befinner jag mig i en konsumtionssvacka eftersom jag glömde mitt vanligaste Visakort i en parkeringsautomat i Göteborg härom da´n. Det är spärrat sedan ett dygn och jag hoppas att någon mindre nogräknad person inte hunnit internethandla med det.

Det är inte första gången jag glömmer kortet i en terminal. För något år sedan glömde jag det i en betala-själv-anläggning i en stor livsmedelsaffär. Flera känner säkert igen den där otäcka känslan som kommer när man inser att kortet inte längre finns i plånboken eller vid smartphonen! Sedan jag med viss tankemöda rekonstruerat var jag handlade sist, gick jag till affärens informationsdisk. Där plockade man fram en hel bunt med kvarglömda kort. Ett av dom var mitt...

När jag står framför bankomaten, affärens kortterminal eller vid min egen eller vännens port, dyker för det mesta rätt kod upp i min hjärna. Men det lär inte bli lättare med åren. Jag ser för min inre syn hur jag som lätt dement nittioplussare tvekar framför uttagsautomaten, vid porten, i affären, med Doro-telefonen och kanske framför en ålderstigen dator som inte längre håller måttet.

Hjälp! Hur skall det gå? Kommer, förutom skattebördan, unga hackers att sno mig på mina pengar? - Frågan kan ställas till regeringens pensionärskommitté!