Det var fint solsken på julafton när jag var på väg till yngste sonen för julfirande. Vi samlades fyra vuxna och två barn hos honom. God mat, vanlig och vegetarisk, julklappar, Kalle Anka, julklapps-spel och lekar. Framåt kvällen promenerade jag hemåt genom ett tomt centrum i Lund. Julaftonskvällen och dagarna efter är ödsliga på något sätt, en väntan på det nya året kanske. Juldagen var kall, minus fem grader, ovanligt i dessa klimatförändrings-tider. Med en bekant gick jag en stadsrunda. Det mesta var stängt, men till sist hittade vi ett öppet fik.
Som många av oss vet firas julen för att kyrkan på 300-talet bestämde att Jesus föddes på juldagen. Exakt vilket år är osäkert. Men det var Jesus som predikade allas lika värde, och hans inställning till främlingar var präglad av radikal kärlek och inkludering. Inte precis vad som idag gäller i Sverige och runtom i världen. Till och med våra käcka Kristdemokrater ger uttryck för hat och rädsla för främlingar och hejar på utvisningar av ”ickesvenskar”. Kanske skall vi inte glömma att vi härstammar från Afrika…
Jag minns att juldagen var tyst och helt nerstängd när jag var ung. Det fanns några sådana dagar under året då nästan inget var öppet, och till det alla stängda söndagar! Men efter annandag jul blev det då som nu snabbt full fart på kommersen. Biopremiärer, mellan-dagsrea, och julklappsbyten. Nu gick jag på bio och träffade vänner, men grundkänslan var melankolisk. En känsla av att jag lever i en skyddad verkstad i en värld plågad av krig, hat och klimatproblem, och som till stor del styrs av halvgalningar, självutnämnda bossar och diktatorer. Den känslan och insikten blir tydligare inför ett nytt år.
Vissa anser att jag är uppvuxen under Den Bästa Tiden. Jag är fyrtiotalist född under andra världskrigets sista år, uppväxt i ett land som inte drabbades av bomber, död och förstörelse. Efterkrigstiden var en tid av blåögd framtidstro och USA-beundran. Jag tog studenten 1964 och världen låg öppen. Värnplikt och studier följde och arbetsmarknaden var ganska tillgänglig. Framtiden kändes tämligen ljus och hoppfull.
När jag nu som äldre man ibland ser tillbaks på mitt liv kan jag konstatera att kommunismens lyckorike föll ihop framför våra ögon och att yankeekapitalismens paradis var lurendrejeri. Tyvärr har jag också bevittnat FNs tandlöshet och hur solidaritet och folkhem har blivit skällsord och hur demokratin urholkats. I stället har jag sett hur individualism, materialism och överkonsumtion hyllas och hur giriga multimiljardärers makt blivit allt större. Jag har sett hur oligarker, autokrater och nationalistiska högerkrafter tar makten över medierna och förkunnar att sant har blivit falskt. Och därtill alla de smutsiga krigen!
Men man är väl ändå inte bara till för att klaga… sjungs det i visan. Mitt i allt världselände finns det många goda krafter. Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, UNHCR, Läkare utan gränser och ytterligare många bra organisationer och människor. Allt för ofta är det lätt att fokusera på det som är hemskt och dåligt i stället för på det som är positivt, gott och medkännande. Utan att vara troende påminns jag i dessa mellandagar om att Jesus´ förkunnelse var en kallelse till att leva ett liv präglat av kärlek, barmhärtighet och tro på syndernas förlåtelse. För honom, som ibland kallas den förste socialisten, var alla människor lika värda. Han förespråkade jämlikhet och social rättvisa och var kritisk mot överdriven privat rikedom.
Jag deppar inte ihop, världen blir inte bättre om jag gör det. Även om negativa tankar fyller huvudet ibland, är jag trots allt för det mesta glad och lugn. Tåget rullade norrut dan före nyårsafton, då det blir lite fest. Då står man där och önskar någorlunda lyckliga slut på de pågående krigen i Ukraina, Palestina och Sudan. Och hoppas på en bättre och rättvisare värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar