Hade vi tur med vädret?

Sommarsemestern är över för de flesta. Under juli månad var det inget höjdarväder och många missade nog en fin dryg solvecka i augusti efter att skolorna börjat.

Många förväntningar är knutna till semesterveckorna. Längtan efter den perfekta solsemestern står för något mer än bara en tid med härligt väder, tror jag. På semestern skall familjen umgås nära, kärleken skall blomma, äventyr skall upplevas, tristessen skall tvättas bort och en känsla av frihet från jobbvardagen skall infinna sig. Semestern som ett slags existentiellt reningsbad! Det är svårt att uppnå allt detta, och när jobbvardagen kommer åter kan det finnas kvar en känsla av besvikelse. Särskilt om vädret inte varit toppen...

Jag är själv inte så väderkänslig och har många gånger funderat på denna stora längtan efter sol. Jag har vänner som måste ha nångra veckor i solen varje år för att må bra. Det är som att en tid i något solbelyst turistparadis är en kvickfix till lycka, en genväg till harmoni och välbefinnande.

Är då lyckan större hos Spanien- och Thailandsvenskar som tillbringar lång tid av året i varmt och soligt klimat än hos oss här hemma? Jag tror inte det. Solbelysta sandstränder och gröna golfbanor kan säkert vara fina och sköna och ge en viss glädje. Men räcker det? Jag tror att må bra faktorn är mer komplicerad än så.

Jag i motljus utan ansikte

Även jag gillar solskensdagar. Numera är jag pensionär och behöver inte vara stressad över att missa några. Så det är lätt för mig att att vara ironisk över de som är fast i grottekvarnen. Det är klart att en semester med fint väder är att föredra. Men det är långt ifrån säkert att det gör oss så mycket lyckligare. Det är mer komplicerat än så...