När man är frisk och hel tar man det för självklart. Att man skulle drabbas av allvarlig sjukdom eller en svår skada är något man inte vill tänka på. Nej, sådana tankar försöker man hålla ifrån sig och hoppas att det aldrig skall hända. Men i botten finns ändå en rädsla för det okända, det hemska som man anar kommer att hända förr eller senare. Om inte annat så är det människans tunga lott att vara medveten om att man en gång skall dö.
Min dotter i USA har en liten hund som heter Bella. Hunden har funnits med henne i vått och torrt under 16 år. Det är en hög ålder för en hund. Hon har förlorat både hörsel och syn på gamla da´r. Men hon är fortfarande spänstig och glad. Hon går runt i huset likt en automatisk dammsugare. Stöter på väggar, bords- och stolsben, backar lite och traskar obekymrad vidare. Blind and deaf – no problem! Får jag bara mat, lite motion och vila är jag nöjd, tycks hon säga. Och hon är nog lyckligt omedveten om att hennes liv snart är till ända.
När jag ser dotterns dövblinda vovve traska runt med gott humör får jag mig en tankeställare. Om olyckan eller sjukdomen väl skulle drabba mig vet jag nog inte hur jag skulle reagera. Men hunden Bella är ett gott föredöme. I ett tryggt hem och med luktsinnet i behåll är hon ett levande exempel på att det finns mycket livskvalitet kvar även med så tuffa ”hundikapp” som hon har!
Jag har under livet mött en del människor med svår sjukdom eller ett allvarligt fysiskt handikapp. Hos dem har livsgnistan och kämpa på-andan varit mycket stark. I stället för att klaga ser de ofta det positiva som finns att göra. I stället för hinder har de sett möjligheter. När en del av ens förmåga tagits ifrån en tycks man ta väl vara på det som finns kvar. Jo, naturligtvis beror det på. Antagligen finns det för de flesta en gräns när hopplösheten tar över.
Detta är tankar som kommer till mig när jag ser den lilla vovven till synes nöjd och belåten i hemmet, i hundparken och vid matskålen. Och när jag ser hennes matte som drabbats av en allvarlig sjukdom. Trots en tuff cellgiftbehandling är hon vid gott humör och full av lenergi. ”Jag skall klara det här”, säger hon beslutsamt. Vi pratar om livet och framtiden och hon visar mig runt i staden där hon bor. Sjukdomen både stänger och öppnar portar. Vyerna ändras och livsfocus blir ett annat. Framtiden finns, men den ser kanske annorlunda ut än innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar