Tankar efter valet

 

På en affisch från årets val ser betraktaren ryggarna på en familj på en solig utländsk sandstrand. I texten påstår nya Moderaterna att flygresan till Thailand blir över 2200 kr dyrare för familjen om Miljöpartiet får bestämma. Avgifter på kraftigt nedsmutsande och miljöfarliga verksamheter är alltså ett hot värre än en hotande miljökatastrof. Inget skall störa min billiga semesterresa. Det håller väl så länge jag lever. Stick huvudet i sanden. Efter oss syndafloden... Jag tycker mig se hur det egna materiella bästa nu går före eventuella framtida faror. Valrörelsen i Sverige år 2014 fick mig att att undra vad som får människor att rösta på visst parti. I en demokrati är det väl så att man röstar på det parti som gynnar ens egna intressen bäst. Men vi har olika intressen. Jag tänker såhär:

Det kan vara idealism som styr ditt val. Det kan handla om en politisk ideologi, en filosofisk eller religiös övertygelse. Många leds av att man vill ha ett solidariskt samhälle där man är beredd att dela med sig till dem som har det sämre. Man uppskattar ett pluralistiskt, jämlikt, tolerant och mångkulturellt samhälle. Man är beredd att att göra avkall på egen bekvämlighet för en bättre och renare framtid för alla. Eller man är övertygad om att ett visst ekonomiskt/politiskt system är det enda som kan skapa god välfärd och utveckla samhället till det bättre.

Men jag tror att många röstar av rädsla. Rädsla för en osäker framtid. Rädsla för att motståndarnas politiska agenda skall ta över. Rädsla för att ens värderingar hotas. Rädsla för degeneration och normupplösning. Rädsla för sämre egen ekonomi och sänkt materiell standard. Rädsla för att orten och landet där jag bor sakta skall invaderas av invandrare och flyktingar. Rädsla för muslimer och andra med främmande värderingar. Rädsla för hot mot ett kulturellt och etniskt homogent Sverige. Rädsla för militärt hot från främmande makt. Rädsla för det okända.

Eller man identifierar sig med en viss grupp som man anser vara missgynnad. Det kan vara småföretagare, ”vanliga” arbetare, arbetslösa, kvinnor, arbetande i privat eller offentlig sektor, landsbygdens folk, pensionärer, de som vill rädda jorden från att gå under, de som vill skapa solidaritet och jämlikhet, näringslivschefer, ”verklighetens folk”, militärer, lärare och andra yrkesgrupper etc. Man röstar då på det parti som gynnar den grupp man känner mest tillhörighet till.

Men inte så sällan är det egoistiska materiella intressen som styr valet. Man vill bevaka, bevara och öka sin egen välfärd. Man vill ha mer pengar på sitt konto, så att man kan konsumera mer själv. Man vill få det materiellt bättre även om det kan innebära att andra får det sämre. Man röstar på det parti som man tror gynnar ens egen ekonomi bäst nu och ser kanske inte in i framtiden eller till allas bästa.

Sedan har vi de ca 15 procent av befolkningen som inte röstar alls. Är det marginaliserade människor i samhällets utkant, eller sådana som inte alls tror på den representativa demokratin? Eller är det bara allmänt okunniga, trötta, desillusionerade eller ointresserade människor? Förmodligen en blandning av allt detta.

Jag själv då? Här finns en blandning av hopp om en ljusnade framtid och farhågor om en dyster sådan. Jag styrs nog av idealism, men också av rädsla för att det som för mig är det sämsta alternativet skall ha framgång och kanske av egoism på så sätt att jag röstar på det parti som bäst gynnar mina egna intressen. Jag är nog väldigt normal...