Jag är verkligen
kluven. Sitter framför TV´n och ser norskor och norrmän vinna allt
i längdskidor och en suverän svenska simma hem tre VM-guld åt sitt
land och slå två världsrekord. Flaggor viftas. Nationalsånger
spelas. Jag är missnöjd med de svenska skidåkarna och gläds åt
simmerskan. Nästa ögonblick iakttar jag mig själv och undrar
varför jag känner så. Att heja på sitt land eller sitt lag verkar
sitta i ryggmärgen. Det är väl inget konstigt med det...? Men tar
man några steg till blir nationalismen hotfull.
Sverigedemokraterna
vattnar en drömd svenskhet och odlar fientligheten mot invandrare
och EU-migranter. Motsvarande nationalistiska och främlingsfientliga
strömningar är starka i många andra länder: Front National i
Frankrike, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, UKIP i
Storbritannien, Vlaams Blok i Belgien, FPÖ i Österrike och så
vidare. Vi och dom andra. I vårt land eller i vår landsdel är vi
bättre än dom som kommer utifrån! Inga främlingar hit, dom är
ondskefulla och snyltar på oss! Hatet växer. Det till och med dödas
av sådana skäl i Europa.
Jag rycks med och
hejar på mina idrottande landsmän, men flaggorna och
nationalhymnerna på de arenorna har en bitter bismak.
Nationalkänslan stärks men det gör också föraktet, hatet och
skadeglädjen. Och fotbollslagens fanatiska anhängare får mig att
tänka på hjärntvättade massor som kan ledas vart som helst. Det
har historien visat flera gånger.
Ändå känner jag
ett visst hopp. För inte så länge sedan gav man ”utsocknes” på
käften på dansbanan. Man levde i en bubbla och världen utanför
den var hotfull. Värderingarna var ganska rigida och
informationsflödet mycket begränsat. Allt detta har förändrats
radikalt. Till och med den gamla ärkefienden Danmark är vi god vän med nuförtiden (ha, ha!). Världen ligger idag öppen framför våra
fötter. Förutsättningarna för information och förståelse är numera utan motstycke i historien.
Men samtidigt som
det talas mycket om globalisering och samarbete ökar polariseringen
och motsättningarna mellan länder, regioner och religioner.
Militärismen firar triumfer, upprustningsförespråkarna har
medvind. Hårt skall ställas mot hårt. Aggressiv oförsonlighet och
hot riktas mot länder och grupperingar med ”fel” åsikter,
kultur, religion eller världsåskådning. Konfrontation i stället
för försoning gäller. Maktspråk och vapen i stället för samtal.
Är vi inte mer än
en flock vargar som ilsket hävdar sitt revir? Jag befarar att det
enkelspåriga nationaltänkandet kommer att sluta med nationalism
till döds! Jag skulle önska en öppen värld där nationerna
samarbetar i en anda av solidaritet och välvilja. En värld där
nationalismen är reducerad till oskyldig lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar