Livsglädjen

I dokumentärfilmen ”Nunnan -25 år i kloster” av Maud Nycander möter man den svenska nunnan Syster Maria av Bebådelsen tjugofem år efter att hon i Glumslöv som nittonåriga Marta gick in i Karmelitorden, den strängaste av alla klosterordnar. När man väl blivit nunna där lämnar man aldrig klostret. Ett livslångt självvalt ”fängelse” alltså! Ändå utstrålar hon livsglädje, harmoni och positiv kraft. Hon imponerade på mig med sin självklara integritet, skönhet och andliga styrka. Hon har i sin gud funnit mening med livet.

Vad skapar mening i mitt liv? Diskbänksfilosofen i mig undrar. Varför är vi här och vad gör vi på jorden från vaggan till graven? Är tillvaron en slump? Finns kosmos, planeten jorden och vi människor här av en tillfällighet? Det måste man väl tro om man är ateist. Behöver livet ha en mening eller nöjer vi oss med att det är en meningslös slump? Jag brukar kalla mig agnostiker och vill nog se en högre mening med tillvaron, men har lite svårt att hitta argument mot slumpteorin. Jag har avlat tre fina barn och omges av många goda, vänliga och kloka människor, kvinnor och män. En djupare mening än så att leva för kan jag inte peka på. Men vargarna i flocken har kanske lika mycket mening i sina liv...

I medierna ser man och läser om krigen som rasar, om miljöförstörelse och om klimatöverenskommelser som bryts, om en allt starkare polarisering mellan olika politiska grupperingar, om krigshets och kraftig upprustning. AI-styrda drönare utvecklas snabbt och jag hörde nyligen att Putin skänkt ”domedagsbomber” till sin kompis Kim Jong-Un i Nordkorea. Bäddar mänskligheten för sin egen undergång? 

Det anser många, bland andra världskände psykologen C.G. Jung, zoologen och naturjournalisten David Attenborough och samhällskris-forskaren Luke Kemp. Orsaker som anges är människors egoism och kortsiktighet, oförmåga till samarbete och dålig krislösnings-förmåga, mycket stora samhällsklyftor och natur/klimatkatastrofer som riskerar att orsaka fysisk och social kollaps. 

Ja, många arter har gått under före oss. Är det värre med mänsklighetens undergång än med min egen död? Döden med sin lie är en välkänd symbol. Jag tror inte att jag är så rädd för honom. Vi föds och vi dör. Jag har sett både min mor och min dotter dö. Det var mycket sorgligt men det skrämde mig inte. Jag behöver inte hoppas på paradiset eller frukta helvetet. Möjligen kan jag hoppas på någon slags fortsättning eller återförening. Och för mina barn och barnbarns skull önskar jag en fredlig, miljövänlig och rättvis framtid.

Jag lastar mat och lämpliga kläder i bilen och far till fritidshuset där jag skall möta goa vänner i olika omgångar. I naturen finner jag ofta lugn, eftertanke och meditativ ro. I umgänget med vänner, särbo, systrar och barn finns glädje och stimulans. I detta finner jag kärlek i vid bemärkelse. Och trots odjurets tecken i skyn och misströstan ibland hittar jag ganska ofta till livsglädjen, även om det ibland sker med hjälp av konstgjord andning.