Livet är hårt -

Jag var i Göteborg över helgen och hälsade på en gammal kompis. En morgon när han fortfarande låg och sov, kokade jag kaffe i hans kök. På koppen jag drack ur fanns det tryckt ett citat av en 49-årig komvuxelev i Malmö : ”Livet är hårt – och inte ett dugg rättvist”. Jag känner knappast så för egen del, men det gav mig en tankeställare. Man behöver inte gå runt i staden länge för att se den tesen besannad. Men förutom uppenbart armod och exempel på hur hårt livet kan vara för hemlösa och andra på gatan, fastnade jag under Göteborgsvistelsen för två kända och tillsynes lyckade exempel.:

På Hasselblad Center såg jag en intressant utställning med foton av den omtalade och nyligen upptäckta fotografen Vivian Maier. Hon kallas Street Photographer och fotograferade under en stor del av sitt liv men levde ett tillbakadraget och anspråkslöst liv. Hon försörjde sig som barnsköterska i Chicago. De sista åren av sitt liv tillbringade hon i ensamhet och fattigdom. 

Självporträtt av Vivian Maier

Strax innan hon gick bort år 2009 upptäcktes hennes fotografiska verk av en slump. Då såldes hennes magasinerade tillhörigheter på auktion på grund av obetald lagerhyra. Där fanns drygt 120.000 negativ, super 8- och 16 mm filmer, ljudupptagningar, fotografier och ett stort antal oframkallade filmrullar. En av dem som köpte det mesta är idag ägare av bilderna som ställs ut på Hasselblad Center. Så kul för honom, men så orättvist och synd om Vivian som aldrig fick uppleva något genombrott! Livet är hårt!

I en annan avdelning på Göteborgs konstmuseum finns en utställning kallad ”Skräckromantikens landskap – från Marcus Larsson till Goth” med bland annat flera dramatiska målningar av den svenske konststjärnan. Han, bondsonen från Åtvidabergstrakten, blev firad av sin tid, målade ibland inför publik, geniförklarades och gjorde succé hemma och i Europa. Publik och kritiker var eniga om Marcus snille. Hedersbetygelserna regnade över honom. Han kom i triumf till Stockholm från turnéer ute i Europa. I St.Petersburg blev Marcus hedersledamot i den kejserliga målarakademin. Han var den naturliga medelpunkten på många fester men levde som om var dag var hans sista.

1862 for Marcus till världsutställningen i London. Där tilldrog sig hans konst uppmärksamhet. Han sålde mycket och dyrt, men han förmådde inte hålla i pengarna. Han lär ha levt i ett ständigt rus och hans liv blev snart lika skeppsbrutet som hans våldsammaste målningar. Mot slutet målade han dystra motiv som bjöds ut för ett par skilling i ett gathörn i London där han bara 39 år gammal, utblottad och sjuk i tbc, dog år 1864.

”Lev hårt och dö ung” var ett slagord jag hörde i min ungdom. Då visste jag nog inte vem Markus Larsson var. Men få lär har uppfyllt det så väl som han. Lyckad, men olycklig. Jag kan tänka mig att han mot slutet tyckte att livet var hårt och orättvist...