Fångad i nuet

Foto: Wikipedia

 

Det är populärt att säga att man skall leva i nuet. Jag brukar själv hävda det, men risken är att man i stället fjättras av nuet. Av överdrivet nyhetsintag och TV-tittande, av att följa gällande livsstil och mode. Av att vara ständigt uppdaterad på Facebook och Instagram, av att anpassa sig till de trender och åsikter som råder för stunden. Av att vara politiskt korrekt i den krets man tillhör.

Har du inte en smartphone? Va, har du tjock-TVn kvar! Har du inte varit i Thailand!? Inte ens på Kanarieöarna!! Bor du i hyresrätt! Varför köper du inte en bostad? Skall du verkligen visa dig i dom där gamla byxorna!? Nuets terror tär. Den överallt varande marknadsföringen dunkar in i våra huvuden hur vi skall se ut, klä oss, bo, vart vi skall resa, vad vi skall omge oss med och vad vi skall tycka. Den likformade individualiseringen kan tyckas vara närmast total.

Men visst, det finns många grader i anpassningen till nuet. Jag till exempel har skaffat en iPhone, men tjock-TVn ångar på och min ”ljudanläggning” är nog från 80-talet. Fast numera lyssnar jag mest på musik via datorn. Det är blandat, men för de flesta av oss finns det mycket som distraherar och hindrar försöken att fritt leva i nuet.

Lev nu. Carpe diem, fånga dagen. Det där betyder för mig annat än att anpassa sig till det för tiden rådande. Eller att leva ut hedonistiskt som om varje dag var den sista. Nej, det betyder väl ungefär att man tar vara på dagen som den kommer, att man tar till sig varje stund, att man är fri i djupare bemärkelse och att man inte ständigt rastlöst tänker på nästa steg och på morgondagen. 

Foto: Eva Sandström

Väninnan, som ibland extraknäcker som städare i privata hem, berättar för mig att det första hon tänker på när jag frågar henne om carpe diem är att det ofta finns en snygg skylt eller tavla med den texten i de välbärgade hem hon städar. Ironiskt nog i hem där man stressar i och till jobb, med barn och status och där man mycket sällan har tid till stillhet och eftertanke. 

Nej, låt dig inte snärjas för mycket av nuets krav och falska löften. Tänk mindre på morgondagen. Varje ny dag är ett äventyr. Försök att med öppet sinne ta vara på var stund. Jag tycker att visans text gäller även om solen inte skiner: ”Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld med vin. Så drick, min vän, drick sol och doft, ty dagen den är din.”!

Snö och is

Det är vinter enligt almanackan. Några snöflingor har fallit och töat bort. Det är plusgrader. Jag bor sedan många år i Skåne och jag saknar snön och isarna. Jag bodde några år i Västerbotten, där jag än mer lärde mig att uppskatta vintern. Jag ser fram emot kommande kyla, längtar efter en vit vinter även om den blir kort.

Det är mycket lättare att stå ut med livet under den dagsljusfattiga årstiden om marken är täckt av snö. Det vita lyser upp landskapet, gör luften friskare och lättare att andas och fyller mitt sinne med ljus. Och utan en vinter med snö och kyla blir det ingen dynamik i årstidsväxlingarna.

Men skåningarna är skeptiska. Det verkar som de flesta tycker att en snöfri vinter är en bra vinter. ”Bara bra att slippa det vita möglet”, säger en vän till mig och skrattar. Jag kan inte hålla med. Väntar på kallare väder och har skidor och skridskor i beredskap.

Under min tid i Umeå älskade jag att under vintermånaderna åka skidor ett varv eller två i milspåret utanför min bostad. Ofta var det runt tio grader kallt och blå himmel. Naturupplevelse, motion och meditation på samma gång! Detsamma har jag känt några gånger om året på långfärdsskridskor eller skidor i Östergötland och i Skåne. En vinter utan någon sådan aktivitet känns tom för mig.

Jag vaknar till en ny dag. Det är några minusgrader, himmeln är blå, solen skiner, och det ligger ett tunt snötäcke på marken! Känner en slags glädje, längtar ut för att se nylagda isar och mer snö. Kanske är det vinter på riktigt nu!

Ormbetraktelser

 

På årets sista dag invigde käraste väninnan ett färgskiftande konstverk i form av en lysande orm som slingrar sig runt räcket på Söderköpings rådhustorn. Det är nog tänkt att ormen hälsar det nya året återfödd i nytt skinn, utstrålande mångfaldens alla färger. Inte hotfull, bara vacker, dekorativ och hoppfull.

Under några oktoberveckor i år såg jag huggormar tre gånger. På tre olika platser. Jag hade inte sett sådana på många år, och så dessa tre inom en kort tid! Därtill den slingrande varelsen på rådhustornet. Detta tillsammans fick mig att fundera över ormar.

Ormen är en mångtydig symbol som används allmänt och i de flesta kulturer. Den kan vara kvinnlig, manlig eller självalstrande. Den symboliserar död och förstörelse men också liv och uppståndelse. När jag letar lite inser jag att man kan skriva en hel bok om detta. Här bara några rader. 

I kristendomen är ormen mest känd som förklädd djävul och frestare i paradiset där han lockar Adam att äta av kunskapens frukt. Men den finns också som en helande kraft. Moses kopparorm på en påle i israeliternas läger räddade dem från giftormars attack. ”Liksom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv” (Joh 3.14) Den lär även stå för kyskhet och godhet som en symbol för Jesus som trampar ondskans orm under sina fötter.

I freudiansk tolkning står ormen för något sexuellt. Så också i hinduismen. Kundaliniormen som slingrar sig genom ryggens chakra är en symbol för den inneboende kraft vi har, för uppstigandet till upplysning och gudomlighet. Ormgudinnor på antikens Kreta avbildas med blottade bröst och en orm i varje hand. I Buddismens livshjul står ormen för vreden. Tillsammans med okunnigheten och girigheten (Grisen) och den köttsliga driften (Tuppen) representerar de det som binder människorna vid livshjulet och illusionernas värld.

Jung anser att ormen är en del av vårt kollektiva undermedvetna, att rädslan för ormen är urgammal. Från den tid då människan fick vara ständigt uppmärksam för att inte trampa på en giftorm. Ormen som slingrar sig runt en stav har varit läkekonstens symbol i över 2500 år. Det härstammar från den grekiske guden för läkekonst, Asklepios. som avbildades lutad mot en stav runt vilken en orm, en icke giftig eskulapsnok, slingrar sig. 

Tillbaks till mig själv. I Folkskolans läsebok från 40-talet, vid en bild där man ser en liten pojke som står bredvid sin nyponplockande moder med en orm ringlande bredvid sig, stod det: "Far ror. Mor är rar. O mor, en orm!" I mitt barndomshem travesterades detta elakt till ”Far är rar. Mor är en orm”...    

Jag minns vidare att jag i min barndom påstod mig ha sett hur en huggorm hypnotiserade en groda. Jag var påverkad av berättelser jag hört och ville imponera på min morfar som ställde sig tveksam till vad jag sa. Men jag stod på mig ljugande och han skrev om min "upplevelse" i sin dagbok, kallad loggbok. Detta skäms jag för än i dag. Så håll dig till sanningen, annars kommer ormen in i ditt sinne!