Min dubbelmoral

Under de sista decemberdagarna funderar man kanske på hur året har varit. För mig har det mest varit bra bortsett från dotterns sjukdom. Utanför det privata har många av världens största länder nationalkonservativa ledare, som förutom sin inskränkta nationalism och smygrasism mer eller mindre förnekar att våra utsläpp av växthusgaser påverkar jordens klimat. Också i Sverige växer nationalkonservatismen och många tror att vi efter nästa val kommer att regeras av de ”brunblå” partierna. Det är inget jag kommer att medverka till.

I klimatdebatten tror jag på den mycket stora majoritet av forskare som hävdar att vi människor påverkar uppvärmningen av vår planet. Men det finns en liten spillra av forskare som hävdar att vi inte orsakar klimatförändringen. De framhävs av nationalkonservativa politiker och är delvis betalda av olje- och kolindustrin, och de ger alibi för många människor att elda på som vanligt. 

Greenpeace, en organisation som inte har någon legitimitet i klimat-förnekarnas led, säger att ”Earth Overshoot Day” inträffade 29 juli. Alltså den dag då vi människor förbrukat de naturresurser som jordens ekosystem klarar av att producera under ett år. I Sverige inträffade denna dag i år den 3 april! Vår konsumtion utarmar planeten vi bor på enligt denna organisatin med flera. Och vi har ju i många år hört att vi konsumerar som om det fanns fyra jordklot. Det är inte hållbart!

Den norske hotell-och resebyråmiljardären Stordalen säger sig stötta miljörörelsen och Greta Thunberg. Eftersom han har en konsumistisk livsstil och flyger kors och tvärs över världen i privatjet, anklagade programledaren i ett TV-program honom för dubbelmoral. Stordalen svarade då glatt att ”det är bättre med dubbelmoral än ingen moral alls!” Vilket hyckleri, tänkte jag först! Men när jag rannsakar mig själv, inser jag att det nog gäller också för mig. Om än i mindre skala.

Eftersom jag tror att dessa uppgifter om klimatförändringen och vår överkonsumtion i stort sätt stämmer borde jag ha förändrat min livsstil. Har jag det? Kanske har jag ändrat mina vanor något. Sorterar liksom de flesta mina sopor. Återanvänder lite mer. Åker tåg och buss oftare, äter lite mindre kött, och jag har aldrig varit någon storkonsument. Så har jag en ”fjärrbo” som är ett föredöme. Hon påverkar mig i rätt riktning en del.

Men jag kör bil ganska mycket. Nyligen bytte jag  från ”miljödiesel” till vanlig bensin. Biogas- eller elbil blir det först så småningom. I år har jag flugit ovanligt långt och mycket. Egentligen lever jag i stort sett som förr fastän jag snackar om att vi borde leva miljövänligare och konsumera mindre. Dubbelmoral! Jag lägger märke till samma beteende hos flera åsiktsfränder. Snacka går ju... men hur ser det ut i praktiken? Jag är en tyckare, men också en småhycklare som liksom dessa vänner i stort sett lever vidare som om miljö- och överkonsumtionsproblemen inte fanns!

All inclusive

Det finns en historia från charterresandets barndom. Den handlar om ungkarlen Göte som hörde sina jobbarkompisar och grannar berätta om sina semesterresor. Först till Mallorca, ”Mallis”, och senare till Kanarieöarna, eller ”Kanarieholmarna” som de flitiga resenärerna kallade öarna ibland. Kompisarna var vana att höra att Göte stannat hemma på semestern och kanske tagit mopeden några gånger till närmaste badplats. Men efter några år hemmavid kunde han till sist tala om för en av kompisarna att också han varit på charterresa söderut på semestern. 

- Vart då? frågade kompisen. 

- Jag har varit på Kanarieholmarna! sa Göte stolt.  

- Va kul, vilken ö var du på? undrade vännen. 

- Jo, den hette Samos! svarade Göte utan att tveka...

