Som
turist från Skåne på besök i huvudstaden förvånas man varje
gång över tillståndet vid Slussen. En slummig illa fungerande
kommunikationsknutpunkt med mörka pissluktande gångar. En stor rund
byggnad ovanför har målats vit och stadens graffittimålare är
inbjudna att visa upp vad dom kan. Det är positivt. Kanske skönt
ändå att stadens gordiska knut ännu inte fått något
Alexanderhugg.
När
jag väl kommit ombord på tunnelbanetåget ser jag fantastiskt fina
stationer på väg norrut. Imponerande konstnärliga prestationer i
världsklass, tycker jag. De vore värda en egen resa, men det får
bli en annan gång. Jag åker tillsammans med en barndomsvän och
urstockholmare. Vi är på väg till Tensta. Han har aldrig varit
där.
Väl
framme tar vi kontakt med en vänlig och intresserad medelålders
T-banevakt av utländskt ursprung. Han förklarar hur och var man
bäst och billigast köper biljetter eller färdbevis. När vi kommer
upp ur tunnelbanan möts vi av ett vimmel av kvinnor o män från
olika länder. Det känns som vi kommit till ett främmande land.
Enligt Wikipedia är 87% av invånarna här av utländsk härkomst.
Vi hamnar på en välfylld grönsaksmarknad. Ägaren kommer fram
till oss och och undrar om vi tycker om hans marknad. Det gör vi.
Han är ung, stolt och energisk.
Jag
vill kika in på Tensta konsthall som har låtit tala om sig, men det
är stängt idag. En vänlig äldre kvinna med huvudsjal beklagar
det. Hon ser ut att vilja släppa in oss ändå, men det är
praktiska problem med det. Vi går vidare. Det sitter en tiggare vid
ingången till Tenstas lilla köpcentrum. Därinne restauranger med
ickesvensk mat, prylaffärer och de vanliga mobiloperatörerna. Fik
där människorna sitter länge och pratar över en kopp kaffe. Vi
går ut på gångstråket igen. Unga eu-moppeförare swischar olydigt
förbi. Kvarteren vid sidogatorna är rena och gröna med fina
lekplatser. Äldre och nyare 3-5våningshus hus med många paraboler.
Det kommer ut en äldre man med rollator ur en port. Han ser svensk
ut. Jag frågar honom hur det är att bo i Tensta: ”Jo, det är
bra. Jag har bott här i fyrtio år. Och jag lever än”, svarar
han.
 |
| Foto: Per Danielsson |
Också
biblioteket är stängt. Vi irrar runt ett slag i den stora
tegelbyggnaden där det inryms. En tunn man i svart kostym, vit
skjorta och slips kommer fram och vill bjuda oss på kaffe. Han ser
allvarlig, klok och förtroendeingivande ut. Vi följer med honom och
hamnar i en jättestor aulaliknade samlingssal full med människor.
Alla män är välklädda och nästan alla kvinnor har hucklen. Vi är
inbjudna till eritreanskt begravningskaffe! Mannen som bjudit in oss
verkar ha någon ledande roll. Han kommer med kaffe och bröd till
oss där vi slagit oss ner baktill i lokalen. Längst fram i salen
sitter de närmast sörjande. Bredvid dem foton på den avlidne i
olika åldrar. Folk går fram till dem och beklagar sorgen. ”Det påminner om kristen begravningstradition”, säger jag till den unga
mannen
Efter
en stund drar vi oss stillsamt tillbaka, tackar mannen som bjudit oss
och går mot stationen. Jag är kissnödig. Passerar en malplacerad
rund toalettbyggnad mitt på gågatan i centrum. Den är ur funktion, så
jag smiter in på den stängda konsthallen, hälsar på den vänliga
damen och smiter in på toan. Vi åker hem till Nacka på tvärbanan
som är mer spårvagnslik och kör ovan jord. En sightseeingtur det
också.
