Tågtankar

Jag åker tåg ofta. Tycker att det är det skönaste transportsättet. Förutom båt förstås, men linjen längs Sveriges kuster är nerlagd...

Nu läser jag att SJ skall spara en miljard! Varför måste statens järnvägar gå med vinst? Tänker sig politikerna att också landets vägnät skall gå med vinst? Eller försvaret och polisväsendet. Bör inte fungerande kommunikationer med tåg vara en samhällsservice som delvis bekostas med skattemedel?

Nu fungerar det tyvärr inte så bra alltid. Ibland kommer tågen inte i tid. Men så fort förseningar uppstår klagar folk på SJ, fast oftast beror problemen på sedan länge eftersatt underhåll av spår och ledningar, något som inte SJ ansvarar för. Det är ytterst politikernas ansvar! Hur ser det ut i Schweiz eller Norge där det sägs att järnvägstrafiken fungerar bra och tågen kommer i tid?

Sist jag åkte tåg till Göteborg från Lund snackade jag med en uppgiven tågmästare. Han sa att kanske tio procent av resenärerna hade fel färdbevis. ”Dom har biljett på annat tågbolag. Som t ex den engelska familjen där borta,”, sa han. ”Jag begår egentligen tjänstefel om jag inte slänger av dom”. För många är det förvirrande med flera olika tågbolag. Enligt transportnet.se ville 48 tågoperatörer köra på svenska spår år 2013. Blir inte det lite plottrigt? Hur många som vill jobba med spår och ledningar vet jag inte, men vi vet i alla fall att underhållet av dem fungerar dåligt.

Är det rimligt att det är billigare att flyga än att åka tåg? En del hävdar nämligen att det är så. När jag kollar en resa Malmö-Stockholm ser jag att det knappast stämmer där. Särskilt om man räknar in kostnaden för att ta sig till och från flygplatserna. Och tidsvinsten centrum till centrum med den snabbaste flygförbindelsen är en dryg timme bara. Då blir det två byten när du flyger, men du åker direkt med tåget. Dessutom bekvämt och med gratis wifi för den som så önskar. 

Skall man utomlands är det svårare för järnvägen att konkurrera. Några av mina vänner åker av princip alltid tåg i Europa om det är möjligt. Men då tar det tid och blir dyrt. Där finns en hel del att göra. Samordningen inom EU borde kunna bli mycket bättre! Men många stressade nutidsmänniskor har flygandet i blodet och dom bryr sig inte om att flyget är en stor miljöbov. Jakten på att tjäna någon eller några timmar tycks vara viktigare i vår jäktiga tidsålder. Själv skall jag snart flyga till Island. Jag kan ju inte ta tåget dit, men jag borde kanske tagit...båten!

Tystnad och ensamhet

 

Min äldste son säger att jag är rastlös, att jag alltid är på väg mot nya upplevelser. Det ligger en sanning i det. Jag, liksom de flesta av oss, springer runt i livet utan att alltid ha riktig koll på vart jag är på väg. Ekorrhjulet snurrar...

Men ibland vilar jag ensam i tystnaden. Då kan ett meditativt lugn infinna sig. I en båt på ett stilla vatten, i en skog. På vandring någonstans, på en motionsrunda, ensam med något hantverk eller under himlen en stjärnklar natt. Ja, tystnaden är nästan aldrig total då: vågor som skvalpar, vinande vind, fotsteg mot marken, fågelskrik, rörelser som knarrar och himlars svaga sus. Men prat, musik, trafik-, radio- och TV-ljud är borta. I avsaknaden av dem kommer lugnet närmare.

Hemma försöker jag då och då låta bli att sätta på radion eller TV-n. Ofta är någon av dem igång för att döda tystnaden och skingra ensamheten, för att ge en känsla av att man är med, för att dämpa en odefinierad oro. För mig är det viktigt att ibland bryta det beroendet. Att välja tystnaden.

Men det finns också en sorts ensamhet som urholkar själen. Det är den du inte väljer själv. Den som ekar tom inuti dig och som du inte kan ta dig ur. Den som blir till ett fängelse. Den sortens ensamhet finns ganska ofta mitt i sammanboendet, mitt i kamrat- och släktkretsen.

Det är inte helt lätt att bli vän med sig själv. Att omfamna oron och svälja den. Att hitta en bärkraftig väg inåt. Sällan stannar man upp i det ständiga bruset som omger oss för att söka tystnaden. Men samtidigt är det antagligen så att den inre tystnaden jag söker kan nås därför att det också finns bullrande liv och gemenskap i min värld. Motsatserna balanserar varandra som yin och yang.

Förutom att vara i naturen försöker jag ibland med meditation. För att nå vila, lugn och klarhet, för att nå större medvetenhet och djupare insikt. Förhoppningsvis. Min ambition är att göra det mer regelbundet, att göra tystnaden och ensamheten till en god vän. Så att jag med ett stillat sinne kan fungera bättre i det bullrande vimlet utanför och gå starkare ut i det med lite bättre aning om vart jag är på väg.

Köp nytt och bli lycklig

På återvinningsstationen blir det extra tydligt för mig: Den snabbt ökande takten i att utveckla prylar leder till att vi slänger ganska nya, helt fungerande grejer för att köpa nytt. Det sägs att det hela tiden rullas ut en röd matta med nya fina produkter till oss. Men mattan rullas upp lika snabbt bakifrån. Glöm allt gammalt skräp. Släng det!

Vi skaffar nytt, sliter och slänger i allt snabbare takt. Konsumismen firar nya triumfer! Är din mobil två år gammal? Då måste du köpa en ny för att inte känna dig ute eller för att hänga med i utvecklingen. Liknande med datorer, kläder, bilar, möbler, allehanda hemelektronik, med mera.

Köp nytt och bli lycklig! Med bil som är fem år gammal och kök som inte renoverats på 15 år är du hopplöst efter din tid. Det är dessutom din plikt att konsumera i för att rädda BNP-tillväxten i den globala marknadsekonomins tidevarv. Man säger oss att det bara är bakåtsträvare och pessimister, som varnar för sammanbrott och miljökatastrof, som säger att man inte blir lyckligare ju mer nya prylar man äger och som säger att jordklotet inte räcker till om alla skall konsumera som vi. ...Men vi går lydiga på köpfest i nya och expanderande köpcentra och sätter oss gärna i skuld.

Visst, en del produktutveckling bidrar till mänsklighetens bästa och många menar att accelerationen är oundviklig. Men för mig kan det kännas som att vi blivit lurade att vara med i ett falskt lyckobingo eller att vi tvingats deltaga i ett gigantiskt ”chickenrace” i full fart ut mot stupet. Den som hoppar av först kanske klarar sig. Men de flesta följer med över branten.

Tomheten infinner sig ganska snabbt efter att man köpt en ny grej. Den korta lyckan ersätts av längtan efter något annat. Det har jag känt och säkert de flesta med mig. Hur pryllyckan försvann redan några dagar efter julafton. I mogen ålder börjar man så sakta ana att om man har någonstans att bo någorlunda bra, om man kan äta sig mätt och har pengar till lite extra och om man har nära och kära. Ja, då räcker det långt.

Men nöjer du sig med så lite är du ett hot mot det rådande ekonomiska systemet. Då tycker marknadens makthavare att du är en rebell som måste omskolas så att du lär dig att lycka, det är att konsumera mer...