Ja, ja. Jag har varit på Kreta en gång, och för första gången i mitt liv var jag nyligen på en av Kanarieöarna. Den hette Fuerteventura. Det var en vän, som vintertid ofta åker till de där holmarna, som lockade med mig. En vecka på fyrstjärnigt hotell med all inclusive, det vill säga att i priset ingick all mat och dryck. På hotellet. Jag hade en fördomsfull uppfattning om charterresande till turisthotellkomplex vid en solig strand på Mallorca eller Kanarieöarna. Dessutom all inclusive. Så Svensson! Ändå sa jag ja.

Fördomarna både besannades och kom på skam. Värme, sol och avkoppling till ”vanliga människor”. Många pensionärer varav en del hade svårt att röra sig. Mest gamla par. Inget överdrivet drickande trots fria drinkar, öl och vin. Det fanns många hotell, turistfällor och tingeltangel. Men ändå tämligen lugnt och stilla. Mest tyskar, men inte av den skräniga typen. Det vulgära finns, men det är ganska lågmält.

Jag är inte en sådan som gillar att ligga halva dan på stranden för att sola och bada. Många åker hit för att vila och koppla av på det sättet. Men det finns annat att göra och upptäcka. En del vind- eller kitesurfar, andra seglar eller vandrar. Jag gillar att traska runt. Och jag övertalade kompisen att hyra en bil och se lite mer av ön. Det gjorde vi, och han fick se delar av ön han aldrig sett tidigare. Kul för honom. För mig var ju allting nytt. 

Landskapet är torrt och ökenaktigt. Fuerteventura är en gammal vulkanö med eroderade mjuka berg och kullar i olika bruna nyanser och många fina sandstränder. Här och var finns lite oasliknande grönska, små byar och utspridda hus. Och så då nya samhällen med hotellkomplex på lämpliga ställen vid kusten. Ön är den näst största av Kanarieöarna men har bara en tiondel så stor befolkning som Gran Canaria. Men det lär finnas dubbelt så många getter som människor på ön! Gud vet vad dom lever av?

Med vår hyrda Fiat Panda körde vi två dagar från Morro Jable och såg Puerto de la Cruz, Punta de Jandia, Puerto de la Penja, Betancuria, Antigua, Tuineje, La Lajita, det bitvis dramatiska landskapet och den väldiga Atlanten. Och getter och exotiska kraxande svarta och vita fåglar. Övriga dagar blev det lite sol och sand, mycket mat, en del poolhäng och snack med resenärer som talade samma språk som vi. Och som sagt en hel del ut och gå och upptäcka för min del. 

Liksom Göte tog jag mig till sist iväg på en chaterresa söderut till en ö med hotell, sol och sandstränder. Och jag inser nog nu att det är lite snobbigt att förakta sådan ”Svenssonsemester”. 

Oj, oj Roy!

För fyrtionio år sedan såg jag Roy Anderssons första långfilm ”En kärlekshistoria” (1970). Jag tyckte den var mycket bra. Långt senare gillade även mina elever på Medieprogrammet filmen. Den handlar om ungdomar kontra vuxenvärlden på ett sätt som funkar också på 2010-talet. Den filmen hade en ganska klassisk dramaturgi. Härom dagen såg jag hans senaste (sista?) film ”Om det oändliga”. Det är fjärde filmen i trilogin (ha!) om att vara människa. De tre tidigare är ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014)

En duva satt... har jag sett minst tre gånger. Dotterns amerikanske man skakade på huvudet och tyckte att det var den konstigaste film han sett. Det hade han ju rätt i. Roys fyra sista långfilmer liknar inga andra. Han har en unik filmstil. Långa tablåtagningar utan närbilder eller zoomningar. Klipp från scen till scen men aldrig i en tagning. Bara någon panorering då och då. Komplexa vidvinkelscener där tittaren själv får upptäcka detaljerna. Det finns ingen vanlig handling eller dramaturgi. Scenerna står för sig själva med ganska lösa kopplingar till varandra.

I beigegrå färgsättning visas (svenskt?) dystopiskt svårmod i väl genomtänkta och för det mesta dystra scener, ibland med en viss humor. ”Hur djävligt livet än är, kan jag se det med humoristiska ögon”, säger regissören i en intervju i Aftonbladet. Hans filmer innehåller surrealistisk samhällskritik och en rädsla för att rasism, militärism och nyfacism skall ta över igen. Han varnar för krigets helvete och visar hur utsatt, ensam och sårbar människan är i ett hårt (kapitalistiskt?) samhälle.

Roy lär vara inspirerad av Vittorio de Sicas klassiska film ”Cykeltjuven” och av amerikanen Edward Hoppers bildvärld. Hans filmer är präglade av medkänsla, sanning och ensamhet. Vissa scener i Roys filmer är långt borta i tid och rum och andra mycket nära vardagsscener som är triviala, banala och ofta absurda. Ibland tragikomiska. Ofta tittar skådespelarna rakt in i den stillastående kameran och liksom talar till betraktaren. Scenerna är löst sammanfogade och binds ibland ihop av upprepade fraser: ”Det var roligt att höra att ni har det bra”. (En duva...). ”Hur gör man när man har förlorat sin tro?” (Om det oändliga)

De fyra filmerna har gjorts i Roys egen filmstudio i Stockholm där varje tablå byggts upp. När jag vet det kan jag inte låta bli att fundera på hur det är gjort. Även om det distraherar lite, så sitter många av scenerna för alltid i mitt huvud. Som ett slags bildpoesi lever de kvar där! Jag tror att Roy Andersson kommer att gå till historien som den märkligaste och en av de största någonsin inom svensk film.

https://www.youtube.com/watch?v=JrzWmiV63xI

Foton (utom det första): Roy Andersson Filmproduktion/Studio 24

Dröm och verklighet

Ibland är det svårt att skilja på dröm och verklighet. Det ömma mötet med en kvinna från förr, lika ung och lockande som då. Det var en dröm. Men så verklig! Vem talade jag med om yngste sonens jobb? Jag tänker efter noga. Till sist kommer jag fram till att det var en dröm. Eller var det ett samtal i bastun? När jag ser och hör den narcissistiska amerikanske presidentens osannolika krumbukter på TV-n eller skärmen önskar jag att det bara är en dröm, en mardröm. Och den ytterst verkliga situationen, där jag utan pengar och mobil går vilse i en okänd storstad och inser att jag kommer att missa färden hem. Det var lyckligtvis bara en dröm.

Hål i verkligheten

Filosofen Nick Bostrom på The Future of Humanity Institute i Oxford var sommarpratare i år. Han leder en stor grupp där som forskar om och kring AI. Vad händer när vi snart har artificiell superintelligens med övermänskliga nivåer av tankeförmåga? Lever vi i en datorsimulering? Det är frågor man högst seriöst forskar kring där. Det är ingen dröm...

Det finns ett tillstånd då man är på väg att somna, eller håller på att vakna, då drömbilder och verklighet flyter samman för mig. Vilket är sannast och riktigast? Av någon anledning har en rad ur en spanske författaren Calderons pjäs ´Livet är en dröm´(1635) fastnat i mitt huvud sedan skolans spansktimmar: ”- - - la vida es sueno e los suenos suenos son”. På svenska: ” Så vad är livet? Bländverk. / Vad är livet? Dårskap. / Bara skuggor, bara spegling / – det största är just ingenting, / när hela livet är att drömma, / och drömmen själv en dröm.”  (Översättning Jens Nordenhök)

Ljusglimt

Men den älskade dotterns cancersjukdom är tyvärr verklighet även om det är så att vi lever i någon slags cyberrymd. Jag kan i alla fall tråkigt nog inte ändra på mjukvaran. Förhoppningsvis kan hennes duktige läkare det. Och bagen med gympagrejorna, som härom da´n trillade av pakethållaren på cykeln, var mycket verklig. Ända tills den försvann och inte återfanns trots noggrannt sökande. En vän undrade om jag verkligen haft den med, eller om jag bara hade drömt...

Drömmar om framtiden kolliderar ofta med verkligheten: - Det blev inte så som vi drömde om. - Drömmen gick i kras. - Vi drömde om en vit jul (men det regnade bara). - Drömmen om tomtebolyckan slutade i skilsmässa. - Han levde i en dröm (och fick ingenting gjort). - Man kan inte leva av drömmar... 

Jo, ibland sammanfaller dröm och verklighet: - Vår dröm gick i uppfyllelse. - Drömhuset blev vårt. - Det kunde jag inte ens drömma om! - Det blev en drömsemester. - Jag träffade en drömkille.

I vårt språkbruk står drömmen tydligen ofta för något positivt. Verkligheten är inte sällan jobbig, trist och förutsägbar. Drömmen erbjuder hopp. Om den inte är en mardröm förstås! Och mardrömslika tillstånd saknas inte. Varken här eller där. Men kanske väntar vi för mycket på att ´Dreams will come true´ i stället för att tackla verkligheten? 

Ovan molnen

Verkligheten. Den finns för oss i en bubbla begränsad av vinden från vår sol, hörde jag på radions P1 nyligen. Och vår sol är liten bland hundra miljarder andra solar i vår galax, Vintergatan. Och det beräknas finnas lika många galaxer i det Universum astronomerna kan observera! Svårt att fatta skalan på det hela. Kanske lever vi i en datorsimulering? Eller så är det hela bara en dröm...

Johnny Cash:  https://www.youtube.com/watch?v=WB1UD2GpBcc

https://www.buzzfeed.com/daves4/reexamine-your-entire-life?

fbclid=IwAR3fAxG15zF9x4PAY33Vkl5NPPVVcZ7KC4qJEyLejhZANE5z3JE9WLQPEBQ

Känslan av frihet

Frihet är ett missbrukat ord, inte minst inom politiken. Och ett svårt ord. 

Upplever jag frihet? Jag lever i ett land med yttrande- och pressfrihet och med hyfsat bra samhälls-service och -struktur. Alla, oberoende av ekonomi, har fri tillgång till skola, sjukvård, äldrevård mm. Och jag slipper förtryck, tvång och olika former av social, kulturell och religiös inlåsning. Så den friheten finns för mig, även om en del hävdar att vi lever i ett begränsande PK-samhälle.

Men det finns många fällor. Friheten att välja olika privata alternativ medför att välbärgade och högutbildade väljer oftare och mer medvetet. ”Valfrihet”, ett ord som många politiker älskar, har t.ex. inom skolans område lett till kraftigt ökad segregering. Det samma gäller boendet och i viss mån sjukvården. Friheten för dem som inte väljer eller inte kan välja minskar och samhället dras isär.

Hästar med begränsad frihet

”Den som är satt i skuld är inte fri”, sa Ernst Wigforss. Göran Persson skrev en bok med den titeln. I så fall är en stor del av landets befolkning ofri. Väldigt många står i skuld till banken. Nästan alla bostadsköp, många bilköp och inköp av kapitalvaror innebär att du är satt i skuld och i någon mening ofri. I det gamla bruks- och jordbrukssamhället var skuldsättningen för de som inte ägde mark o/el kapital närmast total och friheten ytterst begränsad. 

Är alltså rika människor friare än fattiga? Ja, har man råd att köpa allt man vill ha och kan nöjesresa när man har lust har man större frihet, anser nog de flesta. 

Fast mellan krav och plikter.   ("Sill i fara", Majlis Agbeck, 2019)

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” (Matteus 13 kap.) Det bibelcitatet uppfattas oftast som att det handlar om pengar, makt och rikedom kontra fattigdom och maktlöshet. Och det stämde ju väl då, liksom idag. Vi ser ökande ekonomiska klyftor hos oss och i världen. Men egentligen lär texten handla om de som har insikt om gudsriket och de som inte har det. I Jesus´ mening är det den som har gudsinsikten som är rik och därigenom också är fri. (Eller så är det som Joe Hill sjöng ironiskt om religionens inställning till de hungrande och egendomslösa: ”You get Pie in the Sky when you die”...)

