Den långa varma sommaren är över. Jag sitter ensam på min balkong, dit regnstänk och en och annan av sensommarens solstrålar når, och funderar. Det har varit mycket umgänge de senaste månaderna. Från midsommarvimmel i trakten av Ulrika över insjö- och skärgårdsliv i Småland och Blekinge till Nycirkusfestival i Finspång. Inte många ensamma stunder.
En av höjdpunkterna var veckan med alla tre barnen, en svärdotter och tre barnbarn i strålande solskensväder i huset på en skärgårdsö. Mycket leksaker, badgrejer, stök, skrik, matlagning och disk. Men också mycket glädje och skratt, goda samtal, fina utflykter och kul sällskapsspel.
Jag brukar berömma mig av att trivas och kunna vila i ensamheten, men idag känner jag mig rastlös. Ibland blir kontrasten mellan buller och tystnad för stor. Efter över femton år som halvsingel har jag ändå vant mig vid att växla mellan gemenskaper av olika slag och ensamhet. Jag har sagt att det är som ying och yang, att de förutsätter varandra, att båda behövs för att livet skall kännas helt.
Att ha och inte ha. Ibland vill man ha båda samtidigt fastän man vet att det är en omöjlig ekvation. Som det där med att både äta kakan och ha den kvar samtidigt. Det händer att jag hamnar i att längta efter ensamtid mitt i gemenskapen och i att vilja vara tillsammans när jag väl är ensam! Finns det någon medicin mot detta? Ja, kanske!
Yoga och meditation är verksamt. Numera omfattar yoga mycket, men grundprincipen är väl som i det gamla uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”. Plus att man genom vilandet i sig själv når en slags andlig dimension i vilken man kan utveckla medkänsla och förståelse för omvärlden. Själv utövar jag inte yoga, inte ens som gymnastik, men jag mediterar ibland enligt en gammal TM-metod. Efter en sådan sejour känner jag mig oftast utvilad, lugn och i harmoni med mig själv och världen omkring mig.
Motsatsen fungerar kanske också: Att man håller sig igång, planlägger dagarna och odlar sina intressen. För det är viktigt att man har sådana. Man kan utöva eller se på konst och konsthantverk, lyssna på eller utöva musik, läsa, skriva, forska med mera. Att vara i naturen och göra kortare resor av olika slag är något som funkar för mig. Då är ensamheten god, tankarna flyter lugnt utan hinder och jag väljer själv varje steg. Jag tror att en ensam skogspromenad kan ha samma verkan som en bra yogastund!
Men det finns både god och dålig ensamhet. Det sägs att vi svenskar ofta lider av ensamhet. Jag tror att det är lite överdrivet, men säkert finns det en hel del som lever i dålig och ödslig ensamhet. Jag tänker att det finns öppningar också för dem. Man kan gå med i en studiecirkel, en kör, en gympagrupp eller bada på en offentlig bastu. Det finns många sådana möjligheter till gemenskap. Visst, jag förstår också att det inte passar alla, att inlåsningen i ensamheten kan vara ett fängelse med borttappad nyckel där bara TV-n och flaskan erbjuder lindring.
Kan man då få för mycket gemenskap? Ja, det tror jag. I vårt samhälle finns det en rädsla för ensamhet. Man fyller dagarna med möten, samtal, mobilkontakter och kompisträffar för att slippa möta sig själv. Man håller ihop tvåsamheten till varje pris för att inte bli ensam. I ständig, överdriven, ofta konstlad och ibland påtvingad gemenskap blir man dålig på möta sig själv på ett bra och fruktbart sätt. Det behövs, för innerst inne är vi alla ensamma.
Nu har jag skrivit av mig. Mest truismer och självklarheter kanske. Men även om regnet tilltar känner jag att rastlösheten avtagit. Det gäller att ta vara på tiden med mig själv. Tills ena syrran kommer med kräftor i kväll och vi nästa dag kör till kusinträff...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar