Jag minns MAKIS

 

MAKIS var ett mantra inom pedagogiken där jag studerade på lärarhögskolan i Umeå under slutet av 1970-talet. I mötet med eleverna skulle läraren arbeta med detta MAKIS för ögonen: Motivera! - Aktivera! - Konkretisera! - Individualisera! - Samarbeta! (dvs uppmuntra och planera för samarbete eleverna emellan).

Det var ju väl tänkt, men mantrat förvanskades elakt av oss mer eller mindre revolterande lärarstudenter till vad vi tyckte skolan egentligen sysslade med, nämligen att: Manipulera! - Anpassa! (till rådande ”borgerliga” värderingar) - Konkurrera! (uppmuntra till konkurrens eleverna emellan) - Indoktrinera! - Sortera! (betygens egentliga uppgift). Detta var före den tid som de värdekonservativa gärna kallar ”flumskolans” tid.

Det låg i tiden att protestera mot gammeldags auktoritär pedagogik, vi tyckte att läraren inte bara skulle vara en enväldig förkunnare utan också en handledare i elevernas sökande efter kunskap. Vi ville ha en familjär och vänlig stämning i klassrummet med förstående lärare som kunde motivera eleverna till självständigt tänkande och lärande i demokratisk anda.

I slutet av augusti i år publicerades i DN en artikel av pedagogikprofessorn Jonas Linderoth där han bad om ursäkt för de ”pedagogiska villospår” som han och andra professorer predikade på lärarhögskolorna under 80- och 90-talen och som enligt honom starkt bidragit till de allt sämre resultaten i den svenska skolan. Han hävdar att den nya pedagogik som infördes på 90-talet och som gick ut på att elevens egen lust och motivation skulle vara ledande, snarare än lärarens styrande berättande, är ett av skälen till fallande skolresultat och devalverat läraryrke. Han anser också att den är en orsak till dagens brist på lärare och till en omfattande flykt från yrket. Artikeln spreds snabbt, bl a av den i vida lärarkretsar illa omtyckte f d skolministern Björklund.

Linderoth har fått en del mothugg, särskilt från Ulf P. Lundgren, pedagogikprofessor och fd ordförande i kommittén som förberedde läroplanen 1994. Han tycker att Linderoths argumentation är förvirrad och osaklig. Reformen handlade inte alls om att förminska lärarrollen, menar han. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand säger i en kommentar att det främst är att skolan dränerats på resurser samt lärarnas dåliga löneutveckling och höga arbetsbelastning som ligger bakom krisen.

Under min tid som lärare förändrades yrkesrollen avsevärt. Men det var inte den i grunden välmenande ”flumpedagogikens” fel. De första åren förväntades inget annat av mig än att min undervisning fungerade bra, med eller utan ”fluminslag”. Jag kände mig fri och man litade på mig. Vad jag gjorde utanför lektionstimmarna brydde sig skolledningen inte om.

Men med tiden blev det alltmer styrning uppifrån. Mycket mer konferenser och andra sysslor som inte var direkt kopplade till undervisning. Man fick nytt betygssystem igen och lärarna fick lägga ner massor med tid på att formulera betygskriterier. Olika styrdokument, på riksnivå och lokalt, begränsade den enskilde lärarens handlingsfrihet. Det var som att myndigheter och skolledningar inte längre litade på oss. Sommarlovet kortades och arbetstiden blev alltmer bunden, jag skulle till sist vara på arbetsplatsen närmare fyrtio timmar i veckan. Att arbeta utanför skollokalerna med olika typer av för- och efterarbete fick man till sist nästan bara göra på obetald övertid. Under min tid som lärare förstörde allt detta mycket av undervisandets glädje. Där har vi viktiga orsaker till dagens skol- och lärarkris!

 

Den liftande flickan

 

På väg från Bosarpssjön en varm dag i början av september på en liten landsväg mitt i den skånska skogsbygden tog jag upp en liftande flicka. Hon såg ung och trött ut. Nästan genast berättade hon att hon lämnat en vän hon bott hos. Han hade blivit närgången och hon hade hittat på en nödlögn och gett sig av till fots mot stationen i Höör. När jag tog upp henne hade hon gått i två timmar, sa hon.

”Jag är hemlös, och känner mig som en av dom där som sitter och tigger utanför affärerna. Jag flyttar från kompis till kompis för att ha någonstans att sova. Jag har nästan inga pengar. Socialen placerade mig för en tid sedan felaktigt på ett hem för knarkare i Östersundstrakten där någon snodde min mobil och mitt leg. Väskan med mina övriga tillhörigheter hittade jag flytande i ett vattendrag.”

Hon hade en axelväska av tyg över vilken det låg en tröja. Hon hade ljusbrunt, ganska kort hår, såg slank och ganska välvårdad ut förutom illa skötta, lätt gulaktiga tänder. Hon talade tydligt och sammanhängande. Jag frågade hur gammal hon var. Hon sa att hon var tjugofem år och att hon gått ut gymnasiet men inte pluggat eller jobbat efter det.

”Jag är sjukpensionär på grund av återkommande depressioner. Har haft otur med killar. Jag har fött tre barn som samhället har adopterat bort. Jag var arton när det första kom. De två äldsta träffar jag ibland, den yngsta har jag inte sett på tre år.”

 

När jag frågade, sa hon att hon inte dricker alkohol eller tar droger, inte ens när depressionen och tankarna på de förlorade barnen sätter in. Jag frågade henne om hon hade någonting att se fram emot, om hon hade vänner eller släkt som kunde vara stöd för henne.

”Jag är på väg till min pojkvän i Värmland. Han är fin och jag tror på att leva med honom. Så har jag några vänner som är okej, men jag är oftast ensam. Farmor, den enda släkting som stod mig nära, dog förra året och mina föräldrar tog avstånd från mig för flera år sedan. Dom finns inte för mig längre!” 

 

När vi närmade oss Höör frågade hon om hon kunde följa med till Lund. Sa att hon skulle till Stockholm först och att det tåget inte stannar i Höör... Hon fick följa med. Jag körde vidare. Hon pratade om pengar, visste inte hur mycket hon hade på sitt konto, undrade om det skulle räcka till Värmland. 

”Det går ett tåg från Stockholm till Karlstad strax efter klockan sju”, sa hon efter att ha kollat på  den nya mobilen som hon sa att hon fått av en vän. ”Hela resan från Skåne kostar nog sju-åttahundra kronor ” Jag kände att hon fiskade efter en mecenat, eller så var hon bara ute efter pengar? Och sa hon inte att hennes barn var elva, nio och tre år? Det är ju nästan fysiskt omöjligt! Talade hon sanning? Eller mindes jag fel... kanske sa hon sex, fem och tre år... 

Vilket tufft liv! Men vad är riktigt och vad är påhittat? Jag gav henne i alla fall en hundring i handen när jag släppte av henne vid stationen i Lund. Såg hon glad, förvånad, nöjd eller missnöjd ut? Jag vet inte. Kanske mest förvånad...