Men frihet har också en djupare mental, psykologisk eller till och med andlig mening. Den som kan stilla sina behov och vara nöjd med livets nödtorft är fri. Liksom den som har ständiga fysiska och materiella behov starkt begränsar sin frihet. 
(Se även mitt blogginlägg ”Frid och Frihet” 2017.10.29)

Har då jag en känsla av frihet, frågar jag mig själv igen. Jo, det har jag. Särskilt som pensionär. Jag är fri att gå upp utan väckarklocka. Jag har inte längre krav från någon arbetsgivare eller något stressande företagaransvar, och många av vardagslivets plikter är borta. Att jag är så gammeldags att jag inte står i ekonomisk skuld till bank eller någon annan bidrar också till min känsla av frihet. Jag kan styra min tillvaro själv. Livet har i viss mån lärt mig att leva enkelt och vara nöjd med det. Och livets slut skrämmer mig inte. Jag är fri...

”Freedom is just another word for nothing left to loose”

Janis Joplin:  https://www.youtube.com/watch?v=CQ-QfMv7Fzw 

Kris Kristofferson m.fl.: https://www.youtube.com/watch?v=5COkfKywjJA

Flyg, flyg, flyg...

I år har jag flugit mer än jag brukar. I våras ända upp till Longeyearbyn på Svalbard och nyligen till Seattle i nordvästra USA. Annars sätter jag mig inte så ofta och inte så gärna i ett flygplan. Och det där har blivit värre med åren. 

Jag blir nervös av incheckningsproceduren, irriterad över de höga matpriserna i taxfreeområdet, lätt förnedrad i säkerhetskontrollen, trött på väntandet och köandet vid gate och in i och ut ur den trånga flygmaskinen. Man känner sig inklämd, fastlåst och utlämnad i kupén. Där sitter man som en fånge och håller artigt in armarna medan man petar med plastbesticken i smaklös mikrovärmnd flygmat. 

När jag till sist med jetlag i kroppen stigit ur flygplanet känner jag mig som indianen som efter en lång flygresa satte sig ner och väntade på sin själ... Jag tycker alltså att flyg är ett ovärdigt och onaturligt sätt att tranporteras på. Tacka vet jag tåg! Men det är svårt att ta tåget till de platser jag fugit till i år. Man är tvungen att flyga ibland. 

Jag tror att mitt livs första flygresa gick till Gotland. I en DC 3:a tillsammans med far, mor och lillasyster. På den ön åkte vi sedan rälsbuss! Det var då det. Minns också att jag en gång i tidig ungom flög med pappa från Bulltofta i Malmö till Köpenhamn! Otroligt nog finns det trots broförbindelse fortfarande en flyglinje mellan de städerna. Fastän den nuvarande flygplatsen MMX Sturup ligger dryga tre mil från Malmös centrum.

Under några år i början av 2000-talet flög jag ofta mellan Sturup och Umeå. Jag hade en väninna där som jag besökte då och då över helger och kortare ledigheter. Man bytte flyg på Bromma. Det gick inte att ta tåget till så korta besök. Och på den tiden fanns inte begreppet ”flygskam”. Några flygresor ut i Europa har det blivit genom åren: London, Innsbruck, Rom, Madeira, Kreta, Berlin, Gdansk, Barcelona, Reykavik, Paris,Tallin. Och så har jag besökt dottern i USA via flyg till Boston, San Francisco och Seattle.

Något positivt med flygandet? Jo, det är överlägset snabbt och för resor till andra världsdelar nästan det enda alternativet. Och på resor ut i Europa än så länge mycket billigare än tåget. Några gånger har jag känt en svindlande lätthet när jag i flygkabinen som en fågel kikat ner på jorden och då känt en slags ömhet över den lilla blå planeten vi bor på. Den myllrande storstaden eller det svånavigerade landskapet blir till en överskådlig kartbild där uppifrån. Och den kosmiska skönheten ovan molnen är ibland himmelsk!

