Härliga höst

Minns i november den ljuva september... sjungs det. Och visst är den sista sommarmånaden, september, fin – men vad är det för fel på november? Jag tycker till exempel att det är en fin tid att ge sig ut i naturen i. Ensam eller med vänner. Novemberhösten är särskilt tydlig i lövskogen med dess vackra färger. När bladen sedan faller till sist öppnar sig sikten. Luften är friskare. Det är en härlig tid att ge sig ut på själsligt ”skogsbad” i, en meditativ tid.

Under hösten och vintern är det också skönt att bada bastu vid hav eller sjö. Inom hemmets vrår är det ganska avkopplande, lugnt och mysigt. Jag tar in de köldkänsliga balkong-växterna och tänder kron- och värmeljusen. De som har kamin eller vedespis eldar där. De mörka kvällarna lockar till läsning, musiklyssnade, filmtittande och eftertanke. Utomhus sätter kommunen upp vinterljus och julträd. Jag och många med mig går mer på bio, utställningar och inomhuskonserter under denna kvällsmörka tid. 

Men många flyr söderut när dagarna blir kortare och vintern nalkas. Det har hänt att också jag gjort så. Det är inte konstigt att längta efter sol, värme och ljus, men fler borde lära sig att uppskatta hösten här i norr. Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svage kallar höst … skrev Karlfeldt i början av förra seklet. Kanske en viss övermännisko-ton i det, men det gäller att gilla läget och se det positiva i stället för att klaga och fly undan. Det är väl en livsinställning man kan rekommendera...

Även många fåglar drar söderut när dagarna blir kortare. Men hösten och vintern är inte tom på bevingade vänner. Jag ser dem. De vanligaste stannfåglarna är dessa: Talgoxe, pilfink, blåmes, gulsparv, grönfink, domherre, koltrast, gråsparv, skata, kaja och gråsparv. Där jag bor finns det också många stadsduvor och råkor. Och vid havet ser jag svanar, sothöns och olika andfåglar, på åkrarna fiskmåsar och kråkor. Och stararna drar runt i stora flockar. 

Denna dagen, ett liv, sa poeten. Detta året, ett liv, kan man kanske också säga. Livets höst är inte dålig, den är på sätt och vis livets krona. Det sakta vissnandet ger klarare insikt, och jag kan vila i ro och eftertanke. Jag kan iaktaga tillvaron och omgivningen stilla och lugnt och väga in det i mitt livs samlade minnen och upplevelser. Tänk om man hade haft den gamles erfarenhet när man var tjugo år! Det har sagts tidigare, och visst – det är en omöjlig ekvation. 

Jag iakttar smått road hur den yngsta generationen prövar sig fram i livet, precis som jag en gång gjorde. Ungefär samma misstag kommer att genomlevas, och samma livsavgörande upplevelser och upptäckter skall göras. Glädje och sorg, lycka och besvikelse. Liv och död. Men mest liv! Jag önskar dem lycka till och hoppas att de kan handskas med framtiden bättre än vad min generation gjort.

Inte bara jag utan också vännerna blir äldre. Nyligen var jag på åttioårskalas hos en vän som jag lärde känna i tidiga tjugoårsåldern. Och bokhyllan med leksaker för de små barnbarnen skall jag tömma, för de fina ungarna är ganska stora nu. ”Duplotiden” är förbi. Jag oroas inte mycket över mitt eget åldrande. Kanske har jag förträngt något, men jag accepterar tillståndet och finner glädje i var dag. Så också under denna härliga höst! 

(Klicka på bilderna!)

https://www.youtube.com/watch?v=9S-3srZqgfA