Farväl Leonard!

 

Som ung student lyssnade vi - jag och några vänner och väninnor - på en man som med en djup, lite melankolisk röst sjöng poetiska texter om ”Suzanne”, ”Marianne” och ”A bird on a wire”. Vi var hänförda, nästan förförda. Han hette Leonard Cohen och han har följt mig vidare genom livet.

Sångerna han sjöng har tröstat, förklarat, läkt och uppmuntrat. I kärlek, i separation, i livskriser och i tankar om tillvaron och tillståndet i världen: ”I´m your man”, ”Ain´t no cure for love”, ”Paper Thin Hotel”, ”Fingerprints”, ”Stranger song”, ”Dance me to the end of love”, ”Famous Blue Raincoat”, ”Take this waltz”, ”Don´t go home with your hard-on” och ”The Future” är några av dem. Låtarna i albumen efter 1992 har jag inte lyssnat så mycket på. Till exempel hans sista, ”You want it darker” från 2016. Det har jag framför mig!

Ibland läser jag lyrik men har ofta svårt att koncentrera mig. Oftast glider raderna undan. Visst är Tranströmmer mycket bra och Bruno K Öjers estraduppläsningar är säreget suveräna, men deras texter når inte in i mig som de mångtydiga texterna i Leonard Cohens sånger.

När Svenska Akademin meddelade att Bob Dylan fått nobelpriset tänkte jag att det är okej. Han har funnits med länge och hans sjungna poesi har berört väldigt många, också mig. Men Leonard trängde djupare in i mitt sinne. Om jag suttit i akademin hade jag röstat på honom. Och om han hade fått priset hade han kommit för att ta emot det! (Om han levt alltså. - Ja, som den gentleman han lär ha varit hade han nog kommit ändå...) Jag läser att Cohen generöst skall ha kommenterat beskedet om att Dylan fått priset med att, ”det är som att sätta en medalj på Mount Everest för att det är världens högsta berg”.

För några år sedan hade Leonard Cohen en konsert på Sofiero vid Helsingborg. Jag hade tänkt köpa biljetter, men något kom emellan. Så synd, det var sista chansen! När jag en morgon för några dagar sedan fick höra att han dött, klämde jag en liten tår. Symboliskt nog var det strax efter Trump valts till USAs näste president. Jag tänkte att nu orkade inte Leonard längre. Nu var det läge att lämna in!

”Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That's how it goes
Everybody knows
Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied
Everybody got this broken feeling
Like their father or their dog just died”

- - -

https://www.youtube.com/watch?v=8IfmiKnZi3E

”Dösnack”

Härom dagen såg jag på TV en film från USA om två barn som till föräldrarnas stora förvåning och ängslan hade starka traumatiska minnen från tidigare liv. Filmen var ganska arrangerad och tillrättalagd, men det var en slags dokumentär där barnen själva vittnade om sina fragmentariska minnen från vad som påstods vara tidigare existenser. Denna film fick mig att åter fundera över hur våra liv påverkas av om du tror att du kommer till himmel eller helvete efter att du dött? Eller om du tror på själavandring och många liv? Eller på det totala utslocknandet?

Kristna, muslimer och judar tror på ett liv efter detta, ett evigt liv, även om det måste kännas ångestfullt att inte veta om man kommer att plågas på det heta stället eller om man salig kommer att få sväva med änglarna bland rosa moln. Inom den svenska kyrkan är man numera lite ambivalent och försiktig med att locka med paradiset eller hota med helvetet. Vissa frikyrkliga är mer trosvissa och tydliga. För en del av dem är det trångt i paradiset, där bara en begränsad del av de troende kommer att få plats. Katolicismen är mer frikostig. Enligt den är det bara de allra värsta syndarna som åker direkt till helvetet, vi övriga småsyndare kommer att hamna i skärselden innan vi eventuellt når paradiset. Goda gärningar och gåvor till kyrkan underlättar starkt den resan.

"Yttersta domen" 1536-41 Michelangelo

Vissa muslimer har en föreställning om att den (en man förstås) som dör i strid för sin tro får leva med sjuttiotvå jungfrur i paradiset och dessutom ta med sig ett stort antal släktingar dit. De som tror på sådant måste vara väldigt motiverade att slåss och döda de andra, de ”otrogna”! Risken finns förstås att den stridande mannen blir dödad av en kvinnlig soldat. Då blir utfallet helt annorlunda... De flesta muslimer har en mer moderat inställning till detta, men tror liksom de flesta kristna på domedagen och en dömande och i viss mån förlåtande Gud.

Jag känner några som tror på reinkarnation, eller i alla fall på att själen lever vidare på något sätt när kroppens löses upp i molekyler. Om jag fattat rätt har också hinduer uppfattningen att vi återföds i någon skepnad tills vi förenas med världssjälen, Brahman, och buddisterna hävdar väl att vi återföds till lidandet på jorden tills vi slutligen uppnår befrielsen, utslocknandet - Nirvana.

Inom många riktningar av ny andlighet (New Age) tror man på själavandring och återfödsel. Jag har läst en sådan bok om livet efter döden och en om reinkarnationsterapi, där patientens oro och ångest botas genom att hen  återupplever händelser från sina tidigare liv. Gemensamt för de som tror på återfödelse tycks vara att man tror att vi lever väldigt många liv innan vi bättrat vårt karma och till sist får befrielse genom att erfara den stora upplysningen.

Så de flesta anhängare av religioner och ny andlighet tror på ett evigt liv eller på flera liv efter döden. Om det minskar deras oro inför döden vet jag inte. Även om jag, en sökare, inte har någon sådan övertygelse, är tanken på att jag en gång skall dö inte deprimerande. Jag försöker leva detta livet så ansvarsfullt och rätt som möjligt. När natten kommer är det skönt att lägga sig att sova. Om jag vaknar nästa dag vet jag inte säkert. Men kanske...