Men jag känner mig lättad var gång planet landat, och jag väntar då otålig på att få komma ut ur den klaustrofobiska kabinen. Tacka vet jag det jordnära tåget! Där stiger jag lätt ut och in från centrum till centrum, och jag kan röra mig fritt och traska in i restaurangvagnen när jag har lust. Där slipper jag incheckning, köande, säkerhetskontroll, trängsel och flygrädsla. Nej, far och flyg för flyget! 

Blind och döv - men nöjd ändå

När man är frisk och hel tar man det för självklart. Att man skulle drabbas av allvarlig sjukdom eller en svår skada är något man inte vill tänka på. Nej, sådana tankar försöker man hålla ifrån sig och hoppas att det aldrig skall hända. Men i botten finns ändå en rädsla för det okända, det hemska som man anar kommer att hända förr eller senare. Om inte annat så är det människans tunga lott att vara medveten om att man en gång skall dö. 

Min dotter i USA har en liten hund som heter Bella. Hunden har funnits med henne i vått och torrt under 16 år. Det är en hög ålder för en hund. Hon har förlorat både hörsel och syn på gamla da´r. Men hon är fortfarande spänstig och glad. Hon går runt i huset likt en automatisk dammsugare. Stöter på väggar, bords- och stolsben, backar lite och traskar obekymrad vidare. Blind and deaf – no problem! Får jag bara mat, lite motion och vila är jag nöjd, tycks hon säga. Och hon är nog lyckligt omedveten om att hennes liv snart är till ända.

När jag ser dotterns dövblinda vovve traska runt med gott humör får jag mig en tankeställare. Om olyckan eller sjukdomen väl skulle drabba mig vet jag nog inte hur jag skulle reagera. Men hunden Bella är ett gott föredöme. I ett tryggt hem och med luktsinnet i behåll är hon ett levande exempel på att det finns mycket livskvalitet kvar även med så tuffa ”hundikapp” som hon har!

Jag har under livet mött en del människor med svår sjukdom eller ett allvarligt fysiskt handikapp. Hos dem har livsgnistan och kämpa på-andan varit mycket stark. I stället för att klaga ser de ofta det positiva som finns att göra. I stället för hinder har de sett möjligheter. När en del av ens förmåga tagits ifrån en tycks man ta väl vara på det som finns kvar. Jo, naturligtvis beror det på. Antagligen finns det för de flesta en gräns när hopplösheten tar över.

Detta är tankar som kommer till mig när jag ser den lilla vovven till synes nöjd och belåten i hemmet, i hundparken och vid matskålen. Och när jag ser hennes matte som drabbats av en allvarlig sjukdom. Trots en tuff cellgiftbehandling är hon vid gott humör och full av lenergi. ”Jag skall klara det här”, säger hon beslutsamt. Vi pratar om livet och framtiden och hon visar mig runt i staden där hon bor. Sjukdomen både stänger och öppnar portar. Vyerna ändras och livsfocus blir ett annat. Framtiden finns, men den ser kanske annorlunda ut än innan. 

Blott en dag

Jag om 20 år?

År läggs till år och vid någon tidpunkt inser man att timglaset snart kommer att fyllas. Med den insikten blir tiden mer värdefull, och varje dag, ja varje ögonblick, mer levande. Man kommer att alltmer leva i nuet. Det blir inte meningsfullt att planera för långt in i framtiden. Det samma händer någon som drabbas av en livshotande sjukdom. Mycket av det som tidigare var viktigt mister betydelse och var dag får ett nytt och annat värde.

Psalm 391 i den svenska psalmboken har de flesta av oss hört och kanske också sjungit: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder / - vilken tröst, vad än som kommer på! / Allt ju vilar i min faders händer: / skulle jag som barn väl ängslas då? / Han som bär för mig en faders hjärta / giver ju åt varje nyfödd dag / dess beskärda del av fröjd och smärta / möda, vila och behag.” 

Så lyder första versen Lina Sandells kända psalm från 1865. När jag nu i snart övermogen ålder lyssnar på den, uppfattar jag den som en variant på temat Carpe Diem/Fånga Dagen, även om texten vilar på en gudsförtröstan som jag inte har. Och jag nästan skäms över hur vi unga skånepågar i skolan förvanskade de första raderna till: ”Blott ett slag, ett ögonlock i sönder – vilken kraft det var i detta slag!” 

När man är en ung spoling känns livet oändligt och tankar om livets mening och slut är något man inte tar på allvar. Eller så blir ´skämtet´ en slags besvärjelse, för medvetenheten om att vi en gång kommer att dö finns nog där under ytan ganska tidigt. Som när ett litet barnbarn en gång frågade min far hur gammal han var och när barnet fått reda på den höga åldern sa: Då kommer du snart att dö, farfar! Och jag minns hur jag en gång i tonåren tänkte när jag såg en vräkig farbror som steg ur sin skinande nya lyxbil framför stadens flottaste hotell: Gubbe, jag har ett långt liv framför mig, men det har inte du! 

Jag tyckte väl att det är viktigare att ha mycket livstid kvar än att äga mycket. Och så föraktade jag nog den rikes livstil och brist på ödmjukhet. Ungefär som i ”Du kan ingenting ta med dig när du dör” eller kanske som ironin i ”Den som har mest prylar när han dör vinner”. Det där har de flesta av oss hört, men det är ändå svårt att leva rätt. 

Fast det har i alla fall med åren blivit lättare att rätt ta till sig ”varje nyfödd dag med dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag”. Till exempel under en stilla vandring i Trollskogen...

Här hela psalmen i Freddie Wadlings fina tolkning: https://www.youtube.com/watch?v=fylJxfJFLgo

Ask - ett heligt träd

Jag tillbringar då och då tid på en gammal före detta bondgård på gränsen mellan Småland och Östergötland. Den ligger vackert på en kulle omgiven av askar och med utsikt mot en vidsträckt sjö. Jag har hört att det var vanligt att man förr planterade askar kring stora gårdar, och att man ofta hade en ask som vårdträd. Det är sällan jag ser det trädslaget, trots att asken än så länge lär vara det tredje vanligaste ädellövträdet i Sverige. 

Många känner till att Ask och Embla var de första människorna enligt den nordiska asatron. De skapades av Oden som gav liv i två trädstammar, en ask och en alm. Så här står det i Voluspá, Valans spådom: ”På stranden fann de/ två livlösa/ Ask och Embla/ utan öde. // De hade ej ande/ de ägde ej kraft/ ej blod eller röst/ eller rosig hy./ Ande gav Oden/ kraft gav Höne/ blod gav Lodurr/ och blomstrande hy.” (Översättn. Lönnroth 2016)

I samma nordiska mytologi är världsträdet Yggdrasil en ask som sägs sträcka sig över alla världar och som har grönskat sedan tidernas början. Men jag har läst någonstans att om Yggdrasil dör, då går hela världen under. Fast enligt Eddan kommer Yggdrasil att "skälva och stöna" men inte falla när den stora världskatastrofen, Ragnarrök, kommer. Och två överlevande människor, en man och en kvinna, hamnar i trädets grenar, och livet börjar om på nytt igen!

Det låter hoppfullt med tanke på hur illa det ser ut för asken i norra Europa. Enligt Artdatabanken är trädarten kraftigt drabbad av askskottsjuka som riskerar att mycket snabbt slå ut de flesta askträden i Sverige. Sjukdomen är en svamp vars sporer sprider sig med vinden. De unga askskotten angrips och sedan sprider sig svampen ner längs grenarna tills trädet till sist dör. Sjukdomen har fått fäste i de baltiska länderna och Polen. Man tror att askar som importerats dit från Asien fört med sig de dödliga sporerna.

Så tråkigt för den fina asken! Dess virke som är ljust, hårt och segt används och har använts till träskor, verktygshandtag, bandyklubbor, skidor, stavar, spjut, tennisracketar, kälkar, hundslädar, hjulaxlar, trähjul, parkettgolv och möbler. Den engelska sportbilen Morgan lär fortfarande tillverkas med en ram av askträ. Asken sägs vara det träd som får löv sist och fäller dem först av alla. Träden blommar på bar kvist och är oftast enkönade, det vill säga att de är han- eller honträd, men det finns också träd som är tvåkönade.

Där jag sitter vid gården Bönemålas askkulle vet jag mer om asatrons heliga träd. Men lyckligtvis ser jag inga spår av askskottsjukan. De gamla hon- och hanträden med sitt glesa bladverk susar majestätiskt och på gårdsplanen frodas ett ungt till synes helt friskt ask-vårdträd. Må det få leva länge än. Det finns hopp om liv! Hell Odin!

Ensamheten 2

Jag har gett mig ut till en ö där jag kan bo för mig själv några dagar. Jag söker stillhet och eftertanke. Jag har gjort det här förr. Alla har vi upplevt ensamhet. Som jag skrivit tidigare (”I min egen bubbla” 19.02.26) kan det upplevas olika: ödsligt och hemskt eller livgivande och vilsamt. Självvald ensamhet kan erbjuda lugn och kreativt tänkande. Nu behöver jag smälta ett chockerande besked. En människa som står mig mycket nära har blivit svårt sjuk. 

I sjukdomen är man ensam, tänker jag. Även om medlidande, närvaro och omtanke lindrar. Det samma gäller för den som sörjer. Vänner och bekantas välvilliga beklaganden lindrar, men innerst inne är man ensam med sorgen eller lidandet. Det finns en kärna i var och en av oss som är väldigt svåråtkomlig. Därför kan man bara mycket sällan helt förstå eller nå fram till en annan människa. Hjalmar Bergman skriver om ”Själens obotliga ensamhet”. 

Så det gäller att bli vän med sin ensamhet. Frid i sinnet kan man uppnå när man förberett sig på det värsta, säger den kinesiske författaren Lin Yutang. Han är färgad av buddistiska tankar. Vi i västerlandet blundar ofta för lidandet och döden och distraherar oss med materiella kickar och upplevelser som hindrar oss att se den mörkare delen av verkligheten. Ying- och yang-tecknet symboliserar för mig en befriande helhetssyn på tillvaron. Som består av både ljus och mörker, av glädje och sorg, njutning och lidande.

Yoga-och mindfullness-rörelsen i Sverige och andra västländer uppfattar jag som ett närmande till asiatiskt tänkande där den där helhetssynen på livet funnits mycket länge. Hinduiska och buddistiska gurus verkar leende förstå tillvarons berg- och dalbana och kunna förena gemenskap och ensamhet på ett självklart sätt i samtal och meditation. Vi kan lära oss av dem. Kanske har jag lärt att sorgen är en oundviklig del av livet. 

Till sist. Jag skrev den här texten för många år sedan:

Ensamheten vaggade mig förföriskt

som en ömsint vårdande moder

Smekte mig över pannan och

viskade ”Du behöver bara mig”

Så löstes hon upp och försvann

och jag fick klara mig själv

Haltade långsamt och tvekande iväg

utan hennes välvilliga kryckor

Den nya ensamheten blev en vän

ett varmt täcke att krypa in under

en asyl för tankens flykt

en öde ö med sol och salta stormar

Besökare landar ibland med

leenden, tårar och nya tankar i lasten

Jag tar emot dem med öppet sinne

Några har stannat länge

Var och en räknar vi sandkornen

men summan är aldrig densamma

”Det spelar ingen roll” säger jag och

lyfter långsamt blicken mot horisonten

Bob Dylan - Every Grain of Sand (Rehersal) (Audio) – YouTubehttps://www.youtube.com/watch?v=lhJaENjDEME